Det är ju inte klokt vad dagarna är korta nuförtiden. Inte bara att årstiden gör sitt till med färre timmar dagsljus, det är som om klockan har fått bråttom. Eller är det våra gamla kroppar som blivit segare? Ja ja sega gubbar anses som en delikatess av somliga, men sega käringar? Hur blir det med dem?
Skulle-ha-gjort-listan växer lavinartat. Men lyckligtvis är det inget som stressar mig. Så här i veckan före första advent skulle jag inte kunnat sova, då i yngre dagar, om jag hade så många fönster oputsade som jag har nu,. Det var viktigt att man hade nyputsade fönster. Men då på den tiden blev ju fönsterna skitiga, nuförtiden är de hur bra som helst. Det är fördelar med nackdelar också. Som att börja se dåligt. Maken brukar titta över min klädsel och kolla så jag inte har för många fläckar på mina tröjor då vi ska gå någonstans. Kan jag acceptera, det är skönt att någon annan har lite koll på det som blivit lite osynligt.
Helgen som passerade har det gått många SMS mellan Norrland och oss i Skåne. Dagarna däruppe är så korta, men vilka vackra solnedgångar det varit sista veckan! Fantastiska färgspel över himlavalvet har fotograferats av och skickats som MMS till oss. Men vi har fått snö, så det har blivit bilder tagna här också och sända till dem så att de har fått se vår premiärsnö för vintern.
Maken bytte hjul på bilen förra fredagen. Sicken tajming. Skulle blivit stående lördagen om det inte vore för att han bytt. Visserligen är det inte olagligt att köra med sommardäck men visst är det osmart.
Skrivarkursen är slut, känns lite vemodigt. Hade blivit en oerhört uppbyggande syssla att skriva något med givna teman. Visserligen blev jag vissa veckor väldigt tunnhårig, då jag slet mina hårtestar. Men sedan då jag väl startade var det spännande att se om jag fick till något bidrag att skicka in.
Snön som kom i helgen for lika snabbt. Det var en tvådagarsvinter, men oerhört vacker. Nu kan jag inte skylla på kallvädret längre då det gäller fönsterputs.
Pratade men väninnan idag om att det går trögt med skrivandet. Ibland kommer jag in i sådana svackor. Tror att jag inte har något att berätta längre. Men där fick jag tji, hon tyckte jag har mycket osagt. Ibland brukar jag säga att jag inte kan skriva om jag inte får någon att skratta med, ja även över. Då vi satt där och småpratade, berättade hon att hon haft gäster dagen förut. Några damer. De pratade och pratade. En av gästerna berättade en sak, då min väninna föll in i samtalet. Förvånat tittade gästen på henne och undrade varför hon blev avbruten??? Jamen, sa väninnan, du blev ju tyst! – Men jag bara hämtade andan!! fick hon till svar….
Nu blev väninnan tvungen att förklara. Hennes och mitt normala samtalsklimat är väldigt intensivt. Det innebär att vi ofta har papper och penna framför oss. Ger samtalet oss en idé om vad man ska tala vidare om, måste man skriva ner det, för vi är så inkörda på att inte släppa in den andra i samtalet. Vi har lärt oss at tala på inandningarna också. Här släpps ingen in i samtalet hur som helst. Och när det till slut ges en chans har man för länge sedan glömt vad man skulle säga, vilket innebär att det blir en konstpaus medan man funderar: vad var det jag skulle säga? Och vad händer i den pausen? Hon fortsätter, och där rök den chansen att få ordet!
Så när det blir något nedskrivet på papperet håller man det strikt framför ögonen, så man är superkoncentrerad om det skulle komma en inandning som inte talas på! När gästen väl fått veta vad min väninna är van vid, blev hon tydligen förlåten.
Medan vi talade om detta gled samtalet in på mina gamla minnen som ligger många år tillbaka i tiden. Berätta dem igen menade väninnan, de finns nog folk som inte läst dem. och då kom vi att tala om min mors syförening.
Då jag växte upp var umgängeslivet annorlunda än idag.TV fanns inte. Man hade träffar schemalagda. En gång i veckan deltog min mor i ett gäng damer som träffades tisdagskvällarna. De var fyra stycken som alternerade om värdinneskapet.
Vi inom familjen fick sitta instängda i köket då dessa damer hade sin träff hemma hos oss. men vi var på intet sätt utestängda från samtalet. Då dessa damer väl gick igång väntades inte på några inandningar eller andra pauser. Här gjorde man så i stället att man försökte få ordet genom att överrösta varandra. Så någon stängd dörr dämpade inte samtalet. Och som om det inte räckte med överröstningarna, damerna höjde också tonläget så att en tränad sopran hade svårt att hävda sig. Jag minns att det ringde i öronen på oss ett par dagar efter att träffen varit hemma hos oss. Förmodligen var det i dessa tider min tinnitus debuterade. Vad jag även har blivit smått förvånad över på senare tid är att, dessa damer hade aldrig någonsin ett handarbete, någon stickning eller virkning i händerna, trots att de kallade det för sin syförening……
Författare: Inga-Lill Sida 119 av 140
God morgon älskling! Jag har mötts av en hög och ljudlig hälsning de senaste morgnarna den senaste veckan. Mer normalt är väl att vi mumlar något knappt ohörbart, följt av ett försiktigt leende. Inte för mycket så tidigt på morgonen, vi vill få en mjuk start på dagen, inte för burdus. Vi har ju inte bråttom här i livet längre maken och jag. Vi har samma timlön om vi är vakna eller om vi sover, så vi kan tillåta oss att låta frukosttimmarna vara en stund. Men nu har han stört med denna högljudda hälsning flera morgnar. Varför har han börjat skrika? Hör han sämre eller? Nej, det är så att anledningen beror på mig själv och ett uttalande jag gjorde i veckan som gick. Vi hade lovat en dam skjuts från och till bridgen i onsdags. Hennes ordinarie chaufför var bortrest, så damen hade tingat med oss. Eftersom hon inte ingår i våra rutiner att hämta och lämna, är man lite ängslig att man ska glömma henne.Så i onsdagsmorse var det första de första ordet som uttalades mellan oss; nu får vi int´ glömma Ingela, sa maken på sin norrländska. Ok, svarade jag. Och på vägen intill sta´n blev damen upphämtad.
Då hon klivit in i bilen sa hon; så rara ni är, och så skönt at ni inte glömde mig! Glömde dig, svarade jag. Risken var ganska liten, maken har inte sovit inatt i ängslan att glömma dig. Och det första han sa imorse, innan han sagt ”god morgon älskling” var; nu får vi inte glömma Ingela!! Hon skrattade hjärtligt, maken grymtade något ohörbart bakom ratten. Men sedan den morgonen ljuder hans morgonhälsning klart och tydligt i köket varje morgon.
Min skrivarkurs lider mot sitt slut. Sista veckan kvar. Har jag lärt något? Ja det har jag, mycket! Sedan är det bara att få in kunskapen på ett naturligt sätt i mina skrönor. Det är ju inte nobelpriset jag strävar efter, men om jag kunde måla bättre med orden, göra berättelserna mer lättlästa har jag kommit en bit på väg. Denna veckas uppgift var att skriva en ruskig historia av något slag. Lika svåra ämnen varje vecka men oerhört givande, hur man skapar spänning stämning i en berättelse genom att välja miljöer och uttryckssätt.
Mina stories får sällan några rubriker, jag bara skickar in dem så fort jag tycker jag har dem något så när presentabla. Får gå en rubriksättarkurs sedan. Här kommer den senaste.
Ruskiga berättelsen……
Onsdagskväll, sent novembermörker. Mårtensknäppen har uteblivit i år. Enbart denna blöta regniga höst. Idag värre än på länge. Det närmar sig Andersdagen. Ska det fortsätta så här blir det en vit jul. Stina med barnen Johan och Nora, hade varit ner till bokbussen i kväll. Endast en gång per vecka hade de den i byn så oberoende av vädret, ville de ha nya böcker var det att bara trotsa väder och vind.
Bussen blev som en mötesplats för byn, det enda ställe utöver affären man kunde prata lite om vad som hände i byn. Nu hade det varit en inbrottsraid igen i byn, man kunde snart inte räkna dem längre. Stina gick hemåt med barnen, lovade dem en kopp varm cacao då de kom hem. Höstrusket krävde något sådant efter de kommit hem och fått klä av sig de genomblöta kläderna. De gjorde ”klämda mackor” i våffeljärnet, mackor med ost och skinka. Det smakade så gott till cacaon. Och de var mys-maten att samlas till en sådan rusk-kväll, tyckte barnen. Vinden tog i och verkade öka i styrka. Hoppas att den inte skulle riva med sig några tegelpannor från taket som den gjort sist de hade en höststorm.
Göran, familjefadern var på resa till Stockholm, så honom väntade de inte hem förrän fredag. Detta var inget ovanligt, men Johan hade vid ett flertal gånger fått höra att han nu var ”karlen” i familjen då fadern var ut på affärsresa. Denna tio-åring kände ansvaret för modern och systern, men hoppades att takpannorna skulle stanna på sina platser. Det var inte mycket till karl av honom förra blåsten då tegelpannor rasat ner och farit rakt igenom taket till altanen. Han tordes inte gå ut ensam i mörka trädgården med den rasande vinden. Något som han inte borde göra heller med eventuellt nedfallande takpannor.
Då maten var aväten beslöt de att göra en tidig kväll och krypa till sängs med de nya böckerna som lånats. Efter en stund var det bara regnets piskande på fönsterrutorna och vindens ylande som hördes. Även Stina tyckte det var mysigt att få krypa till kojs denna busväderskväll. Hon hade bara två kapitel kvar i boken hon läste, men sedan hade hon också nya låneböcker. I en stor ICA-kasse under trappan i hallen hade de den gemensamma skörden av låneböcker. Hon skulle bara smyga upp och ta den nya deckaren som hon beställt från biblioteket, givetvis låg hennes böcker längst ner i kassen under barnens, så hon fick gräva djupt….
Nu sov nog alla i huset tänkte Johan, där han låg och läste sin ”Fem-bok” av Enid Blyton. Dessa böcker om kvintetten som råkade ut för den ena ruskigheten efter den andra. Hur många Johan läst visste han inte men att det var många det visste han. Hade svårt att släppa boken just nu, var inne i ett spännande avsnitt. ”George och Julian hade blivit inspärrade i det gamla huset och ingen visste var de fanns” – måste bara läsa lite till, men kände tyngden i ögonlocken.
Plötsligt blev han klarvaken, vad var det som stört honom. Han höll andan. Lyssnade. Jo, visst var det ett ljud som om någon fanns i huset. Mindes samtalet som utspann sig på bokbussen, det om inbrottstjuvar i deras lilla by! Nu kände han ilningarna längs ryggraden, krampen i magen. Lyssnade igen. Det var inget att ta miste på. De hade någon som smög omkring i nedervåningen. Hur skulle han göra? Skrika på modern? Nej! Då kanske tjuvarna skulle bli desperata och kanske skada modern. Han hörde tydligt ett svagt prasslande från de som smög omkring. Det är klart att dessa tjuvar hade regnkläder på sig när det var sådant busväder. Han kunde ju höra att det lät precis som hans egna regnkläder. Ljudet, prasslandet steg och minskade styrka. Johan hörde tydligt hur de förflyttade sig mellan de olika rummen där nere…. Handlingsförlamningen började så smått att släppa – vad skulle han ta sig till.
Då, då kom han att tänka på den stora stenen som låg som dörrstopp bak hans dörr, stenen som föräldrarna så höglljutt protesterat mot att han skulle ta med från farmors gård den där sommaren. Försiktigt smög han upp ur sängen, tog stenen och smög fram till trappan. Väl här stelnade han till, jodå nu hördes de igen som om de vore strax nedanför vid trappfoten. Han höll andan lyfte upp stenen som i ett kastläge.
Då hör han att tjuvarna viskar hans namn – hur visste de vad han hette?
Men i nästa ögonblick inser han att det är mamma som viskande tilltalar honom, frågar; sover du inte Johan? Han känner benen under honom bara mjuknar och han måste sätta sig ner på golvet. Stina undrar vad som hänt? Hon ser i Johans ansikte en underlig känsla av lättnad. Vad hon inte vet är, att om hon stuckit fram huvudet i trappan hade hon förmodligen inte kunnat fråga dessa frågor hon nu sporde. Då hade den apterade stenen avlossats……
Många har frågat om själva berättelsen som jag skrev som kursuppgift. Har efter förfrågan hos ägaren fått lov att publicera den på dessa sidor. Jag har lagt till den sist i inslaget. Var så goda.
Söndagseftermiddag, snart tid för en kopp kaffe. Har gjort lite trädgårdstjänst idag. Ja jag sa lite. Vädret var perfekt för utomhusarbete denna helg. Tärnasommar brukar vi kalla det här vädret för. 12 plusgrader och så gott som vindstilla. Klippte ner lite buskar igår och idag har jag hjälpt till med att ta rätt på klippet från äppelträden.
Veckan som gick blev lite hektisk då jag upptäckte att Amerika låg en vecka efter oss med omställningen till vintertid. Brukar delta i en daglig turnering som är klockan 3, 6 och 9 New York-tid. Den klockan 3 kan vi vara med på, då är klockan 21 här i Sverige. Veckan som gick kunde jag delta även klockan 23, den är alltså klockan 18. Är man tokig så är man. Det rör sig alltså om bridge, denna ädla sport. Ja den räknas som sport! Sorterar under riksidrottsförbundet och har varit en av grenarna i olympiaden. Visserligen några år sen, men trots allt.
Dagarna blir kortare och ljuset mer sparsamt för varje dag som går. Hösten är här, inget att tveka om längre. Jag har annars lite svårt att säga att det är höst, vill gärna hålla kvar begreppet eftersommar, brittsommar så länge det är möjligt. Tycker det smyger in lite av svårmod när man säger ordet: höst.
Förra veckan funderade jag på min kursuppgift så att huvudet sprängde. Vad skriva på den veckans tema, kärlek, barndoms- eller ungdomsförälskelse. Satt och beklagade mig i telefon för en väninna, utgjöt min skrivartorka. Mmmm, sa väninnan. Sedan började hon trevande berätta om en sommar. Nu hade jag fått henne att minnas! Det hördes på henne att det var starka minnen, som dock icke berättats så ofta. Men så detaljerade minnen!
Jag frågade om jag fick minnena av henne för att försöka återge till mitt veckouppdrag i kursen. Efter en viss tvekan sa hon; var så god. Och hon berättade, som hon berättade! Det var över halvsekelgamla minnen hon bjöd på. Jag tog lite stolpar som skrevs ned i marginalen på dagens tidning, var inte utrymme att be henne vänta för att hämta något lämpligare att skriva på, bara lyssna och försöka memorera. Ville inte avbryta, men då hon återgett hela minnet, fanns det ett och annat hon försökte att inskjuta, lite tillägg som gav historien några fler små fina detaljer.
Kände mig lit priviligerad, efter 47 års vänskap hade jag aldrig hört historien förr, inte en bokstav om den. Kändes onekligen som vore det tvunget att hämta upp den ur minnet så den inte skulle gå förlorad.
Jag skrev ner den efter att ha frågat om några detaljer som jag ville ha lite mer tydliggjorda för mig. Mailade över berättelsen till henne, med en vädjan om: läs och rätta till om det är fel eller lägg till om något saknas. Fick ytterligare några detaljer som förtydligade att detta var en riktig barndoms-kärlek. I övrigt lät hon väldigt nöjd att ha fått berättelsen nedtecknad. Nu kunde hon skriva ut den och lägga den tillsammans med de små minnessaker hon hade gömt, som var förknippade med denna sommar som förälskelsen ägde rum. Berättelsen rönte uppskattning hos både lärare och kurskamrater. Fick betyget att jag rört mig i kända miljöer utifrån vad jag hade skrivit om. Det var definitivt inga kända miljöer för mig, men hon som berättade kunde verkligen ge mig de detaljer jag behövde för att ge historien verklighetskänsla.
Det är på detta sätt, kära läsare, som jag får stoff till mina små berättelser som ni läser här på mina sidor. Fast denna veckas ämne på min kurs, att skriva om känslor, lyckades jag faktiskt få till på egen hand. Detta beroende på saker som utspelade sig i livet runt mig och med mig. Så nu söndagseftermiddag är jag klar med denna veckas läxa. Undrar vad det ska bli imorgon, näst sista veckan på min kurs.
Då många läsare frågat efter berättelsen jag skrev om, har jag efter förfrågan hos minnets ägare fått publicera berättelsen här, så var så goda kära följare:
En barndomsförälskelse
Hon var åtta år. Hade fått följa med pappa, sjökaptenen på en resa ner genom Europas hamnar och in i Medelhavet. Den sommaren då hon för första gången kunde tala om att hon hade sommarlov. Tänk att få följa med pappa, honom som de saknade så mycket där hemma, då under hans långa resor när och fjärran. Nu fick hon vara tillsammans med pappa hela dagar. Och de var de som seglade iväg tillsammans. Men ensamma var de ju inte, all övrig manskap på båten fick de umgås med. Dela bord med under måltiderna och lediga stunder. Detta var kanske inte vad hon väntat sig, hon trodde hon skulle få ha pappa helt för sig själv. Visserligen var det kanske bättre att dela honom, än att inte ha honom alls. Hon visste ju hur saknaden efter en hemmavarande pappa kändes då han for runt på de sju haven.
Det blev istället manskapet som blev hennes familj.
Under resans gång byttes manskapet ut allt eftersom deras kontraktstider gick ut, och en dag stod han där Jürgen, den unge vackre pojken från Tyskland. En ung oerfaren matros på sin första resa. Hon kände genast en dragning till honom, hans unga osäkra beteende fick henne att uppmärksamma honom. Då han var ledig slöt hon upp vid hans sida, hon blev hans följeslagare under all hans fritid. Varje gång hennes ögon fångade honom fylldes hon av en varm känsla. Hans lockiga solbelysta hår, hans blåa ögon och hans fjuniga haka var så fin, inte alls som de skäggiga gamla sjöbusar som fartyget hade en del av. Jürgen kände hennes alltmer intensiva närhet, och uppmuntrade henne även till deras vänskap. De båda hörde ju till skeppets yngsta och ingick därmed en sorts förbund. Att förbundet utvecklades till ett kärleksförbund från hennes åttaåriga hjärta kanske inte Jürgen förstod. Men han kände att det var en stark kamratskap. De åt sina måltider tillsammans, de läste tidningar och post tillsammans och de hittade lite spel i salongen de kunde spela tillsammans. Då de var ute på däck lyfte han upp henne, lät henne sitta på relingen, det skulle hon aldrig anförtrott någon annan, den tilliten. Framför allt var det de att de gjorde allt tillsammans.
Förundrad såg hon hur den gröna Atlanten bytte färg då de gick in genom Gibraltarsund och blev intensivt blått. Att de kunde skilja så uppenbart, det var ju i princip samma vatten. Flera nordafrikanska hamnar angjordes så hon fick uppleva både Tunisien,Marocko och Egypten.
De hade landat en nordafrikansk hamn för lossning och lastning av styckegods. Förvånat stod hon vid relingen, tittade ner på det myllrande folklivet nere på kajen. Men vad tokigt! Folk gick klädda i pyjamas. Mitt på dagen. Mitt i stan! Hon kände igen det randiga flanelltyg som hon själv hade sina pyjamaser sydda av, men aldrig att hon kunde tänka sig att gå ut i dem. Hamnvistelsen sträckte sig över ett par dygn. Så det blev lite turism i Marocko med pappa. När de vandrade in mot stadskärnan möttes de av både vuxna och barn som gick eller satt och tiggde. Förvånat tittade hon på dem. I Sverige tiggde man inte! Så bara att möta människor som oblygt tiggde var en egendomlig upplevelse. Speciellt en liten flicka i hennes ålder. Men hon hade ju guldörhängen! Då kunde hon väl inte vara så fattig, eller?
Där var mycket exotiskt att bese, mycket annorlunda dofter. Ljudet av det främmande språket var också en ny upplevelse för henne. Men under dessa dagar var saknaden av Jürgen stor, hon hade blivit van att få flera stunder med honom dagligen då de låg ute till sjöss.
Till slut var båten färdig för avresa. Hon gladdes åt att åter få sina stunder med Jürgen. Och de avreste. Men var fanns Jürgen? Då de varit på väg ett par timmar insåg hon att Jürgen inte var med på resan! Var det meningen att han inte skulle med längre? Att han inte berättat detta för henne.
Det framkom senare att han blivit akterseglad och hennes hjärtesorg var total. Han, hennes första allvarliga kärlek var försvunnen.
I nästa hamn mötte Jürgen upp efter någon dag. Det blev räfst och rättarting uppe hos kapten på bryggan för Jürgen. Hans bortavaro hade satt säkerheten på båten i fara. Ett icke fullt bemannat skepp var en riskfaktor, så det var helt naturligt att kaptenen tog honom i upptuktelse. Men hennes lycka visste inga gränser nu när han var tillbaka. Sommaren fortsatte med många stunder tillsammans med Jürgen. Hon levde för dessa stunder, hennes övriga sommarresa med pappa fick en underordnad betydelse. Och när sedan Jürgen mönstrade av båten då de nådde norra Europa gav han henne sin fina sjömanspåse, påsen han själv sytt av segelduk och även broderat med sitt eget, båtens namn och datum för seglatsen utanpå. Kvar i hennes gömmor finns denna lilla påse som barnbarnen har fått beskåda och samtidigt lyssna på historien om Jürgen.