Nu har den kommit, den där tiden som jag aldrig vill ska komma, men den kommer ofelbart varje år. Så här i mitten av augusti, när jag kan kan se en stjärna för första gången sedan midsommar. Brukar vara Brynolf-dagen den 16 augusti, men jag såg den redan inatt. Men det var efter midnatt så det hade hunnit bli Brynolfs namnsdag. Då inträder jag i en fas, en känsla som är så svår att beskriva. Ordet som dyker upp i min hjärna, ja jag har faktiskt en sådan, ordet är nostalgi. Men det är inte rätt ord. Problemet är att jag inte hittar något bättre ord. Det inträder en känsla av sorg och saknad inombords, redan nu drygt en vecka innan vi styr kosan söderut. Vet att det blir svårare för varje år att lämna stugan, tystnaden, blåklockorna som alltid står kvar på dassvägen hur sent vi än lämnar stället om hösten. Björken våran, lillbjörken som antagligen fick rotsystemet oroat då vi anlade vägen till stugan har redan nu växlat över från grönt, gult och nu är brun och vissnar så smått. Visserligen är skogen fortfarande grön, helt grön. Annars är det vanligt i mitten av augusti att det lyser ”rävrompor” lite här och där i skogen. Men inte i år. I och men den kalla sommaren har inte skogen blivit ”övermogen”. Förra året då även vi här uppe upplevde den varmaste torraste sommaren i mannaminne. Då lyste det rävrompor överallt i träden redan runt Pers-mäss, i början av augusti. Förmodligen p.g.a. torkan, eller kanske värmen. Den här sommaren har det varit varken eller. Istället har det varit den svalaste i mannaminne. Snön ligger fortfarande kvar i stora drivor på fjällen. Även Skinnfjället är det kvar snödrivor på. Det har det inte varit, så de som nu lever minns något sådant.
Visst är det lustigt, två extremsomrar efter varandra! Det känns som någon försöker klappa en på axeln och säga: hör du, du, du! Man ska inte räkna ut något i förskott. Detta är ett talesätt som man hör häruppe ganska ofta. Jag hade förberett denna sommaren med nya utemöbler till alla våra grillkvällar, i fjol avlöste grillkvälllarna varandra i en låååång rad. Några billiga fleece-plädar inhandlades också på Rusta i våras, för att ta över våra solbrända axlar om kvällarna/ nätterna då vi sitter och småmyser utomhus. Ja ja, man ska inte räkna ut något i förväg! Det har varit långkalsonger och vintermössa med nedfällbara öronklaffar som varit rätt klädsel på våra utekvällar i år! Svårt att hålla besticken med tumvantar!
Men nu börjar vi räkna ner sommaren. Imorgon måndag blir det en ny sejour uppe i bagarstugan. Har ringt Marta, makens syster, och meddelat att imorgon bakar vi! Hon vill gärna vara med och få sig ett ”kakubak”. Hon har ingen egen bagarstuga utan brukar hänga på då någon annan i släkten bakar. Så jag meddelade att om hon inte passar på nu så missar hon denna chansen. När vi är färdiga i morgon så gör vi vinter i bakskjulet. Men Marta kommer gärna, och hon räknar med hjälp att stöpa degen av bror sin. Det är ett tungt göra, men han är bra på det.
Och i och med våran bakudag, så blev det surströmming på tisdag istället för de hade budats i några stugor, man hade satt måndag. Men det visste inte maken och jag så det blev kollision med bakning och surströmming. Som sagt, man ska inte räkna ut något i förväg…..
Husvagnen ska uppför backen medan det finns något av de fordon kvar i byn, som brukar dra upp den. Våran stugu-väg är så brant upp till vägen att vi brukar förvissa oss att det finns hjälp, om vi med vår lilla bil får problem med backen.
Maken har kollat av hjortronen och kantarellerna redan. Dem får vi släppa i år. Får leva med tidigare skördar. Det är inte tomt i frysen.. Fast sonen har kanske skördat snattersylta…..? Han har lov, men brukar oftast glömma det.
Fått mail från mina elever som undrar hur det är med mina ögon. Jag har sagt att jag tar en termin till med dem om det inte blir mycket sämre med mina ögon. Jag har lite bekymmer med ett öga som inte vill som jag vill. Men glatt lovar de att vara flitiga och plugga om vi fortsätter, bah…… Känner väl till det där. Men det som är så inspirerande för mig är, att jag väckt ett intresse hos dem om att fördjupa sig i bridgen. Det sporrar även mig till att fortbilda mig, måste ha bra på fötterna för att kunna förklara alla lustiga frågor som ställs! De där som inleds med orden: får jag fråga en dum fråga…. Jag brukar kontra med det enda dumma med deras frågor är de eventuella svar som inte är genomtänkta och rätt!
Så även om den där känslan som blir djupare för varje dag, sorgen över att lämna, blandar sig med att jag har en mission att fylla i Skåne. Tänk att jag kan känna mig som missionär, ha ha!
Myggtältet vårt partytält med myggnät, ska också packas ner. I år har vi tagit många foton av det. Vi hittade detta fantastiska tält på ICA i Helsingborg för sådär sex-sju år sedan. Det är lika spännande då vi ska sätta upp det. En massa stålrör av olika längd och tjocklek. Några böjda några raka. Första gången vi skulle ha upp det, kämpade vi med det utan hjälpmedel, det finns heller ingen beskrivning till. Då vi sammanfogade i den ena sidan for det isär i den andra sidan. Småkutande mellan de olika fogarna försökte vi få det att bli en sammanhängande ställning. Men misslyckades. Insåg att vi borde vara sex personer, en vid varje tältben. Men vi var ju bara två! Undertecknad gick och hämtade en rulle maskeringstejp. Efter att ha satt ihop de olika delarna vid ett ben, tejpade jag dem riktigt rejält! En gammal sjuksköterska vet ju hur man bandagerar runt en led! Sen fortsatte vi så det ena benet efter det andra, och hoooolah. Vi fick upp tältet! Sedan har vi satt upp tältet varje år på detta sätt. Men förra sommaren kom någon av oss, minns ej vem, kom i alla fall på tanken! Ingen mer än vi kände till hemligheten om hur vi fick upp detta tält! Alltså! Dokumentera! Så det har tagits foton, skrivits instruktioner och korrekturlästs denna sommar.
Nu ska tälten också packas ihop. Instruktionerna får komma upp nästa år då de är utskrivna svart på vitt.
Författare: Inga-Lill Sida 117 av 135
Igår morse hörde jag ”Ring så spelar vi”, med semestervikarien Özz. Det är så fantastiskt tycker jag, detta program som tydligen tilltalar både unga och gamla. Sitter här i stugan och tittar ut över de fortfarande snöklädda fjällen och hör om vindruvsodlaren i Smugehuk. Ja han påtalade att det var vindruvor han odlade, inte vin som Özz påstod. Efter ett samtal med en västkustbo blev Özz uppringd av en kille från Storuman. Alltså, först han från Smygehuk, himmifrån, och sedan Storuman, härifrån. Storuman ligger ju inte längre härifrån stugan, än Göteborg ligger från Helsingborg! Alltså bredvid! Visst är det fantastiskt vad våra referenser kan variera.
Då Özz talade fiske med storumanbon nämnde han att han var inbjuden till fiske i Blattnicksele nästa vår. Blattnicksele, sa Özz, låg strax utanför Skellefteå….. Hmmm…….sa storumankillen, (det är ca fyra mil mellan Storuman och Blattnicksele och ca tjugo mil mellan Skellefteå och Blattnicksele). Det ligger ju betydligt närmre Storuman än Skellefteå. Men vad vet folk söderifrån om avstånd i Norrland?? Vi småskrattade lite åt samtalet som utspann sig i radion. Och sedan sa jag det: Blattnicksele…. Ett av de trevligaste ortsnamn som jag vet! Prova att uttala det! Högt! BLATTNICKSELE! Känner ni hur de runda L:en gör att man känner sig som en äkta norrlänning? Trots den infödda, ingrodda skånskan så känns det som man kan tala norrländska! Blattnicksele!
Nej, nu är jag tradig!
Men jag måste få berätta vad som är speciellt med den orten. Nu medan tid är! I september är den tiden förbi, för alltid! I Blattnicksele, nu sa jag det igen, finns det en manufaktur-affär, Violas, som för allt som man behöver i klädväg för tanter över 15 år Jag talar om en affär, alltså inget varuhus. Här finns allt som varit på modet sedan senaste kriget, utom underkjolar sydda av skumgummi-underlägg, ni vet de som var på modet senare delen av femtiotalet. Antingen har de sålts slut eller så har skumgummit inte klarat lagringen, vet ej vilket, men de finns inte i lagret! Annars kan man nog få vadhelst man frågar efter. En av mina svägerskor inhandlar sina underkläder hos Viola, så nu i morgon blir det en tur ner till affären, årets ”Blattnicksele-runda” för vår del. Vi ”damer” tar en utflykt ”ditner”.
Vi far vägen över Sorsele, dit är det bara ca arton mil, sedan några mil söderut ner längs väg 45, då kommer vi till Blattnicksele. Nu är vi i manufakturernas Mekka. Om någon undrar vad det är för speciellt med de underkläder svägerskan köper, glöm det! Det är inga ”raff-set” eller exklusiva märkesvaror som enbart finns på denna lilla orten. Nej då, det är vanliga bomullstrosor osv. Sådana som jag köper på ICA i Helsingborg.
Men här i de nordvästra delarna av Lappland upptas affärsytorna istället av det som är storsäljare till norrmännen! Hushållsostar utan smak, köttfärs, tvåkilospåsar fruktkolan, lös-godis och Coca-Cola. Dessa varor är det mest av i butikerna och det är alltid färskt! Så här i gränslandet är det näst intill omöjligt att få tag i en bit ost med lite smak.
Förra veckan hittade jag en bit Kvibille Svecia-ost, maken vet fortfarande inte vad jag betalade för den! Men till idag frukosten satt han och hyvlade ost till mackan med en skygg lite ursäktande blick. – Jag bara snickrar till den så den ska passa i ostkupan, sa han. Vadå? Jag hade inte sagt ett ljud! Det var ju bara ett lager han lade på, men han känner mig…. Inga dubbla lager eller ändå värre dubbelsovel. Med två sorters pålägg! Ah nä! Eller som en del, ost och marmelad! Här har ni ytterligare en av de icke nedskrivna dödssynderna.
Såhär söndagsförmiddag, mitt under högmässotid, sitter vi bara och småslappar. Tänker verkligen på vilodagen och helgar den! Sista penseldragen på målningen av stugan drogs igåreftermiddag. Nu är det gjort! Kan nu bara snön låta bli att dra av färgen igen! Man såg tydligt hur högt snön legat och skavt uppefter stuguväggarna. Värst är det på östreväggen. Det är ofta så att västanvinden svarvar upp snön på östra sidan av stugan, där det är lä då vinden kommer från väst. Det är inget ovanligt att vi inte ser något annat än en snödriva genom fönstret österut då vi är här till påskarna. Då får jag ta min lilla hushållsstege för att kliva upp om jag vill se ner mot sjön, kolla om jag har några eventuella metarkompisar därnere.
Nu är det tisdagsförmiddag. Årets Blattnickseletur klarades av igår måndag. Fyrtio mil, fint väder, trevligt sällskap men inga underkläder inhandlade. De var slut i lagret och med tanke på att damen som har affären ska slå igen, är det väl skönt att lagret minskat lite. Två av damerna i gårdagens rese-sällskap är loppisfantaster och de vet var, längs den tjugo mil långa vägen, vartenda loppis ligger! Så lite annat ”rat” fanns med i bilskuffen då vi kom hem. (Rat=skit) Visserligen skrattar de åt mig. Jag följer troget med på rundan varje gång vi reser den, men de har aldrig sett mig köpa något säger de. Men ska vi vara ärliga köpte jag en pocketbok med kåserier av Gits Olson i fjol, eller om det var ännu fler år sedan. Minns inte. Inte för jag är snål, men jag har själv så mycket ”rate” att jag kan arrangera en egen loppis. Och som sagt, mina trosor köper jag i Helsingborg…..
Tillbaka i Rönäs blev det lite bridge på kvällskvisten. Kände det som om man hade lite abstinens efter en hel dag utan min kompis, lilldatorn….
Jag tittar varje morgon efter dina krönikor, sa min väninna då vi talades vid i förmiddags. Oj då, tänkte och replikerade jag. Har de upphöjts till krönikor? Och vad är en krönika? Jag fick slå upp ordet och fick veta att det var en historisk berättelse i tidsföljd. Jaha, inte för att jag vet om jag håller mig rätt i tid, men imponerad och en aning stolt blev jag. För min del skulle jag gissat det hade något med kröning och kungligt att göra, men inte så….. Samtalet flöt på som det brukar när jag talar med henne. Jag var lite nyfiken om jag inte väckt henne som jag brukar göra vid halvelva-tiden. Ah nej, hon är ingen sådan sjusovare som slaggar hela förmiddagen. Oh nej, men hon brukar sova frukost då hon läst tidningen och ätit frukost. Jag brukar tydligt höra på hennes sömndruckna röst att jag ringt och stört i morgon-energi-napen. Men idag lät hon som vanligt! Jag lät antyda min förvåning att hon hördes så klar i rösten, fick då veta att hon under tiden hon gick till telefon hade ”mimat och hummat och talat upp sig”. Ok, det tog en stund innan hon svarade så det var förklaringen denna gången! Ibland skyller hon på att hon fick leta efter var hon lagt ifrån sig telefonen sist hon använde den! I en liten tvårumslägenhet?? Hm?
Sen gled samtalet in på det här om att få ta sig en liten energi-hämtar-sovstund mitt på förmiddagen? Får man det? Får då höra att jag gett henne skavsår på axlarna! Jag brukar fråga om hon har Luther sittande på axeln då vi diskuterar om saker är lämpliga eller olämpliga… Vi har under våra samtal kommit på minst sju dödssynder till som aldrig tidigare omnämnts i litteraturen?
En av dem: väninnan blev tillfrågad av en snygg karl om en sak häromdagen på stationen, om hon visste vilken perrong ett tåg skulle gå från. Då hon svarade att hon trodde det var perrong tre, men ta mig inte på orden, du får gärna ta på mig någon annanstans………. Bör nog kolla själv menade hon. Hon fick till svar att han var på väg hem till hustrun i Kalmar, annars så….. ?
Alltså detta är dödssynd nummer åtta: att tilltala främmande av motsatt kön, och njuta av det…..
Nummer nio är ju onekligen att tränga sig på en överfull buss, stirra sig till en sittplats, åka en hållplats för att sedan kliva av!!
Nu känner även jag hur Luther skaver där han sitter.
Lyssnade på hennes planering inför flyttningen som hon ska företa sig om ca en månad. Hon låter inte en gång stressad inför detta! Jag skulle troligen ha packat ner halva mitt bohag om det bara återstod en månad tills det bar av. Men inte hon inte! Kan det bero på att, en mer tränad människa på att flytta får man leta länge efter. Hon skulle åka på Ikea för att inhandla vissa förvaringslådor som skulle packas i idag så nog är hon på gång. Men inte så mycket….
Frågade henne om hon skulle packa alla dessa böcker som hon har i bokhyllan och låta dem följa med till nästa boställe? Men nej, här har tydligen tiden gjort en omvärdering på vad som är viktiga tillhörigheter. Dessa böcker som folk samlade i fina bokhyllor, visade förr i tiden med en symbolik , vem man var och vilka värderingar man hade! Där kunde man smygkolla en persons litterära intresse, hans politiska inställning och även speciella intressen beroende på vilken facklitteratur som stod och trängdes i bokhyllan.
Dessa böcker släpper väninnan! Intressant! Boken stod för ett värde, från början bara en familjebibel, en psalmbok och en katekes. Sedan utökades litteraturen till tillgänglighet till kunskap. Men numera är det lika svårt att förklara om hur vi uppfattade böckers värde, som att försöka berätta för ungdomen om en telefon med nummerskiva, en petmoj, som numret ska slås på!
Givetvis gör sådana revulotionära omstörtningar i vår kultur det lättare att flytta.
Småskrattande flöt samtalet vidare på hur packningen skulle fortsätta. Nu kan tydligen sekond-handbutikerna få ett nytillskott av alldeles nya kläder, de där som var köpta för de var så snygga, men inte passade förrän efter tre-fyra kilos viktminskning. Den har inte kommit ännu… Viktminskningen. Så nu får de klädesplaggen inte hänga där och skriva henne på nosen längre. Jag vet vad hon menar, det är ju samma med den där snygga blusen jag har i min garderob, den med de gulliga nallarna på.
Gör jag ingenting vettigt undrar ni säkert? Idag på förmiddagen har jag varit ut och skrubbat stugan med en rotborste, en sådan där riktigt hård skurborste. Men bara en bit på söderväggen. Jag var inte klädd för att hålla på med sådant grovgöra. Skulle bara testa hur jag kunde få bort löst sittande rester från färgen på timmerväggen. Ska måla stugan i år. Det brukar vara svårt att ”komma till skott”, men sen vi väl börjat tar det inte så lång stund. Vi jobbar fint ihop, maken och jag. Visserligen är det jag som är boss när det gäller målandet och han är chef om det är tal om snickerier. Men båda har vi en trogen hantlangare som utför de sysslor som åläggs dem. Någon måste kuta med stegar och sågar, beroende på vad som är på gång.
Vi har tisdagen vikt för Marta, svägerskan som fyllde år nyårsafton. Hitupp till dessa trakter åker man ju inte för att fira en sjuttio-åring mitt i smällkalla vintern. Men ett gratulationskort, från syster och två svägerskor, med löfte om ”Din dag” till sommaren har hon haft stående framför sig ett halvår nu! Så nu gör vi en dag för henne. Häruppe finns inte så mycket man kan inhandla färdigt, utan här får man göra själv…. Den enda restaurang som har annat än pizza har semesterstängt! Sist vi hade en egen dag för en av oss var det restaurangbesök på kvällen, men det gick inte i år! Öppnar igen i september! Så det får bli något på hemmaplan. Vi enleverar henne från hennes make på morgonen, sätter ett champagneglas och en flaska skumpa i händerna på henne. Bjuder på kaffe över öppen eld i naturen. Några mackor fyllda med ost och skinka som steks över elden, mums. Får bli lunchen. Vad gör fyra tosiga tanter under eftermiddagen? Jo, vi fixar en fyrkamp! Kubbspel, Fia med knuff, pilkastning och sist men inte minst: vem får såpvattnet att släcka elden? Var sin lilla eld, här har undertecknad ett klart handikapp, dessa eldartjejer som lätt gör upp en liten kaffebrasa. Men sen ska vi ha skjuts på såpvattnet så det kokar upp snabbt, pyser över och släcker elden. Ja ja, man kan inte vara bäst på allt alltid. Jag får väl skylla mig själv som kastade fram förslaget!
Kräftskiva på kvällen, men under dagen ska det ombesörjas både manikyr och pedikyr på henne allt medan flaskan hennes tullas av. Får bli vad vi hittar på, vi andra tre. Nästa år nollar jag, hm…
Jag fortsätter att berätta om byn eftersom någon frågat efter detta. Passar på detta sätt på att dokumentera vad jag kan om historiken. Många är de berättelser som florerar men jag tvivlar på att de finns nedskrivna!
Byn Rönäs längst in i dalgången längs sjön Tängvattnet har förmodligen namnet efter fjället Rödingnäset som är ett utstickande slut på Rödingfjället. Det bergmassiv som tornar upp sig norr om byn. Frågar jag maken vad han har för namn på de olika platserna här runtomkring så säger han ”Raufjellet” med ett klingande norskt uttal. Så här i gränstrakterna är norskan en naturlig ingrediens i de olika namnen på platser, sjöar, bäckar osv. Även de lappska namnen är vanliga.
Tidigare har jag antytt att det rådde ett torftigt utbyte av gener i dessa trakter. I samband med att cykeln kom till trakterna späddes blodet ut lite mer. Men om man förhörde sig om vad folk hette så var det enbart tre-fyra olika efternamn i gårdarna längs sjön. Ett ytterligare tecken på att blodet inte spätts ut! Makens morfar, Johannes, skötte postbärningen längs dalgången. Han rodde de 15 kilometerna längs sjön, sen vidare efter någon kilometer traskande, med roddbåt över sjön Majsorn in mot Björkfors. Här var det några kilometer landvägen ner till Västansjö där han rodde över, för att sedan bara ha en kort tripp på en ca halvmil ner över Konäset och Morka till Tärnaby och poststationen. Allt som allt var vägen drygt fyra mil, en väg. År 1918 uppförde man en poststationen i byn Björkfors och i samband med detta uppstod ideliga problem. Det fanns flera samhällen som hade detta namn. Det var ju långt före postnumrens tid. Nu fick man fundera om vad man skulle kalla poststationen. Men då Ernst Johansson, postföreståndaren, sa att han ville ha postsäcken levererad till Hemavan som sjön hette strax bakom samhället, kom det att bli postortens namn. I och med denna inrättning fick Johannes sträckan avkortad för sin postbärningen med ungefär hälften. Dessa turer gjordes två gånger i veckan. Jag har flera gånger undrat varför han gjorde båtturer istället för att gå, men fått veta att man rodde hellre båt än bar tunga bördor på ryggen. Givetvis! Så dumt av mig att inte tänka på det!
När sedan mannen skulle förmedla dessa försändelser till alla Persson, Larsson och Samuelsson kunde det kanske uppstå förvecklingar. Alla i byn hette något av dessa namn. Det fanns en man, Johan, men med samma efternamn som Johannes hade, och då posten ibland bara var adresserad med en initial för förnamnet, hände det att de öppnade varandras post. I dessa tider ändrade han sitt namn till Rönér. Alltså påhittat av mannen som visste hur besvärligt med alla likadana namn. Han fick hjälp av kyrkoherde Nilsson i Tärnaby, som då han skulle skicka dem till Patent-och registreringsverket hängde på en liten krusidull. Hade som svar att Röner utan krusidull redan var upptaget. Men Johannes var nöjd med namnbytet. Hur det har med byn Rönäs att göra kan vi bara spekulera. Men han bodde i byn Rönäs, strax under Rödingnäset. Mannen dog 1933. Så de nu levande minns knappt honom. Det finns en by nere vid sjön Malgomaj i Vilhelmina-trakten som heter Rönnäs. Den är lika liten som denna byn men stavar med två N.
Denna research var faktiskt riktigt rolig att göra. Berättelsen om Johannes vedermödor för att ombesörja postutbärningen ligger tidsmässigt i fas med att vi i stora städer hade både förmiddagsutbärning och eftermiddagsutbärning av post. Någon gång i senare delen av min barndom drogs en av vardagsturerna in. Jag minns hur konstigt man tyckte det blev då vi inte längre hade ”normal” utbärning lördagar. Vi fick sätta på ett extra porto för att få Kungliga Postverket att befordra våra brev, minns ni inte också det?
Våran lilla stuga som ligger på en plats precis där sjön slutar, det är enda stugan på sjöns västra strand. En liten enkammarstuga, timrad och med torvtak. Alltså det växer gräs uppe på taket, liksom det gjorde i sagan om gubben och gumman som gjorde arbetsbyte. Då vi tillfrågades på sjuttio-talet om vi ville ha en sportstugetomt runt makens barndomshem, svarade vi att det var inte något som vi hade råd att ha nåt intresse av. Ha etthundrafemtio mil till sitt sommarnöje, va, vem var intresserad av det? Men, slängde jag ofta in som en liten brask-lapp, att, OM den lilla stugan som står där nere vid strandkanten nån gång skulle bli till salu, då skulle vi överväga det där med sommarnöje igen….. En stuga som en stockholmare, Knut, låtit uppföra i mitten av femtio-talet, av rester från två andra uttjänta timmerkåkar från dalen. Knut var den tidens ”gröna vågare”, tiden då Svenska Turistföreningen exploaterade Lappland, och Knut var en hängiven medlem av denna förening. Stugans plats var en enligt någon, som är bra på historia en gammal bosättning, den första bosättningen i Rönäs, men marken var numera min svärfars, han lät arrendera ut marken till Knut. Denne Knut dog i början av 60-talet och sedan hade hans bröder kvar stugan ända fram till 90-talet. Något intresse för att försöka bevara och reparera stugan tycktes inte finnas hos dessa fyra bröder. De kom upp någon vecka om sommaren, målade ett fönster ibland men det var all form av underhåll de sysslade med. Stugan var i mycket dåligt skick med regn som läckte in och timret i väggarna i miserabelt skick då vi lyckades få köpa den.
Men dessa två romantiker, maken och jag, som fick möjlighet att överta denna raritet, där fanns inga begränsningar vad vi kunde offra för detta ”sommarnöje”. Mycket slit för maken men det verkade som han gjorde det med stolthet och glädje. Då vi var ner och inspekterade stugan, i samband med att vi fick veta att den var till salu, då störde vi hermelinen som bodde inne i väggen mellan timmerstocken och tretex-skivan som stugan var fodrad med invändigt. Så ett flertal invånare hade bosatt sig i stugan av döma av de otaliga råttlortar vi fick sopa ut. Till det yttre är inte mycket förändrat, men invändigt har stugan blivit vinterbonad. Så nu kan vi vara här både sommar som vinter. (Imorse då jag varit ut på dass och kom ut från detta, möttes jag av ett par pigga ögon som kikade fram under ladan, det var hermelin igen, om det inte var frumelin. Så de lever kvar i vår närhet.)
Då vi sitter vid matbordet som är både matsalsbord, skrivbord och arbetsbänk för diverse pyssel ser vi ofta bilar som tydligt saktar ner då de kommer på vägen. Det är många gånger turister som är ute och tittar på byarna. Eller norrmän som är ute efter en stuga de kan köpa. Efter ca fem minuter kommer de tillbaka, det är bara en kilometer bort dit där vägen slutar. Då har de vänt på vändplan. Denna gång kör de lite långsammare och det är inget ovanligt att de stannar, kliver ur och tar ett foto av stugan. Det förekommer att jag fortfarande stöter på ett vykort i affärerna, ett vykort med en bild från sjuttio-talet där stugan är fotograferad. Redan då som dåligt skött var den ett blickfång, och nu då den är restaurerad och fin förstår man att det väcker uppmärksamhet.
Svägerskan min som stod och väntade på oss uppe på vägen häromdagen, vi skulle ju på marknaden, blev tillfrågad av några i en bil som stannade, om hon visste något om denna här stugan. Jo men visst! Det visste hon! Men den är inte till salu svarade hon. Nähä, synd för de skulle gärna ha lämnat ett bud på den! Den var som reklamen för Grumme tvättsåpa menade de!
Nej, nu får jag försöka fixa till lite mat till oss. Klockan hostade precis två. Ja jag säger hostade! Det är ofta den enbart hostar lite istället för klämtar ett slag, så den lät just klong, host och klong. Klockan hängde i stugan, det fanns en del inventarier och ett inneliggande vedförråd då vi köpte stugan. Klockan hade förmodligen inte gått på flera år, men säg den utmaning som maken kan motstå! Första vintern fick den följa med till Skåne och under kvällarna den vintern snickrades det nya drivhjul och reparerades de delar som behövde det. Det fanns tidigare något kugghjul i klockan som var tillverkat av en burk ”Kung Gustavs sardiner”. Till slut hade vi en klocka som slog hel och halvtimme med ett ibland hostande tuberkulöst ljud istället för den dova klang som uppstår då hammaren hittar strängen som slagverket består av.
Nu, nu tyckte vi att trasten bör klara den eventuella påfrestning som det blir för honom då vi nyttjar bagarstugan, ett skjul som min svärmor lät uppföra senare delen av sitt liv. En smart idé från hennes sida. När man bakar tunnbröd blir hela huset mjöligt. Därför har man ofta bakugnar i uthus och även i speciella bagarstugor. Hanna hade inte tillgång till någondera så hennes hus blev ofta nermjölat. Med en barnaskara på elva ungar fanns det alltid en sopare till hands. Men eftersom ungarna lämnade boet blev det färre sopare. Bakningen däremot, var lika nödvändig. Hon bad yngste sonen ”reda” till ett regnskydd där han även skulle mura upp en eldplats för att grädda tunnbröd. Nu kunde hon baka en ”stöpa” tunnbröd utan att få hela huset nermjölat. Efter Hannas död föll bagarskjulet lite i glömska. Femton år och ingen frågade efter dess användning. Tills en dag 2003-2004, tror jag det var, då min svägerska Siv frågade mig om vi skulle ”kolla” om vi kunde fixa till skjulet. Jamen…. Hur? Nödiga kunskaper i att baka tunnbröd hade Siv genom uppväxten, jag genom min oförtrutna nyfikenhet. Men redskapen runt bakningen? Det visade sig att den nödiga gjutjärnshäll var jag ägare av. Jaha, då var det bara allt det andra: bakuspjälor, minst två, brödfjäla, lämpliga kruskavlar, rullnagg, stöpspade, stöptråg osv. Men som jag har ett valspråk: problemen löser vi efterhand som de uppstår!
Maken med hjälp av några syskon högg ner den rönn som växt upp och spärrade, så dörren inte gick att slå upp i skjulet. Rötterna till björkar och rönnar runtom bröts upp så det gick att svänga upp dörren. Väl inkomna i skjulet fick vi göra en rejäl sanering av gamla råttbon och laga de största gliporna i väggar och tak. Lite spännande var det allt. Maken tog den trefotade järnring som vi hade i vår stuga och anpassade den till gjutjärnshällen. Då jag grävde djupt in i skafferiet hos makens äldste bror, han som bor kvar i deras barndomshem, hittade jag nödiga kavlar och brödspjälkar. Brödnagg fann vi också en men det var inte alldeles lätt att få låna den! Den var han rädd om! Jag fick ta ett riktigt allvarssamtal med honom om, vad det var han var rädd för, och varför? Det är ibland så att jag känner av det där norrländska ”ilunna” som de kallar det här uppe. Kan inte jag, ska inte hon……. Ni vet! Jag fick låna naggen också. Bakbordet som vi lånar har vi aldrig frågat om! Vi bara tog! Sedan bad vi yngstbrorsans hustru komma och hjälpa oss med första bakningen. Hon som är uppväxt i Fjosoken och har tunnbrödsgräddning i blodet. Sen gick vi lös med liv och matlust, bakade ett par gånger till den sommaren. Under vinterhalvåret lät maken, med min benägna hjälp tillverka en egen brödnagg. Då han slagit i de 472 små mässingsnubb i de tre trärullarna, knipsade vi av själva huvudet på nubben, 472 stycken!
Det visade sig sedan vid en provning att de blev för kantiga så jag satt nog en månad med en liten rasp, fil och slipade till varje liten nubb så de blev runda onaggade fina. Och det ska jag säga er, nog känner jag en viss stolthet varje gång jag naggar brödet med min fina nagg! Hjärtat känns liksom lite större!
Vid en liten resa ner till Lycksele i slutet av den sommaren fann jag på en loppis en fin bakspade, en ”fjäl”. En sådan där ni vet som han kocken på Ekströmsloggan har. Den är ca 65 cm tvärsöver den runda delen och med skaft ca 140 cm. Min vandring genom stan till med denna spade väckte förtjusning och kommentarer hos nästan alla jag mötte. – Nu ska det bli baka av, sa de flesta. Jag kontrade med: Nej då, det var bara det att jag blivit petad ur brännbollslaget p.g.a. mina dåliga bollträffar när det var min tur att slå……
Kavlingen av tunnbrödet är inget man har i generna, det tog tid att utveckla den kunskapen. Vid de första bakningarna var bröden som Irland. Tjocka kanter runt om och supertunna på mitten. Irländarna säger att Irland är som ett tefat, med en fördjupning i mitten. De påstår att de beror på all torv de tagit upp för att elda med. Mina kakor var inte runda heller. Ofta hörde jag kommentarer bakom min rygg att: den där blev som Tyskland. (När man bakar står man med vackraste sidan vänd mot gräddaren som skjutsar brödkakan på hällen då bagaren kavlat färdigt.) Jaha, nu hade jag fått kakan lite kantig igen. Undrade om han, gräddaren hade så oerhört goda kunskaper i världsgeografin eller det var kommentarer om att det inte var runda kakor? Tyskland och Frankrike gick väl an, värre var när kakorna liknades vid Italien eller än värre England! Island var rena flörten med bagerskan!
Åren rullade på, jag fick av en händelse höra min gamsvåger berätta om en kvinna. Du kan tro, sa han, hon kunde kavla kakorna runda och fina. Blicken i hans ögon sa mig, att här stötte jag på en värdereferens jag inte haft riktig koll på! Alltså flickorna bedömdes efter hur runda kakor de kunde kavla!!! Intressant! Jag hade vid detta tillfälle utvecklat en hyfsad rundkakefärdighet. Ok, då kunde jag känna mig lugn. Men innan jag uppnått detta, vad hade jag snärjt min make med? Kan man undra… Eller var det han som snärjde mig?
Igår beslöt vi oss för årets premiärbakning. Vi lät stegen hänga kvar med trastboet på, använde en annan stege för att fixa skorstenen. Maken lirkade försiktigt upp fönsterluckan, vi har den förskjuten då vi inte nyttjar skjulet. Oroligt fick vi veta att trasthonan inte var riktigt färdig med sitt boende, men vi lät meddela att vi började vara hungriga. Det blev en deal där, vi skulle vara varsamma, hon skulle inte skita i håret på oss då vi stack ut skallen utanför skjulet.
Maken eldade upp en brasa under hällen. På med grytan, värma tre liter mjölk. I med en klick smör, fick bli mejerismör i år. Hade en klick som höll på att bli gammal. Sirap salt kummin och jäst ner i tråget. Tre paket jäst. Då vi hällt ner degspadet och en del rågsikt hällde vi på ca halvlitern fil. Grahamsmjöl och sist vetemjöl gjorde degen fin. Stöpningen är ett grovgöra, det sker för hand. Det blir ju fem-sex liter deg att knåda. Medan degen jäste kokte vi en panna kaffe, kokkaffe och hade en fikapaus. Visste att efter denna paus är det grovgöra som gäller. Men kul grovgöra!
Upp på bakbordet med en rejäl klick deg, ca fyra kilo. Fördela på ca tre-fyra hekto stora klickar och sedan kavla, kavla och åter kavla.
Nu kom min skicklighet, som jag upparbetat, till användning. Jag vet precis hur stor hällen är. Vet också att maken, gräddaren har svårt att skjutsa ner kakan från ”brödfjäla” då jag kavlar kakan så precis att den får plats. Jag låter inte göra avkall på min skicklighet, han får utveckla sin! Nu när han slutat likna varje brödkakan vid all världens länder! Hör honom stöna att det blev lite överhäng i ena sidan eller det blev en stor skrynkla mitt upp på. Får han väl rätta till! Ha, det grymtades och muttrades bakom min rygg, men jag fortsatte med mina till ypperlighet tjusiga brödkakor. Vid ett tillfälle sneglade jag över axeln och såg ett veck tvärs över mitten på brödkakan. Hör du, sa jag, vill du att jag ska hämta en sporre så jag gör en perforerad linje mitt uppå. Så slipper du försöka göra vikningsränder på dem? Om blickar kunnat förstena hade jag inte kunnat kavla nästa kaka! Gräddarens träningsvärk i tungan imorgon är inte min huvudvärk!
Visst är det kul att det viktigaste i livet är runda bröd! Här skiter vi i det politiska läget i övriga världen, krisen i Grekland kan inte störa vår koncentration på brödets utseende.
Det jublades i stugorna under gårdagskvällen. Nu hade vi överträffat alla tidigare bakningarna vad gällde smak och vackra kakor. Detta är också ett av mina kulturarbeten häruppe som bar frukt! Här levde man helt efter Jantelagen förut! Du ska inte tro du är något….. Detta innebar att Hanna, svärmor alltid bedömde sina bakningar med: det var bättre förra gången!! Man fick inte förhäva sig och förklara sig nöjd, åh nä. Alltid blygsam förklara att man gjort bättre förr? Vadå? Erkänn att du är bra på något! Ingen annan kanske törs göra det!
Vi hade ett OERHÖRT bra bak igår.