Fick ett MMS från barnbarnet. Hon tror jag är som oraklet i Delfi. Bilden var på en vit svamp från deras gräsmatta. Maken och jag gav det en snabb blick, en vit svamp, mjölskivling sa maken. Icke ett alldeles tokigt förslag tyckte jag, skrev ner det och skickade.
– Går den att äta, fick vi snart en fundering på. Låter ju onekligen som något ätbart menade barnbarnet.
– Ja den går nog att tugga i sig, svarade jag. Men om du överlever vet jag inte, fick hon veta.
– Ok, hon tackade för informationen och sa att man ska aldrig lita på svampar! TY den låter ju ätlig på namnet!
Detta ordet TY fick farmorshjärtat att smälta,så trots att jag befann mig i en ganska jäktig sits, tog jag mig tid att plocka fram Appen i mobilen, slå upp mjölskivling och kolla mer om den. Fick veta att den är ätlig, men har bara tre av fem möjliga stjärnor i smakguiden. Skrev ner och skickade denna upplysning till henne.
-Ok, så den är jäkligt äcklig? fick jag som svar/fråga.
-Testa, menade jag.
-Jag plockar den och låter någon som gillar svamp smaka, sa hon med en medföljande smiley med helgongloria på!
-Gör så här kära barnbarn, välj någon du har råd att bli ovän med. I fall den är mycket äcklig.
-Ok, blev svaret. Denna gång med en gråtande ledsen smiley. Jag slängde iväg en kyssande smiley som slut på konversationen. Men det dröjde inte många minuter förrän ett nytt foto dök upp. Nu på en skördad svamp, liggandes på ett A4-ark snyggt arrangerat för fotografen. Utan kommentar!
-Ser ju inte så vidare aptitlig ut, menade jag. Känner du inte någon fransman eller italienare? undrade jag. Dom äter vad som helst.
-Jag har en italiensk klasskamrat, fick jag veta och smileyn som följde såg jätteglad ut!
-Ta hen, menade jag! Det kom senare en bild till på en lite mindre svamp arrangerad på en pepparkaka. Skulle kanske symbolisera desserten på denna delikata måltid, vad vet jag…..
Författare: Inga-Lill Sida 113 av 134
Kallvinterväder brukar maken säga om det här grådaskiga vädret. Lampan över köksbordet tänd hela dagen. Vill inte skylla mina ögon för allt. Det är faktiskt rätt svårt att se i det som ska kallas dagsljus, sådana här dagar. Men förvånansvärt hyfsad temperatur.
Annat var det förr, då det var mycket soligare somrar och mycket snörika och frostiga vintrar. Jag minns särskilt den vintern då det var så kallt att mor tvekade att skicka oss till skolan. det var minus 22 grader då hon väckte oss på en tisdagsmorgon. Ett vitt vackert snötäcke, inte så djupt men likväl ett snötäcke som gnistrade som diamanter överallt då solen steg upp. Ingenting kunde hålla oss inomhus denna glimrande dag. Men skolka och gå ut i snön gick ju inte, så denna dag riktigt bad vi att få gå till skolan. När vi väl kom hem från skolan var vi snabba att komma oss ut. Ut och rulla snögubbar, leta koksbitar som brukade falla bredvid luckan där bilen lastade ner koks i pann-rummet i källaren. Blev fina ögon på snögubben och mun, många småbitar bredvid varandra blev mun. Halsduk kunde vi alltid tigga oss till, dög med en trasa, vilken som helst. Hatt fick vår fantasi sätta dit själv. När vi rullat snökloten och monterat ihop dem var vi så genomfrusna om fingrarna att vi blev tvungna smyga in i vår trappuppgång, där nere i porten var ett element. Men vi fick vara tysta som möss. annars kom någon av ”tanterna” som bodde på bottenplan och körde ut oss. Vi fick inte ”leka” inne i trappuppgången. Men vi tinade ju bara våra iskalla händer, stack in dem mellan lamellerna i elementet. Men hjälp vad ont det gjorde då de väl tinade, en smärta som var svår att tiga still om.
Denna tisdag var en sådan s.k. syföreningsdag som jag berättade om i förra historien. så de där fyra damerna skulle mötas i vårt hem. Det var min moster, två arbetskamrater till henne och så min mor. Moster och ”Blomman” städade på rådhuset morgnar och förmiddagar, men Karla hade det senare passet, jobbade eftermiddagarna. Så Karla kom direkt från jobbet till syföreningen, ibland med andan i halsen. Denna tisdagskväll började som vanligt med att mor, moster och Blomman gick igång med veckans allehanda händelser. Mors och mosters breda skånska lät skorrande dov, medan Blommans lite gälla dalmål skar genom dörrarna in till oss dit vi var förvisade i köket. Det dröjde en stund innan någon började undra över Karla, vad hon dröjde! Hon brukade ju vara snabb! Karla var nämligen en så modern kvinna att hon var motorburen! Hon körde moppe, en alldeles egen moped! Klockan slog sju och ingen Karla i sikte.
Oron började gnaga i oss allihop. Vi hängde oss ut genom köksfönstret för att se om vi fick en skymt av Karla på moppen. Men det var återigen mycket kallt så det ropades snart att; stäng fönstret! Hade hon kört omkull i det hala väglaget, hon brukade inte köra sakta precis. Vad hade hänt? Nu lades till och med lite sordin på damerna som startat veckosessionen. Även de blev oroliga.
Långt om länge dök motorburna Karla upp och friden var återställd, eller snarare ofriden. För nu gick de igång igen, med ytterligare frenesi. Och vi fick höra förklaringen till Karlas fördröjning.
Vägen från hennes jobb på rådhuset, upp över Hälsan i tjugo minusgrader. Då hon nådde Hjälmshultsgatan var hon så genomfrusen att hon var tvungen till att hoppa av moppen in i första trappuppgång, lyfta upp kjolen och backa upp mot elementet. Hon var så genomfrusen att detta var hennes räddning menade hon. Annars hade hon inte kunnat använda dessa ädlare delar, hon hade fått stå upp och köra moppen.
Jag har tänkt på Karla och hennes sätt att rädda sig från förfrusen rumpa, det hade inte fungerat idag. Alla portar är låsta och utrustade med porttelefon nuförtiden. Tror ingen hade släppt in Karla för att tina häcken. Så kära läsare, visst var det väl bättre förr?
Det är ju inte klokt vad dagarna är korta nuförtiden. Inte bara att årstiden gör sitt till med färre timmar dagsljus, det är som om klockan har fått bråttom. Eller är det våra gamla kroppar som blivit segare? Ja ja sega gubbar anses som en delikatess av somliga, men sega käringar? Hur blir det med dem?
Skulle-ha-gjort-listan växer lavinartat. Men lyckligtvis är det inget som stressar mig. Så här i veckan före första advent skulle jag inte kunnat sova, då i yngre dagar, om jag hade så många fönster oputsade som jag har nu,. Det var viktigt att man hade nyputsade fönster. Men då på den tiden blev ju fönsterna skitiga, nuförtiden är de hur bra som helst. Det är fördelar med nackdelar också. Som att börja se dåligt. Maken brukar titta över min klädsel och kolla så jag inte har för många fläckar på mina tröjor då vi ska gå någonstans. Kan jag acceptera, det är skönt att någon annan har lite koll på det som blivit lite osynligt.
Helgen som passerade har det gått många SMS mellan Norrland och oss i Skåne. Dagarna däruppe är så korta, men vilka vackra solnedgångar det varit sista veckan! Fantastiska färgspel över himlavalvet har fotograferats av och skickats som MMS till oss. Men vi har fått snö, så det har blivit bilder tagna här också och sända till dem så att de har fått se vår premiärsnö för vintern.
Maken bytte hjul på bilen förra fredagen. Sicken tajming. Skulle blivit stående lördagen om det inte vore för att han bytt. Visserligen är det inte olagligt att köra med sommardäck men visst är det osmart.
Skrivarkursen är slut, känns lite vemodigt. Hade blivit en oerhört uppbyggande syssla att skriva något med givna teman. Visserligen blev jag vissa veckor väldigt tunnhårig, då jag slet mina hårtestar. Men sedan då jag väl startade var det spännande att se om jag fick till något bidrag att skicka in.
Snön som kom i helgen for lika snabbt. Det var en tvådagarsvinter, men oerhört vacker. Nu kan jag inte skylla på kallvädret längre då det gäller fönsterputs.
Pratade men väninnan idag om att det går trögt med skrivandet. Ibland kommer jag in i sådana svackor. Tror att jag inte har något att berätta längre. Men där fick jag tji, hon tyckte jag har mycket osagt. Ibland brukar jag säga att jag inte kan skriva om jag inte får någon att skratta med, ja även över. Då vi satt där och småpratade, berättade hon att hon haft gäster dagen förut. Några damer. De pratade och pratade. En av gästerna berättade en sak, då min väninna föll in i samtalet. Förvånat tittade gästen på henne och undrade varför hon blev avbruten??? Jamen, sa väninnan, du blev ju tyst! – Men jag bara hämtade andan!! fick hon till svar….
Nu blev väninnan tvungen att förklara. Hennes och mitt normala samtalsklimat är väldigt intensivt. Det innebär att vi ofta har papper och penna framför oss. Ger samtalet oss en idé om vad man ska tala vidare om, måste man skriva ner det, för vi är så inkörda på att inte släppa in den andra i samtalet. Vi har lärt oss at tala på inandningarna också. Här släpps ingen in i samtalet hur som helst. Och när det till slut ges en chans har man för länge sedan glömt vad man skulle säga, vilket innebär att det blir en konstpaus medan man funderar: vad var det jag skulle säga? Och vad händer i den pausen? Hon fortsätter, och där rök den chansen att få ordet!
Så när det blir något nedskrivet på papperet håller man det strikt framför ögonen, så man är superkoncentrerad om det skulle komma en inandning som inte talas på! När gästen väl fått veta vad min väninna är van vid, blev hon tydligen förlåten.
Medan vi talade om detta gled samtalet in på mina gamla minnen som ligger många år tillbaka i tiden. Berätta dem igen menade väninnan, de finns nog folk som inte läst dem. och då kom vi att tala om min mors syförening.
Då jag växte upp var umgängeslivet annorlunda än idag.TV fanns inte. Man hade träffar schemalagda. En gång i veckan deltog min mor i ett gäng damer som träffades tisdagskvällarna. De var fyra stycken som alternerade om värdinneskapet.
Vi inom familjen fick sitta instängda i köket då dessa damer hade sin träff hemma hos oss. men vi var på intet sätt utestängda från samtalet. Då dessa damer väl gick igång väntades inte på några inandningar eller andra pauser. Här gjorde man så i stället att man försökte få ordet genom att överrösta varandra. Så någon stängd dörr dämpade inte samtalet. Och som om det inte räckte med överröstningarna, damerna höjde också tonläget så att en tränad sopran hade svårt att hävda sig. Jag minns att det ringde i öronen på oss ett par dagar efter att träffen varit hemma hos oss. Förmodligen var det i dessa tider min tinnitus debuterade. Vad jag även har blivit smått förvånad över på senare tid är att, dessa damer hade aldrig någonsin ett handarbete, någon stickning eller virkning i händerna, trots att de kallade det för sin syförening……
God morgon älskling! Jag har mötts av en hög och ljudlig hälsning de senaste morgnarna den senaste veckan. Mer normalt är väl att vi mumlar något knappt ohörbart, följt av ett försiktigt leende. Inte för mycket så tidigt på morgonen, vi vill få en mjuk start på dagen, inte för burdus. Vi har ju inte bråttom här i livet längre maken och jag. Vi har samma timlön om vi är vakna eller om vi sover, så vi kan tillåta oss att låta frukosttimmarna vara en stund. Men nu har han stört med denna högljudda hälsning flera morgnar. Varför har han börjat skrika? Hör han sämre eller? Nej, det är så att anledningen beror på mig själv och ett uttalande jag gjorde i veckan som gick. Vi hade lovat en dam skjuts från och till bridgen i onsdags. Hennes ordinarie chaufför var bortrest, så damen hade tingat med oss. Eftersom hon inte ingår i våra rutiner att hämta och lämna, är man lite ängslig att man ska glömma henne.Så i onsdagsmorse var det första de första ordet som uttalades mellan oss; nu får vi int´ glömma Ingela, sa maken på sin norrländska. Ok, svarade jag. Och på vägen intill sta´n blev damen upphämtad.
Då hon klivit in i bilen sa hon; så rara ni är, och så skönt at ni inte glömde mig! Glömde dig, svarade jag. Risken var ganska liten, maken har inte sovit inatt i ängslan att glömma dig. Och det första han sa imorse, innan han sagt ”god morgon älskling” var; nu får vi inte glömma Ingela!! Hon skrattade hjärtligt, maken grymtade något ohörbart bakom ratten. Men sedan den morgonen ljuder hans morgonhälsning klart och tydligt i köket varje morgon.
Min skrivarkurs lider mot sitt slut. Sista veckan kvar. Har jag lärt något? Ja det har jag, mycket! Sedan är det bara att få in kunskapen på ett naturligt sätt i mina skrönor. Det är ju inte nobelpriset jag strävar efter, men om jag kunde måla bättre med orden, göra berättelserna mer lättlästa har jag kommit en bit på väg. Denna veckas uppgift var att skriva en ruskig historia av något slag. Lika svåra ämnen varje vecka men oerhört givande, hur man skapar spänning stämning i en berättelse genom att välja miljöer och uttryckssätt.
Mina stories får sällan några rubriker, jag bara skickar in dem så fort jag tycker jag har dem något så när presentabla. Får gå en rubriksättarkurs sedan. Här kommer den senaste.
Ruskiga berättelsen……
Onsdagskväll, sent novembermörker. Mårtensknäppen har uteblivit i år. Enbart denna blöta regniga höst. Idag värre än på länge. Det närmar sig Andersdagen. Ska det fortsätta så här blir det en vit jul. Stina med barnen Johan och Nora, hade varit ner till bokbussen i kväll. Endast en gång per vecka hade de den i byn så oberoende av vädret, ville de ha nya böcker var det att bara trotsa väder och vind.
Bussen blev som en mötesplats för byn, det enda ställe utöver affären man kunde prata lite om vad som hände i byn. Nu hade det varit en inbrottsraid igen i byn, man kunde snart inte räkna dem längre. Stina gick hemåt med barnen, lovade dem en kopp varm cacao då de kom hem. Höstrusket krävde något sådant efter de kommit hem och fått klä av sig de genomblöta kläderna. De gjorde ”klämda mackor” i våffeljärnet, mackor med ost och skinka. Det smakade så gott till cacaon. Och de var mys-maten att samlas till en sådan rusk-kväll, tyckte barnen. Vinden tog i och verkade öka i styrka. Hoppas att den inte skulle riva med sig några tegelpannor från taket som den gjort sist de hade en höststorm.
Göran, familjefadern var på resa till Stockholm, så honom väntade de inte hem förrän fredag. Detta var inget ovanligt, men Johan hade vid ett flertal gånger fått höra att han nu var ”karlen” i familjen då fadern var ut på affärsresa. Denna tio-åring kände ansvaret för modern och systern, men hoppades att takpannorna skulle stanna på sina platser. Det var inte mycket till karl av honom förra blåsten då tegelpannor rasat ner och farit rakt igenom taket till altanen. Han tordes inte gå ut ensam i mörka trädgården med den rasande vinden. Något som han inte borde göra heller med eventuellt nedfallande takpannor.
Då maten var aväten beslöt de att göra en tidig kväll och krypa till sängs med de nya böckerna som lånats. Efter en stund var det bara regnets piskande på fönsterrutorna och vindens ylande som hördes. Även Stina tyckte det var mysigt att få krypa till kojs denna busväderskväll. Hon hade bara två kapitel kvar i boken hon läste, men sedan hade hon också nya låneböcker. I en stor ICA-kasse under trappan i hallen hade de den gemensamma skörden av låneböcker. Hon skulle bara smyga upp och ta den nya deckaren som hon beställt från biblioteket, givetvis låg hennes böcker längst ner i kassen under barnens, så hon fick gräva djupt….
Nu sov nog alla i huset tänkte Johan, där han låg och läste sin ”Fem-bok” av Enid Blyton. Dessa böcker om kvintetten som råkade ut för den ena ruskigheten efter den andra. Hur många Johan läst visste han inte men att det var många det visste han. Hade svårt att släppa boken just nu, var inne i ett spännande avsnitt. ”George och Julian hade blivit inspärrade i det gamla huset och ingen visste var de fanns” – måste bara läsa lite till, men kände tyngden i ögonlocken.
Plötsligt blev han klarvaken, vad var det som stört honom. Han höll andan. Lyssnade. Jo, visst var det ett ljud som om någon fanns i huset. Mindes samtalet som utspann sig på bokbussen, det om inbrottstjuvar i deras lilla by! Nu kände han ilningarna längs ryggraden, krampen i magen. Lyssnade igen. Det var inget att ta miste på. De hade någon som smög omkring i nedervåningen. Hur skulle han göra? Skrika på modern? Nej! Då kanske tjuvarna skulle bli desperata och kanske skada modern. Han hörde tydligt ett svagt prasslande från de som smög omkring. Det är klart att dessa tjuvar hade regnkläder på sig när det var sådant busväder. Han kunde ju höra att det lät precis som hans egna regnkläder. Ljudet, prasslandet steg och minskade styrka. Johan hörde tydligt hur de förflyttade sig mellan de olika rummen där nere…. Handlingsförlamningen började så smått att släppa – vad skulle han ta sig till.
Då, då kom han att tänka på den stora stenen som låg som dörrstopp bak hans dörr, stenen som föräldrarna så höglljutt protesterat mot att han skulle ta med från farmors gård den där sommaren. Försiktigt smög han upp ur sängen, tog stenen och smög fram till trappan. Väl här stelnade han till, jodå nu hördes de igen som om de vore strax nedanför vid trappfoten. Han höll andan lyfte upp stenen som i ett kastläge.
Då hör han att tjuvarna viskar hans namn – hur visste de vad han hette?
Men i nästa ögonblick inser han att det är mamma som viskande tilltalar honom, frågar; sover du inte Johan? Han känner benen under honom bara mjuknar och han måste sätta sig ner på golvet. Stina undrar vad som hänt? Hon ser i Johans ansikte en underlig känsla av lättnad. Vad hon inte vet är, att om hon stuckit fram huvudet i trappan hade hon förmodligen inte kunnat fråga dessa frågor hon nu sporde. Då hade den apterade stenen avlossats……