Författare: Inga-Lill Sida 111 av 140

Fredag, duggregn, sista fredagen i november. Alltså sista vardagen före första advent. Och tidningen full av erbjudanden…dessa ”black friday” – svarta fredags-erbjudanden. I dagens tidning irriterar sig någon på att de ska namnge gamla ångfärjestationen till ”Sea U”. Ett namn som ligger i tiden menar folk…. jag tror det är väl inte så mycket att det ligger i tiden jag heller utan en forcerad önskan att bli sedd som en integrerad stat i Europas och världens stater….
Ja ja, vi kan inte bromsa utvecklingen. Att bli en isolerad enklav i staten ”Världen” kommer vi aldrig att bli. Visst är det trevligt att folk har kvar sin särprägel. Men det får inte bli på bekostnad av resten av civilisationen. Men detta med den svarta fredagen – vad är det??? En yankee berättade för mig ifjol att dagen efter Thanksgiving, som är en stor helgdag i USA och Canada, då har affärerna extraöppet med enorma ”bargains” fynd. Det slås säljrekord på löpande band ”over there” på denna svarta fredag. Och givetvis har våra smarta svenska affärsmän nappat på idén, att ha en extra dag, så här i lönetider och före julhandeln sätter igång på riktigt. Annars kommer kanske folk på att de ska dämpa det där med julklapps-inköp…. locka locka locka.
Så vad har vi att välja på? Blunda och aldrig öppna en blaska? Eller följa strömmen? Och adaptera fler och fler ord ur andra språk, precis som vi gjort genom tider som gått? Ni som är riktigt gamla, minns ni ordet swingpjatten? Var kom ordet swing ifrån, och du tjejen….. vet du att du tituleras på ett romskt sätt?

Den här inledningen satt jag och ”spånade” på i bilen medan maken var upptagen med att avlägga sitt prov hos en av trafikstyrelsens INSPEKTÖRER, oj vad vi är små inför dessa människor…. om vi överhuvudtaget förstår att de är människor. Jag hade tiden efter honom. När han var färdig och han blivit gratulerad till sitt nya kort, var det min tur. Inte för jag hade så mycket hopp om att lyckas, det var fortfarande en himmelsvid skillnad på makens och min backning med släp. Och det vore väl gement av inspektören att släppa igenom mig efter makens glansfulla uppvisning. Så det blev kalla handen……. efteråt stod där några män, ja det var en riktig mansvärld, och lite tröstande sa till mig: felet du antagligen gjorde var det att du började tänka!!! Nej, det blev hjärnsläpp trodde jag, men de var övertygade om motsatsen. Jaha, så jag ska träna att låta bli att tänka. Jag trodde jag skulle träna att backa. I vilket fall som helst så tränar jag på backning också.
Berättade om mitt nederlag för en vän i bridgevärlden. Han berättade om damen som råkade köra genom grannens häck, och då grannen kom utrusande och röt: vad gör du människa? Har du överhuvudtaget något körkort svarade damen:
Nej, då jag var på min årliga kontroll hos doktorn, då jag fyllt 95, frågade doktorn om jag hade något körkort. Då jag visade honom det tog han fram en sax ur lådan och klippte det i flera små delar och sade: du behöver inte det här längre ma´m.
Ja det känns väl skönt med sådan uppmuntran! Sköna vänner man har, inte sant?
Inte nog med att man blir underkänd, man blir skrattade åt också. Om jag inte klarar det får vi koppla in plan B, registrera om husvagnen.
Jag undrar hur många det finns som kör runt med husvagn som de inte vet om att de inte får dra? Jag hade gladeligen kört omkring om inte maken lusläst regler och förordningar. Och då man vet om att man inte håller måttet, törs jag inte ligga längs vägarna med ett felaktigt körkort. Försäkringsbolagen är nog på sin vakt om något händer.
Denna vecka får jag slicka såren och ta en tripp till London, äta fish and chips och gå på pub. Nästa vecka tar jag itu med backandet igen

Jistanes, vad man ska kolla…. Man ska, då man satt sig in i bilen snart kuta ut igen… Ställ in förarsätet, slå på tändningen, slå på ljusreglagen….så många ni kan hitta. Ut ur bilen och kontrollera…. Bromsljus, backljus. blinkers, hel- och halvljus, dimljus på släp och inte på bil. Dimljus på bil om inte släp är kopplat…. har jag glömt något ljus eller är alla med? Nej jag glömde varningsljus, de jag envisas att kalla hazardljus. Ingenting glömt? Jodå hur var det med skylt-lyktorna??? Lyste de? Ut igen…. kolla. Det var det…enkelt!
Nu kan vi snart köra, trodde jag. Men aj aj aj, har jag fungerande veffor som sonen har myntat uttrycket? Alltså vindrutetorkarna, och kan jag spruta så cyklisterna jag precis passerar blir blöta…kul! Och har vi ett fungerande fläktsystem i bilen så rutorna inte immar igen? Har vi en fungerande tuta,  (jag har inte kollat ett signalhorn på en bil under 2000-talet)?
Sedan krävs det att jag går ut, lyfter motorhuven och kollar vätskorna, bromsolja, spolarvätska, motorolja och batteriet…. hur man nu ska kolla det. Läraren som ska försöka lära mig framföra detta kopplade fordon menar att det räcker att kolla att batteriet är fast förankrat. Jaha!?! När han körde bilen till vår mötesplats då? Hörde han att det skramlade runt ett batteri? Eller körde han som ett tok? Jag undviker att ställa frågan… vill ju inte fördärva relationen mellan oss. Men som ett bifynd upptäckte jag en motor… kan vara bra att veta att det fanns en….ifall han frågar….
Nu ska vi snart köra! Men STOPP! Jag ser ju inget bakåt! Jisses, backspeglar! Rikta, kika och justera. Nu då? Jag har ju inte kontrollerat om vi har några hjul, om det är rätt däck efter årstid och väglag. Om det är dubb bak, nu när jag lagt dubb på bilen. Mönsterdjup? Och fälgarna, blev de några synliga skador på dem då jag var och skrapade rännstenen sist jag framförde fordonet? Nu känns det som jag är nästan säker på säkerhetskontrollen.
Får inte glömma säkerhetsselen bara!
Kan ni förstå frustrationen jag känner då allt detta ska checkas av innan vi påbörjar vår färd framåt! Att jag tycker det är svårt att koncentrera mig vill jag inte berätta. Det känns som ett virrvarr i huvudet med all den här kollen. Men det som förmodligen gör det stressande är ju, detta borde man checka av varje gång man sätter sig i en bil och ska köra, även om man bara ska ner till affären för en liter mjölk. Kan ni tänka er parkeringsplatsen på t.ex. Väla då alla skulle därifrån och all denna kontroll skulle göras? Vilket springande…. får mig att tänka på Tatis ”Semestersabotören”, den där gamla filmen med mannen på stranden som skulle fälla upp en solstol…
Dagens övning på att backa slutade med lite mindre kvarlämnade dofter av bränd koppling. Det är på den doften jag känner om jag gör några framsteg. Inte på hur läraren säger att det gått si eller så. Men idag lät han mig backa in släpet mellan två privatbilar! Och jag tror inte han använde dubbel-kommandot i bilen en enda gång. Det är ändå ett visat förtroende, ett lite högre hopp om mina möjligheter än det var första gången.
Fast som det affärsdrivande företag en bilskola är, kanske det inte gör så mycket om jag blir kuggad. Då får jag bryta ihop och komma igen. Men funderingen jag har är, blir lärarens stolthet inte lite stukad när han inte lyckas delge mig så mycket kunskap jag behöver? Eller ingår det i konceptet att även han ska bryta ihop….? Är det ett anställningsvillkor att de ska klara den nesan? Nu får jag snart börja titta över min garderob. För oavsett hur det går med min uppkörning sticker vi till London några dagar i början av december.
Jag har en bridgepartner som jag spelar med ganska ofta på nätet, faktiskt oftare än med min fransman, och engelsmannen har rekommenderat mig att ta med ett paraply om vi ska till England denna årstid. Men jag vet, behövs inte tas med… det var det som fanns att köpa i alla butiker överallt i hela London. Och hyfsade priser på dem.

Så kom hösten till slut, eller är det vintern som har gjort sitt intåg för att hänga kvar? Dagarna i förra veckan var höga klara bitande, en strålande höstsol som avslöjade att städerskan inte varit så aktiv i vårt hus. Men vi har tillbringat många timmar ute i solens sken. Det blev till att leta fram både mössa och vantar. Ska man agera hörnstolpe åt varann då vi ska backa runt hörn får man inte stå och frysa.
Flera människor har frågat hur det går med min träning med släpvagns-backning. Och ja, hur går det…? Jag tycker mig börja ana en liten men dock förbättring. Men då jag kört baklänges en stund och inser att jag bör justera rattrörelserna för att fordonet ska göra en snävare eller mindre snäv sväng…… ja då kan det kännas som ett STORT svart hål inne i huvudet. Maken frågar: vilket håll skruvade du ratten på senast!!! Va…? Vadå….? Vet väl inte jag! Problemet är inte bara… jag vet inte hur jag ska göra…problemet är….jag vet inte vad jag gjorde, så att jag kan göra tvärtemot då det behövs.
Och idag är det en riktig inomhusdag. Bridge i eftermiddag, maken får stanna hemma. Han har fått överta min hosta som jag drogs med förra veckan. Jag får handha gruppen själv, med påföljd att jag får ta städningen av lokalen också. Så backkörningen får vänta. Får avvakta och se hur vädret blir onsdag och torsdag. Kan kanske klämma in en extra träning till. Annars ny tur med körskollärare på fredag. Jag noterade att han var fortfarande inte gråhårig, så det är kanske inte alldeles kört för min del, även om jag börjar tvivla på mina möjligheter.
Min morgonbridgepartner är på kryssning i Karibien så jag får inviter från andra spelare. Kul med inviter…. i min ålder. Men ja ja, man får inse att de menar bridge. Ok, Austin hade gärna haft mig med på sin kryssning, men jag är ingen kryss-människa. Bara melodikryss-människa. Allers-kryssen har jag fått ge upp. De har börjat trycka dem med så små bokstäver. Det är vad jag kryssar nuförtiden.
Alltså iväg till bridgen och hoppas att min återstående hosta håller sig i schack. Får spela med en annan partner som också övergivits av en snorig hostig partner. Konstigt det är middagstid och ännu är det inte ljust. Det är vinterhalvåret som börjat.

Novembermörkret sänker sig över oss och dagarna blir kortare och kortare. Så här första veckan med vintertid känns allting lite förvirrande. Är det tid att stiga upp? Är det tid för lunch? Har vi ätit middag idag? Eller var det eftermiddagskaffe vi drack klockan elva? Två gamlingar som snurrar runt i vardagen och har svårt med tidsbegreppen. Jag har tagit en veckas semester från min morgonturnering i bridge. De byter inte till vintertid i USA förrän nu till helgen så det är ytterligare en tid att ta hänsyn till för mig som har näst intill dagliga möten med bridgepartners i USA.
Istället har jag haft sovmorgnar denna vecka. Även om min partner klagat, så har jag förklarat att jag återkommer på måndag.
Idag har jag varit på körskolan. Jag tror det kommer att osa bränd koppling ytterligare några dagar i Helsingborg…. det var inte lätt att backa med släp. De där bilskollärarna är nog ett särskilt släkte, födda utan nerver, eller om de har några så är de i alla fall av stål. Då jag blivit ombedd att backa runt ett hörn och jag hade gjort ganska många försök utan att ens nå fram till hörnet, gav läraren upp. Insåg att jag först behövde lära mig hur man framför en bil….för att sedan backa…rakt bak. Gick inte! Jisses! Kände hur jag drabbades av en total hjärnkollaps…en blackout. Då han frågade vilket håll jag rattat åt kände jag paniken sakta komma krypande… vad då vilket håll??? Visste väl inte jag! Jag hade bara med den oerhörda hastigheten av 7 km/tim dragit hela ekipaget i diket…. om där varit ett dike. Tur som väl var insåg denna pedagog, att det var säkrast att börja låta mig prova att backa med släpet påkopplat på en plan ungefär stor som en fotbollsplan. Alltså inga diken de närmsta hundratalet metrar. Så han har sin bil oskadd än så länge.
När jag kom hem tog jag ett allvarssamtal med min granne, han som äger ett släp. Förklarade mitt dilemma och undrade om han var billigare eller dyrare än Statoil med släpvagns-hyran. Då han hörde min berättelse om dagens övningar hörde jag honom skratta både länge och väl. Ja han hade faktiskt svårt att tala vettigt igen. Jag kände att det fick kosta den förnedringen, bara jag får tillgång till ett släp att träna med.
Jag inser att vissa saker får man vackert ge efter på, om man vill uppnå sina mål. Att folk skrattar åt att jag inte kan backa med släp idag, kan jag leva med, under förutsättning att jag om jag får träna och träna och träna och förmodligen ännu mera träna, men att jag kanske ska lyckas någon gång i framtiden.
Sen har jag vädrets makter mot mig också och årstiden. Dagens regntunga skyar och snabbt mörknande gör att jag har färre timmar att träna, men jag får omprioritera dagarna som kommer. Får låta allt annat vänta, tvätt, städ bakning ingenting är viktigare än att jag lär mig backa med släp. Visserligen kör vi mestadels framåt då vi drar husvagn efter bilen, skulle vara jobbigt att backa upp till Lappland. Men det bryr tydligen inte vägverkets inspektörer sig om, att vi kör framlänges. Det viktiga för dem är att man kan backa. Och vad jag förstår kan man inte ta körkort för enbart framlängeskörning med släp. Det tycker jag är dåligt, det finns ju körkort för bil med automatväxel-låda. Det låter i mina öron som ett körkort för dem med vissa svagheter i bilkörning. Kunde väl funnits ett kort för de som inte kan backa med ändå drar sig fram genom trafiken på ett godtagligt sätt med släp.
Kära Trafikverket…dags att införa en ny körkortsklass!! Kan heta ABF*** vilket innebär att jag får köra motorcykel, bil och framåt med släp. Asteriskerna innebär att jag får inte köra baklänges, ej heller med buss eller lastbil. De stjärnorna kan jag leva med. Nej nu får jag sätta igång med att fundera hur planera tiden för framkörning för att hänga på grannens släp på vår bil.

Om det ringer på dörren en sen kväll i dessa tider är jag väldigt ohåga att gå för att öppna. Det kan finnas vad som helst där utanför. Jag klarar de flesta utklädda ungar men jag tycker de är obehagliga och kan inte ge dem belöning för att de nästan skrämmer mig från vettet. Sist vi åkte färja och var in en runda i shoppen på färjan, fanns det en stor burk med smågodis…. ska vi köpa en sådan för att ge till Hallowen-skämtarna frågade jag maken? Men i samma sekund som jag sagt orden tog jag tillbaka uttalandet:

– Nej förresten, sa jag. Det borde vara jag som får något av dem för att jag låter mig engageras i deras s.k. skämt.
På ett ställe där jag var på för någon vecka sedan, ett mycket gammalt hus, stod en varningsskylt på uppfarten till huset: Varning för spöken!!! Inte den vanliga skylten med hundvarning som vi annars stöter på lite här och var.
Och nu är det så att jag fått in ett spöke i vårt hus, ett som bor här året runt. Inte bara i Hallowen-tider. Kanske ska jag också sätta upp en skylt?
Idag frågade jag maken om det var mina ögon som spelade mig ett spratt eller om mattan i hallen låg snett…. otaliga är de gånger jag böjt mig ner, grabbat tag i mattkanten och gjort en justering av hur den legat. Visserligen en rätt stor matta och belamrad med möbler, så försöken att fixa justeringen har kanske varit lite lama.

– Ligger den här mattan snett eller är det mina ögon som ljuger för mig, undrade jag?
– Det är något mystiskt med den mattan, sa han.

-Jag vet inte hur ofta jag rättar till den, var hans svar. Jag stelnade till…. vad sa han? Var det så att vi gick och gjorde små justeringar av mattans läge bägge två?? Men åt var sitt håll???

Ja ja det var i så fall inte den första saken här i världen vi hade delade meningar om. Men om det nu var så, skulle vi inte kunna sätta oss ned, starta en förhandling och ett eventuellt vapenstillestånd och lämna mattan i en demilitariserad zon?
Vi tittade på varandra, och insåg att NEJ så var det inte. Vi hade en förvisso icke en flygande matta, men väl en gående eller rättare sagt en krypande matta. Då vi började förklara för varandra hur vi gjorde våra justeringar, visade de sig vara åt samma håll. Så antingen hade vi blivit sambos med ett spöke, eller så var det så att vi, då vi tog steget ut från köket ut i hallen förlängde steget aningen lite för att undvika att trampa på mattkanten. Istället hamnar vi då in på mattan. Ett normalt steg blir så att man får foten precis på mattkanten. Och inbyggt i våra medvetanden finns det nog en spärr för sådana manövrar.
Men det innebär att det förlängda steget ger en aning mer energi i steget, vilket gör att mattan förflyttar sig, skruvar sig delar av millimetrar för varje gång vi passerar. I motsatt riktning har vi inte det fenomenet med att förlänga steget….
Så istället för förhandlingar om vapenstillestånd blev det ett gemensamt projekt om hur vi spärrar för mattan att ta sig runt huset på ”egen” hand.

Vi slog våra kloka huvuden ihop, gjorde en tillfällig ommöblering av hallen, lade mattan emot vissa begränsande hållpunkter och tillbaka med möblerna. Bra! Nu ska vi se om den vågar sig ut på någon promenad igen, den där mattan. Men jisses, sicket tankearbete. Det är vetenskapligt uträknat att den bör hålla sig på plats. Och vi känner oss nöjda. Nu behöver jag troligen inte ha en skylt med varning för spöken……..trots makens mumlande om att det skulle kanske inte skada…vad han nu menar med det??