Vi brukar ha en liten handskriven kom-ihåg-lapp sittande på kylskåpsdörren. Det står: Räkskalen i frysen! Eftersom vi har tömning av våra sopkärl enbart var fjortonde dag, brukar vi lägga ut räkskalen kvällen före tunnorna ska tömmas. Detta för att bespara oss den odör som annars uppstår runt soptunnan. Men oräkneliga är de gånger då vi upptäckt att vi glömt lägga ut skalen i soporna förrän sopbilen varit hos oss. Ju äldre vi blir desto fler blir gångerna de glöms.
Men även andra saker, speciellt livsmedel som vi inte känner förtroende för brukat förpassas till sopkärlet, men inte förrän tömningsdagen närmar sig.
Och i dessa dagar då våren börjar göra sig påmind, blir vi lite mer angelägna att städa ur kyl och frys efter vintern. I vårt kylskåp har det sedan i julas legat en kittost, en sådan läckerbit. Men den har sparats och sparats. Tyvärr alldeles för länge. Vi är inte medvetna om hur fort tiden går. Plötsligt låg där en bit som omvandlats från läckerbit till en suspekt bit som vi inte tordes lita på längre. Jag åt en bit av den i måndags men att rekommendera den som ätlig vågade jag inte. Den sorterades därför under ”det som ska ut onsdagkväll”.
Torsdagförmiddag, efter frukosten satt vi och småpratade om dagens göromål. Fint vårväder. Beslöt att utnyttja vädret, snabbt sticka iväg för att klippa sonens äppelträd. En tjänst som vi förväntar oss att det ska återbetalas i form av omhändertagandet av vårt hus och hem då vi sticker till stugan. Dukar av bordet, in i kylen med smöret….. Och då, i samband med detta hör jag hur maken småsvär….. Förbaskat! Nu ligger den stinkande osten kvar här, den kom aldrig ut i soporna. Och våra tunnor är vid det laget tömda! Ett snabbt beslut att vi förpassar den som ett restavfall. Bara få iväg den så den inte möter oss i dörren då vi kommer tillbaka från stugan efter påsk. Maken lägger fram den för att ta den med ut då vi går. Sen går han ut i garaget för att ta fram sekatörer och de grensaxar han behöver. Då jag tog på mig skorna observerade jag den framlagda osten, givetvis tog jag min del av ansvaret, bar ut och hivade den i restavfalls-fraktionen.
Träden blev ansade hos sonen, lite andra ärenden blev utförda sen hem igen. Njöt av den långa skymningen då vi kommit hem. Plötsligt kom maken till att tänka på osten som han lagt fram. Var tog den vägen? Han tittade på den tomma ytan där han tidigare lagt den. Jag erkände att jag gjort en strong insats i hushållsarbetet. Burit ut stinkbomben så han kunde koppla av den detaljen. Förvånat tittade han på mig, inte helt van att jag anstränger mig så pass mycket. Men stolt berättade jag för honom hur jag burit ut bomben, utan att förvänta mig några applåd-åskor.
Jag vet inte hur många gånger jag hört Max, en av mina bridgepartners säga: du ska lita på din partner!!
Tänkte på detta då jag såg makens tvivlande blick, men släppte samtalsämnet. Det var avslutat tyckte jag. Men efter någon timme tyckte jag att maken hade något knepigt sysslande för sig. Vad höll han på med? Han kollade hur den där stinkbomben hamnat i vårt sopkärl, detta så den inte riskerade att bli sittande fast i kärlet. Menade att vi kunde bottna med en tidning eller något så den inte växte fast i bottnen med sin kletiga uppenbarelse. Men han hittade inte osten! Jag var djupt försjunken i ett parti bridge (som vanligt) och ryckte bara å axlarna.
Men! menade han. Vet du att du la den i soptunnan? undrade han. Sårat tittade jag på honom och sa än en gång: du ska lita på din partner…
Fredagsmorgon, ska iväg till fotvård och frissa. Går ut till bilen, var tog han nu vägen? Plötsligt kommer vår granne från andra sidan gatan rusande.
Måste få erkänna, sa han. Jag bytte tillbaka våra sopkärl efter det att de förbytt dem då de tömt dem. Och jag noterade att jag fått en tunna där handtaget var helt på, sa han. Min soptunna hade ett trasigt handtag, fick vi veta. Dessutom var er soptunna smutsig! Ha ha ha……
Tror jag vad jag vill om… Att han bytte för att han fått ett helt handtag! Ha ha ha…. Däremot att vår tunna var smutsigare än hans det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Han tillhör en renlig familj, deras soptunna förvaras under veckorna så, att inte ett gruskorn når de, ej heller någon regndroppe som eventuellt kan innehålla någon smuts. Och våra tunnor bor utomhus. De blir inte sanerade under vinterhalvåret, först då vi tar tag i vår-arbetet i trädgården blir tunnorna omhändertagna. Så när han såg detta snafsiga sopkärl gjorde det att han fick springa runt under eftermiddagen och kolla vem som fått hans rena snygga tunna och byta ut den… Jag gratulerade honom till att med tunn-bytet följde det en stinkbomb som jag inte garanterade följderna av. Makens min då han förstod vad som hänt med den försvunna osten var obetalbar!
Nu vet jag inte vad som händer i fortsättningen, men förhoppningsvis blir jag trodd av maken.
Författare: Inga-Lill Sida 111 av 134
Sitter i bilen, närmar oss ett trafikljus och min chaufför saktar ner!!! Vad är det nu som upptar hans uppmärksamhet. Det är grönt berättar jag, med risk för att bli bemött av hans ilskna kommentarer som brukar vara det vanliga, då jag har små inpass om hans körning!
– Ok, säger han, den där nästan skåningen.
Har hört uttrycket: stockholmare blir man efter tre dagar, göteborgare anses man vara efter tre veckor men skåning föds man till!!!
– Jag kollar en pjådd, säger han, nästan skåningen. I alla fall en mås…….
– Ah nä du, kontrar undertecknad, född skåning. Måsar é inga pjåddar! Möjligtvis en högre art, kan vi sortera in dom under ånkor?
Men tanken om hur de ska insorteras blir liksom hängande i luften… Eller är dom krågor? Ja, nu sitter vi där med ett sådant där djuplodande spörsmål igen. De enda vi är helt övertygade om är att det sorterar inte under svanar, fast jo….. Dom är ju vita. En klubbkamrat inom orienteringsklubben som vi var medlemmar i förr, hade en mycket bra indelning i detta med pjåddar.
Då vi som orienterare rörde oss väldigt mycket ute i naturen ansågs vi av gemene man som stora naturvetare. Men om vi kollade kunskaperna inom klubben var de ganska begränsade. I alla fall då det gällde pjåddar. Så det hyrdes in en ornitolog som höll ett föredrag för oss vid ett tillfälle. Oj vad fina bilder han hade att visa, och så många. Hade vi alla dessa pjåddar i Sverige? Men det var så mycket och många att det snurrade i huvudet på oss. Trots allt ville klubbtidningens redaktör ha en liten berättelse från oss medlemmar om vad vi tyckt om föredraget.
Killen som skrev artikeln sa:
– Nu har vi lärt oss att det finns många olika sorters pjåddar i Sverige, dels vanliga pjåddar, sen dom lite större, dom heter krågor. Om vi sedan tittar oss omkring kan det hända att vi även kan se lite ånkor. Det är dom som simmar och inte är svanar. Så alltså finns det fyra olika slags pjåddar i Sverige.
Nu sitter min chaufför och hittar på en ytterligare sort, mås……Va! Ska vi betrakta det som en egen art eller ska vi se om vi kan klämma in den under någon av de övriga kategorierna? Visst kan man få det svårt här i livet…..eller ska man inte bry sej……
Sparbössa, vet barn idag vad det är? Och vad de användes till? Kan man överhuvudtaget ge dem en idé om hur det är att spara slantar? Hur sparar man idag? Genom att låta bli att låna? Jamen det är ju minusränta…. Vad då minusränta? Är det mer än jag som är förvirrad vad det gäller ekonomin?
En väldigt viktig del av mina föräldrars fostran av sina ätteläggar var att få oss att inse att för varje sparad krona på sparbanken blev det en krona och fem öre efter årsskiftet. Jaha, men godiset jag fick avstå då? Var det verkligen värt denna sketna femöring? Omsatt i Dixikola, vilket var värdemätaren för en femöring då jag växte upp, var det verkligen värt att spara ett helt långt suktande år för en Dixikola? Men för föräldrarna var det att få mig att inse det viktiga med att ha en sparad slant. Mitt argument med Dixikolan köpte de aldrig.
Och varför börjar jag nu tjata on den där femöringen? Jo, det är så att maken min, tycker jag är löjlig som håller kvar min iver att spara de där guldpengarna som dagens tior består av. Onekligen var jag lite avundsjuk på Pippi Långstrump som hade en hel väska full med liknande mynt. Och då jag fick en idé om att spara dessa gyllene mynt i en tavla, så att jag såg hur beloppet växte, bad jag om att få en sådan tavla tillverkad till mig. Maken är en händig karl och brukar fixa de flesta av mina tokiga idéer. Så jag har en fin tavla där jag ser hur mina sparade slantar blir fler och fler.
Mor och far skulle varit stolta över mej. Men åren rullar på och nu vill snart ingen ha våra pengar längre, våra visuella pengar. Och den där femöringen som genererades är bara ett minne blott. Men som sagt ingen vill snart ha våra pengar längre. Och mitt i denna konstiga ekonomi, håller mitt fosterland på att byta ut nästan alla sina sedlar och även ge ut nya mynt- och sedel-enheter, enheter som vi inte haft tidigare eller på länge. Vad ska vi med dem till?
Jag har stora besvär när min tavla är full och jag vill ha dem omsatta till utbyte för handel eller sparande. Försökte sist att få dem insatta på mitt ICA-konto, stod med en stor påse gyllene tior! Ha ha, trodde jag att de ville ta hand om mina pengar, icke de icke! Jag blev hänvisad till deras växlingsautomat strax bredvid. Och att jag var välkommen tillbaka med kvittot som apparaten skrev ut. Jaha, gick dit bort, läste instruktionerna, och då jag kom till raden för vad kostnaden var, sju procent, då tappade jag intresset för denna manöver. Aldrig!!!! Tror nog mor och far skulle känt med mig i denna frustration som uppstod. Vad göra? Hur göra?
Jag ruvade en stund på att de skulle väl gå att få dem att acceptera mina surt sparade slantar, eller? Jag ska väl erkänna att det var inte så mycket tankarna på Dixikolan som gjorde att jag tjurade, det var mer att det skulle kosta pengar att använda pengar…… Här gick gränsen tyckte jag. Fenomenet blir ju detsamma då det aviseras att vi har minusränta.
Något som vi haft en längre tid i landet redan innan det sades att det var negativ ränta. De flesta av våra banktjänster som vi delvis sköter själv nuförtiden, innebär att vi betalar för dem. Vi betalar gladeligen för att få vara förmånskunder, ha ha, även jag har låtit mig luras av det där ordet förmånskund. Det enda förmånliga med det är från bankens sida, förmånligt för dem. De gör minsta möjliga arbete, och får mig att betala för att få vara en av dessa kunder! Och visst är detta en negativ spiral, att jag betalar för att de har hand om mina pengar som de tjänar pengar på att förvalta? Dubbla pengar, först mina pengar sen pengar från dem de lånar ut dem till!
Så skulle jag intetsägande mata in moneysar på Ica-kontot med en straffavgift, aldrig i livet. Gick in i affären handlade allt som stod på inköpslistan, det var en rätt lång lista den dagen. Sen tog jag en sväng bort till hyllan för kaffe. Ner i kärran med ett helt brätte kaffe, tolv paket. Brukar köpa dem så nuförtiden. Även Ica har lärt mig att göra deras jobb numera, jag brukar ”blippa” varorna själv med en scanner och registrera köpet i en självbetalningsstation. Men idag ville jag inte betala på detta sättet, nu skulle de få mina pengar, cash money, som de för en stund sedan ville ha etthundrafem (105) kronor för att ta emot!!!
Måste få erkänna att det var på för mig bästa tid på dagen, ganska mycket folk i köerna till kassorna. Och där stod jag med mina varor. Kassörskan talade om beloppet, jag nickade och log. Började stoppa i mina slantar i den bössan som är avsedd att lägga mynt i för betalning. Och stoppade och stoppade…. Kassörskan började skruva på sig, tittade bakåt i kön. Hade hon inte ett litet menande drag i mungipan om tokiga tanter? Eller jag bara inbillade mig? Men om det var så att jag hade rätt i detta var det bara en ännu större tillfredsställelse för min del. Till slut hade jag stoppat i över nittio blanka fina gula tior i hennes BÖSSA.
Vilken underbar känsla för mig. Det var ju nästan gratis idag, nu när pengar inte har någon betydelse längre, eller…… Hur ska jag tänka?
Sicken grann cykel hon hade! Var det en Skeppshults?? frågar maken.
Sitter vid frukostbordet djupt försjunken i mitt sudoku. Noterade visserligen den cyklande tjejen utanför på gångstigen. Tyckte hennes hastighet var onödigt hög med tanke på hunden hon rastade. Men hojen! Inte hade jag lagt märke till hojen. Trots allt tittar jag förvånat upp på maken och frågar hur han mår.
-Vadå, undrar han?
-Ja du kommenterar en cykel och att den var fin när det sitter en vacker kvinna på den! Hur är det? Har dina uppfattningar om vad som är vackert här i livet ändrats från att notera vackra kvinnor till att kolla in fina cyklar??
Han skruvar generat på sig. Vill kanske inte erkänna att hela ekipaget var en fröjd för hans ögon, men av hävd drar man inte igång några samtal som kan ge anledning till några andra ifrågasättanden. Nu blev det i alla fall ifrågasatt ändå. Ha ha ha. Visst är livet svårt ibland. Efter femtio års äktenskap är inte alla samtalen intensiva och högljudda längre. I stället utspinner de sig som små lösryckta meningar, ibland utan naturligt sammanhang. Hummanden och nickanden ingår också i samtalen. Ibland hänger det i luften med svar. Behövs inte. Det finns ett gammalt talesätt som säger: den som tiger samtycker. Därför har det blivit tysta överenskommelser om det mesta.
Det är ganska många år sedan vi insåg att kunna vara i varandras sällskap helt tysta, inte ha något särskilt att dryfta och ändå trivas, det kunde vi.
Minns när jag en gång låg på sjukhus, maken bara satt där. Jag menade att: du kan väl åka hem, jag orkar ändå inte prata något särskilt.
-Du ska veta, sa han, här är en som är världsmästare på att ha tråkigt…..jaha, det var ju ett riktigt trevligt sätt att få veta att man var hans allt…..eller vad det nu var.
Jag måste skriva ner detta och dokumentera vilka tråkmånsar vi är, vilket vi är medvetna om.
Då jag pratade om förestående resa med fripassagerare till Sundsvall och sonens kisspauser i ett tidigare inlägg vill jag här åskådliggöra för er som undrar: hur gör de sina resor??? Hittade denna logg i mobilen skriven av hon som alltid babblar.
Logg hemresa påsken -15
Startade i Rönäs kl. 07.05
Mätarställning 75640
Snöat under natten, vinterväglag, runt 0 grader.
Byte av förare i Buktes kl. 09.15. Rejält med nysnö söder om Storuman.
Bytte förare igen kl. 10.45 fyra mil före Åsele. Svinkallt i västanvinden. Ingen fika!
Kör ca fem minuter, stannar. Kaffesugna. Tar en fika inne i bilen, slipper blåsvädret. Superbt! Kör vidare kl 11.25.
Passerar Åsele 11.42.
Passerar goa wienerbröd ? i Hälla kl.12.05
Förarbyte i Näsåker kl 12.53
Byter igen i Sollefteå. 13.25 p.g.a I-L trött. Tankar i Sollefteå. Kör vidare 13.35.
SMS-växlar med sonen för reservation av hotellrum i Gävle vid två-tiden.
Når E4:an vid 14.20. Nu barmark och torra vägar som det dock är en grå saltrök ifrån. Näsan protesterar mot detta, känns som nästäppa men inte snorig….
Älandsbro kl. 14.36
Hamburgare på Max i Sundsvall.
Kör från Max 16.20
Byte av förare strax S Hudik. 17.20 blåsigt +9•
Anlände Gävle 18.30
Lite kaffe, TV, dusch och sen godnatt.
Vaknade 08.20! Snabba ryck! Frukosten stänger 09.00!!!
Mätarställning 76440
Startar 09.35 mätta och glada. Solsken och 9+.
Krylbo för lite shopping kl. 11.30 fullt med vitsippor utslagna strax efter Krylbo.
Förarbyte Fagersta 12.04
Lindesberg fika 12.50 började ute men 6+ och svår snålblåst gjorde att vi hoppade in i bilen och fikade. Fortsätter söderut kl 13.21 med I-L vid ratten.
Vid Brändåsen tankar vi E 85. Kl. 14.25 och byter förare. Martin vid ratten. Passerar Askersund 14.45. Möter en flock starar. Det börjar regna lite.
Motala visslar man numera förbi. Klockan är 15.25
Kör in i Småland i flygande fläng kl. 15.55. Han har nog snott bilen!? Regnet tilltar.
Förarbyte Vista kulle. Kl 16.15 ett kraftigt regnande genom hela Småland. Martin påstår att SMHI lovat uppehåll i Gantofta! Strax efter Markaryd upphör regnet! Håller SMHI sitt löfte? I-L vid ratten vägrar förarbyte. ”Har jag nu kört om alla dessa lastbilar i hällande ösregn vill jag icke släppa dem förbi mig igen säger hon.”
Hemma kl. 19.00 packar ur bilen och iväg till ICA för lite inköp!