Författare: Inga-Lill Sida 110 av 140

Pensionärstillvaro. Vi har under ett antal år haft våra liv cirklande runt bridgen om tisdagarna. Förbereda spel, vara spelledare och ta hand om efterarbetet. Det har i och för sig inte varit så betungande, det har varit trevligt då vi har haft spelare, men med viss naturlig avgång och dålig påfyllnad underifrån så har det de senaste året glesnat i leden. Så sedan nyår har vi avslutat tisdagsbridgen.

Inte utan att det knorrades i bland en del av spelarna. Men jag tyckte faktiskt det var riktigt skönt att inte vara bunden med detta varje vecka. Första fjorton dagarna studerade vi reseerbjudanden och kände att detta liv fanns inom räckhåll för oss numera. Sedan har vi även upptäckt varför vi aldrig träffat dom och dom och dom i affärerna då vi gjort våra veckoinköp. Nu vet vi! De handlar om tisdagarna. Jag minns lillasyster nämnde det för något år sedan att den affär vi brukar handla på erbjöd alla pensionärer 5 % rabatt på alla inköp om man handlade om tisdagarna…. men i vår vardag var tisdagen det sämsta alternativet att shoppa. Hade som knöligast med tid den dagen. Vi fick även leva med det faktum att den där pensionärsrabatten var inte för oss. Suckande har vi konstaterat att man kan inte få allt här i livet.

Men de senaste veckorna har vi varit trogna vår mataffär på tisdagarna. Planeringen av våra matinköp har aldrig varit så uppspaltade som de är nu. Hela livet har jag varit dålig på att veckoplanera. Ja även att planera för två tre dagar har varit svårt. Men nu har jag känt av vad det vill säga att inte planera sina inköp. Vanan att alltid kunna komplettera lättvindigt, har dessa veckor varit ett underförstått förbud. Har vi inte vad som krävs hemma får vi göra en omorganisation av dagens plan. Tvärt emot vad de gamla grekerna gjorde. De gjorde, sägs det, att när allt började fungera, då gjorde de en omorganisation. Vi gör tvärtom.

Nu har vi tagit detta veckoshoppande som en ny händelse i våra liv. Ska bli spännande att se hur länge det håller, att vi lyckas enbart handla en gång per vecka. Det känns som om det är ett betydligt billigare sätt att handha hushållskassan. Istället för att småhandlare lite nu och då. Och det upplevs som en ny kunskap. Alla nya kunskaper vid vår ålder välkomnas. Att det fortfarande går att peta in lite lärande känns onekligen som ett bekräftande att allt har inte stannat av där inne i skallen.

Sen är det inte tokigt att detta med omplanering inträffar lite då och då. Ekorrarna som bor i mitt hus har inte alltid superkoll på vad som finns i frysen. Men när vi upptäcker att: Oj, då. Vi har visst inte handlat middagsmat så det räcker sju dagar, då är det inte dumt att kunna plocka fram en nästan bortglömd bit kassler ur frysen. Eller en påse köttbullar i sås. Vilka överraskningar som uppenbarar sig för oss ibland! Man blir glad då man inser vilken skattgömma denna frys är. Maken har visserligen en lista över vad vi petar in i frysen, så att det inte ska falla i glömska. Ligger det inte längst fram ser man det ju inte. Och jag erkänner gärna att det där med hushålleriet har jag så sakteliga överlåtit merparten av till maken. Allt eftersom hans städ- och ordnings-sinne har gjort att köket blivit hans ansvarsområde. Han brukar påpeka att jag inte har den rätta touchen för varken städ- eller ordning längre. Ok, säger han det så…..

Berättade för en vän borta i USA hur fantastisk gubbe jag har, hon hade sagt att hon var änka sedan sex år. Då hon hörde min berättelse sa hon att jag var bortskämd enda in i min ruttna själ! Ha ha, hon menade jag borde förstå hur bra jag hade det. Gör jag ju! Jag förtäljer ju för vem som vill lyssna. Och ja, jag förstår.

Nu ska jag fortsätta på min strumpa. Det går inte lika geschwint att sticka som det gjorde förr, men jag får en liten känsla av att ännu duger jag till något. Även om det går lite långsammare. Han som ska ha ”hosorna” får väl kuta lite långsammare. Han behöver inte göra som Alma i Katthult blev anmodad, att hoppa på ett ben i taget, bara spara sina steg lite. Sen kan man faktiskt gå barfota inomhus också. Det är ett tips som jag bjuder på, ett gratis tips om hur man drar ner på klädkontot. (Nu svimmade nog min väninna, hon som tycker jag är världens snålaste vad det gäller att köpa kläder)

Vissa uttryck blir väldigt preciserande. Går inte att förväxlas med något annat. Jag har en tjock-TV stående kvar i allrummet. Den har inte varit påslagen på länge. Den är pensionär precis som jag. Borde kanske förpassa den till elektronik-fraktionen på tippen. Förr kunde man båda höra och läsa hur dessa apparater kunde orsaka bränder i hemmen. Detta troligen på grund av damm som samlades inne i TVn, där det också blev hett. Så det uppstod en form av självantändning.

Men det där med tjocksockor….vad är nu det??? Jo makens systerdotter fick syn på hans strumpor, och skrattande frågade: har du tjocksockor på dej morbror? Och, jo det hade han. Efter flera års vädjan från min sida om att prova ett par av mina hemstickade, gjorde han ett försök. Sedan han testat, erkände han att de var inte alls så dumma. Detta betyg är ett mycket bra betyg avgivit av en av dessa norrlänningar som aldrig vill förhäva sig. Och jag fick sticka flera par till honom i olika kraftiga och tunna kvaliteter. Tyvärr är slitstyrkan på dessa strumpor i rent ullgarn inte samma som dessa köpe-tubsockor eller andra köpe-strumpor med invävd förstärkning i häl och tå med konstfibrer. Så med den lyxen att ha en skön bekväm strumpa, så försvinner slitstyrkan. Min första glädje över att ha gjort mig behövd, utbyttes snart i en viss sorgsenhet, då jag redan vid denna tid börjat inse mina ögons begränsningar.

Men som jag berättade i mitt förra inlägg har jag varit hos min optiker. Och denna gång blev det nya glas. Min första tanke var: STICKA!!! Sedan har jag sett gubben min sitta med stoppenål och garnnystan och provat att göra en lagning på sina tjocksockor. Han är oerhört händig på många områden, men stoppa strumpor hör inte till hans starkaste kvalifikationer. Min nästa tanke var att kanske försöka få till ett par till och eventuellt laga de strump-par som har airkondition. Så nu har jag lite att syssla med igen.
Jag har återtagit min prenumeration på Allers, det är snart ett år sedan jag släppte den senast. Kunde inte se korsords-frågorna längre. Men med nya glas leker livet igen. Det är inga större bekymmer att se på håll. Det är det där läsavståndet som blev mest besvärligt…men men.
Lillasyster var in på en fika för en veckas tid sedan och hennes fundering var: hur ser du korten då du spelar bridge??? Där har jag god hjälp av ett bildminne. Hur är prickarna ut på hackorna? Om det är åtta eller tio hjärter ser man ganska tydligt, så även om man inte kan läsa siffran ser man vad det är för kort…. så mitt handikapp när det gäller bridgen beror inte på ögonen. Det beror på när dumskallen inte hänger med.
Min ordinarie bridgepartner har haft ledigt torsdag till och med måndag, haft en weekend i London med sonen. Så jag har provat med olika partners under helgen. Han har inte fått veta att jag ser bättre. Jag kanske ska mörka detta för honom, så han inte har högre krav på mig. Men nu sent söndagseftermiddag tutar postmannen, kommer med ett mail. Han vill spela idag. Ha ha nu har speldjävulen tagit tag i honom. Det blev en avkortad ledighet. Ska bli spännande att se om han lärt sig signalsystemet. Han fick ledigt med det löftet att han skulle plugga signaler.
Under tiden har jag samlat skvaller om mr Potus. Och delgivit Ian i en engelsk avhandling om allt som berättas på denna site om murar som ska byggas och många som håller med om att det inte finns så många illegala mexikanska invandrare i Kina, så de har verkligen haft nytta av sin mur som de byggde en gång i tiden. Och hur glada vi är när vi slipper spela Trump…. det var en kvinna som skvallrade om nya presidenten i USA. Hon blev varnad av sina med- och motspelare att vakta sin tunga. Annars kanske mr Potus skulle ta ett seriöst samtal med henne. Hon småskrattade, babblade vidare en stund…tystnade och frågade: -vem är mr Potus? Hon fick svaret att det var en mycket rik man inom presidentens kabinett.
Dessa engelsk-lektioner uppfattar jag som smått underhållande….. men maken säger att jag troligen inte kommer att få något visum till USA till den 21 augusti, så jag kan inte åka till St Louis och se solförmörkelsen…..så mycket som jag har skrattat åt alla skämt jag läst om mr Potus.
Nej nu ska jag sticka några varv

Ja, så var den över för den här gången. Julen. Lite mindre upphaussad och lite mindre förväntad. Det är bara att erkänna. Denna högtid innebär mycket tänk. Det är ju bra att vi tränar den cellen….tänkcellen. Men onekligen bär det en emot att slopa gamla traditioner. Ska vi? Slopa ?
Denna helg blev utan julgran. Om jag ska vara ärlig så det som var det mest avgörande för att vi gjorde avkall, var priset i första hand. Femhundra spänn för en grön kvist för 21 dagar. Det blir 23.80:- per dag. Nääää inte denna helg. Istället köpte jag en amaryllis-lök med tre spirande stänglar. Ja inte istället för gran, vi brukar ha någon julblomma. Men jag hade kanske lagt mig i prisklassen under om vi skulle ha båda. Nu står denna majestätiska blomma och tronar på soffbordet med fjorton samtidigt utslagna stora klockformade blommor. Whow, vilken praktsyn. Lillasyster var in på en fika igår, och plötsligt hörde jag henne kippa efter andan då hon fick ögonen på denna enorma blomma. Hon hade aldrig sett en sådan fantastisk amaryllis förr. Ska vi vara ärliga har jag aldrig sett något liknande heller mer än på bild, aldrig i levande livet. Det var det enda som var kvar efter vår ”julgransplundring”. I år har vi inga kvarvarande granbarr i hörnen som vi missat.
Vi har plockat bort alla fönsterprydnader och julklockan som brukar bli bortglömd i köket. Och det vore väl synd att plocka bort allt från våra traditioner. Vi plockade bort dekorationerna, städade huset och putsade fönstren som var ogenomskinliga efter julstormarna.
Sedan tog vi oss in till staden för vår traditionella ”julgransplundrings-tura”. Som vanligt i januari är det gott om plats på båtarna i restaurangen. Men en trevligt komponerad två/trerättersmeny lockar oss. Så vi åt och njöt. En flaska gott dricka gjorde att vi strax kände oss som den ledighets-kommité vi är.
Maken sa att jag var söt med mina rosa kinder!!! Jag var inte nykter, (ingen av oss var) men komplimangen gjorde ändå att jag rodnade och fördjupade färgen ytterligare. I hans ögon kan man vara söt… det är det som räknas. Jag har aldrig räknats in i de sötas skara, aldrig varit Luciakandidat. Aldrig känt mig ljuv och skir. Enbart vanlig klumpig, grov. Men praktisk. Det är kanske inte allom givet att ha den känslan att det man tar sig för blir utfört, och med bravur.
Men jag tackade för komplimangen och sa att ja det var naturlig rodnad och inget rouge köpt i form av puder eller annan förfalskad smörja. Då småskrattade maken och berättade för mig att hans systrar varit mycket angelägna om att ta vara på Gevalia-förpackningarna så de inte kastades in i vedspisen då de tömts. Om man gnuggade dem mot kinderna gav de en lätt rosa färg. Så pappersförpackningar tjänade som den tidens kosmetika. Man tager vad man haver, sa Kajsa Varg……
I går eftermiddag var jag till min optiker. Vi har ett avtal att han ska kolla upp mig med jämna mellanrum och vi diskuterar mina ögon utifrån mina behov och hans fynd vid undersökningen. Det känns som en bra lösning för mig. De ögonläkare jag träffat under mina besök på de ögonkliniken jag skjutsats runt mellan, Hbg och Lund är visst det proffsiga. Men de talar enbart om diagnoser och eventuella behandlingar, kirurgiskt. Medan min optiker lyssnar till hur mina tråkiga ögon påverkar min vardag, mitt dagliga liv. Det känns som det är en oerhört viktig aspekt, att få tala om och ha ett bollplank med de frågor jag har. Och lustigt nog, verkar det stå i min journal hos optikern: CAVE!! ”Snåljåp”.
Ha ha ha, för det var optikern själv som sa, om vi ska byta glas kan vi byta bara det vänstra ögats glas. För, att jag ska byta bågar har han lärt för många år sedan att, nej här byts inget som fungerar!! Så det står troligen som ett observandum i hans journaler att jag vill se men inte synas….
Nu blir det nya brillor, så då jag kom hem igårkväll kollade jag mina garner….. kanske kanske…. jag har ett par nästan färdigstickade som behöver ha ett par tummar och en avslutande snodd så de kan hängas över spisen på tork då de blivit igensnöade…. kanske….
Ikväll startar jag upp vårterminen på mina bridgekurser. Det är faktiskt mycket roligt att möta denna kunskaps-törstande skara. Som trots att livet är fullt av jobb, ungdomar som behöver dem ändå fortsätter att adaptera lite förståelse för detta intressanta spel. Nu ska jag hänga ut vårens första utomhus-hängda tvätt

Gott Nytt År mina kära läsare. Jag säger det så här, en gång. Sen får det räcka. Då jag växte upp hade vi verklig kontroll på hur många gånger man sade denna hälsning till varandra. Det betraktades närmast som en nonchalans om man återkom med hälsningen igen, nästan som man ifrågasatte adressatens minne. Jag har funderat på detta fenomen under helgen som gick. Här hälsade en vän till mig för tredje dagen idag samma fras, för det är just det som har hänt det har blivit en fras: Gott Nytt År…..
Först tillönskas det God Jul, för att övergå till En God Fortsättning och sedan till Sylvester så önskar man varandra Gott Nytt År……och sedan dag två – tre in på det nya året blir det God Fortsättning ytterligare några dagar. Jag mottog säkert 15 hälsningar under nyårsdagen, varav 10-12 hade sagt sak samma dagen innan.
Jag blir smått generad då jag känner att jag inte fixade sociala regler som gäller nuförtiden. Har jag sagt hälsningen en gång så räcker det, punkt slut. Men då personen ifråga tillönskar mig ett gott nytt år för tredje gången känns det som en väl inövad fras utan någon underliggande mening. Men herregud, le och tag emot, tänker jag, i samma ögonblick som jag känner mig trög och introvert. Inte bryr jag mig om min omvärld och deras önskningar å mina vägnar.
Deltog i en liten turnering nyårsafton där ledaren under tiden som vi spelade, kollade all nationaliteter, och skickade en hälsning till oss alla på vårt eget språk. Med Google translate kan man göra mycket. Visserligen tackade jag för hälsningen med tack detsamma…så nu fick han slå upp vad det betydde.
Idag ska vi sticka ut och trängas med folk lite. Har varit mycket inomhus sedan julafton med osäkra magar och förkylningar. Men det har varit skönt att bara kunna slappa och låta tiden ha sin gång. Ska åka på telefonleverantörens affär och säga upp vårt gamla telefonabonnemang. Känns onekligen lite sorgligt, som man avslutar en era. Och släpper allt vad sladdar och kopplingar heter. Något som var en stor och betydelsefull sak då jag var barn, att vara telefonabonnent. Jag tror vi under lång tid var de enda i vår trappuppgång som ägde denna lyx. Och en av de viktigaste saker då maken och jag bildade eget hem, att få ett telefonabonnemang. I lysningsgåva fick vi av mina föräldrar ett litet telefonbord och en pall att ha i hallen. Det var extra lyx. Att kunna sitta ner och tala i telefon. Under min uppväxt stod telefonen på en miniliten vägghängd telefonhylla i vår tambur. Där var ingen plats för varken litet bord eller för någon aldrig så liten pall. Så man stod upp och talade. Det var ingen social samvaro, enbart en meddelande-tjänst.
Nej nu är det hög tid att ge oss iväg. Detta inlägg blev mer till för att folk påpekat att jag varit lite lat med skrivandet…… har jag kanske, men jag har inte glömt er…….läs första tre orden igen och må så gott…… jag återkommer

Idag var det ingen tid mellan gryning och skymning, de gick ihop, de två magiska tider på dygnet då man känner sig lite tidlös. Morgontidningen innehöll inga stora braskande rubriker, bara de vanliga händelserna. Så dagen började lugnt och skönt, inget jäkt.
Men plötsligt påminde maken mig att jag hade arbete att göra inför kurskvällen på fredag. Jag hade inte förberett de kortbrickor som ska spelas. Vår lilla London-tripp har gjort mig lite disträ. Men under dagen blev det gjort. Sedan har vi slitit med riktigt grovgöra idag, ett hårt timmerhuggar-arbete har vi gjort. Vi har ätit kroppkakor. Och icke vilka kroppkakor som helst. Nej, idag slog jag upp receptet på webben. Om jag slår upp på nätet kan jag förstora upp det så jag ser texten utan extra glasögon. I min gamla vanliga kokbok ser jag inte bokstäverna längre utan extra brillor.
Men där var ett recept skrivet av en av våra kända kockar, inte han som slickar på fingrarna. Nej den andre, han som brukar vara domare i kocktävlingar i TV. Han ansåg att med en god fyllning av fläsktärningar och lök, skulle kroppkakorna serveras med stekt fläsk, brynt smör och rårörda lingon.
Jag som är barnsligt förtjust i stekt rimmat fläsk lät mig ledas in på detta. Vi åt och njöt men det var nu som vi kände att denna maträtt var nog inte tänkt till två lata pensionärer utan till hårt arbetande timmerhuggare som tillbringat hela långa dagen ute i snö och kyla.
I Norrland talar de om att de fått palt-schvimeln då de ätit lite för mycket palt. Maken och jag har lidit hela kvällen av kroppkake-schvimeln. Man är på gränsen att svimma av övermättnad. Så vi har beslutat oss för att den kockens recept ska vi inte följa fler gånger. Det blev tårta på tårta, eller kaka på kaka. Alldeles för mycket. Men den gråa dagen som aldrig ville ljusna blev mysig med sådan gammal husmanskost. Och vid denna årstid känns det trevligt att plocka fram menyer med robust gammaldags mat. I London smakade vi mat från andra länder, och dagens kosthållning har så mycket influenser att det gamla känns nästan exotisk numera då man lagar den.
Vi får ta en sallad imorgon och se om vi kan få rätt på kolesterolet igen efter dagens utsvävningar. Sedan är det nog hög tid att ta itu med säsongens göromål. Säsongen, uttrycket som barnbarnet myntade för sådär sju-åtta år sedan. Hon frågade: – när är den där säsongen, farmor? – vilken säsong, undrade jag… – Den där säsongen då ni brukar ha så många goda kakor, löd hennes svar. Jaså du menar julkakorna frågade jag. – Aha, är det till jul? var hennes undring…ja det är det….. så nu får vi ta itu med julbaket.
Sen är det backningen, den är inte avklarad. Får slita ett tag till med den….
Såg i sista avsnittet an ”Allt för Sverige” hur killarna vann duellen mellan lag killar – tjejer. De skulle packa en husvagn och sedan backa in den på en parkeringsficka! Jag kände hur det knöt sig i magen på mig när jag såg uppgiften de skulle göra. Tjejerna packade och var klara med det praktiska jobbet långt före killarna, men sen skulle de backa!!! Med släp! Jag visste det! De föll på att de började tänka. Jag fick rådet av en man att jag skulle låta bli att tänka! Bara backa! Så skulle det ordna sig. Måste prova det nästa uppkörning! Så just nu ägnar jag store delar av dagarna till att försöka låta bli att tänka. Det är inte det lättaste, man glider gärna in på områden av dagdrömmerier, och det är ju tänka det med.
Nu ska jag stoppa igen öronen med en bra ljudbok, brukar fungera så att man inte stortänker precis…. och pussa kudden… snart midnatt….