Ibland blir jag väldigt stolt, när jag förstår att folk förväntar sig att jag ska klara av de mest oväntade saker. Sitter just nu och pustar ut med en kopp kaffe. Maken som pysslar med trädgården har den senaste veckan pratat om att han vill ha min hjälp med arboristiska övningar. Den där thujan han friserade så hårt för ett antal år sedan har mot all förmodan börjat grönska igen. Den stod och såg död ut minst två år, sedan började den skjuta några nya gröna skott här och där. I år står den där stolt i sin smaragdgröna skapelse, man kan inte ana hur hårt den blev ansatt då, för fem sex år sedan. Tidigare idag, då han låg på knä och rensade bort ogräset på vår trottoar, kom det en klass lekskolebarn förbi. De stannade och småpratade med maken, undrade vad han gjorde och då han berättat för dem att han rensade bort ogräset mellan plattorna, frågade ett av barnen väldigt förvånat: gör du det själv?? Ja kära nå´n vem ska annars göra det? Var det ett rikemansbarn med egen trädgårdsmästare? Eller?
Men nu vill maken att thujan inte ska växa sig högre. Jag kan för all del hålla med honom, den är fin som den är. Men vad har han nu tänkt? Jo menar maken, jag ska bara toppa den så den inte sticker i höjden. Och den är ganska hög. Så för att komma åt, och stå överst på en ranglig stege, med sträckta armar och en elektrisk häcksax och toppa den behöver han min hjälp säger han. Att vara behövd är ju en skön känsla, bara det inte gäller städning och sån´t. Men sagt och gjort jag ställde upp med min hjälp, vad det nu kunde innebära.
Jo, jag skulle hålla honom i byxbenet, vilket jag uppfattar mer som ett moraliskt stöd än något annat. Och sen ville han att jag skulle hålla fram ett räfsskaft för honom at grabba tag i om han skulle falla!!!!!! Kan ni se det framför er? Hur stor den hjälpen skulle vara? Va? Han skulle från 140 centimeters höjd dråsa ner över mej med en häcksax i full aktion….snacka om action… visserligen hade vi sparat in hårfrissan för mig nästa vecka…men plåster är inte gratis. Om det hade räckt med ett plåster. Och nu måste jag hålla med det där barnet som frågade: ska du göra det själv?
Men det där med att ha förtroende för någon är ju ändå ett sätt att tala om för dem vad de betyder för mig. Jag brukar säga till min franska partner då vi spelar bridge och han har bjudit snäppet för högt i ett kontrakt. Känner riktigt att han sitter där nere i Frankrike och hoppas att jag ska fixa hem kontraktet till oss. Riktigt hör hur han håller andan, där på andra sidan bridgebordet. Då kan jag inte låta bli att småsjunga för honom: he has confidence in me….och jag skriver det också i chatten så han förstår att jag känner pressen på mig. Samtidigt som jag ser framför mig hur Julie Andrew dansar fram i filmen Sound of music, med sin nattsäck svängande runt benen… men det var hon själv som försökte intala sig själv att hon hade självförtroende. När jag lyckats spela hem ett hårt bjudet kontrakt får jag ofta som belöning från min fransman, han skriver i chatten: Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord…. och han stavar rätt till det också…
Nu är thujan kuperad. Maken nedkommen till jorden och kaffet serverat. Vi småpratar lite om valet i England, lustigt vad världen har krympt. Men vi har ganska många engelska pengar som ligger i vårt förvar. Och vi har inte brytt oss om att växla tillbaka dessa moneysar. Funderar på en liten resa till. Och då får vi ju följa med vad som händer på vårt kommande resmål. Så nu får vi se om vi ska åka ut ur EU eller om britterna ska röra till det igen med ytterligare ett val. Som jag har sagt tidigare är det jag som sköter världspolitiken i vår familj. Så det gäller att hänga med…..
Författare: Inga-Lill Sida 107 av 140
Längtan till landet av mig… och inte, ni vet den där sången…Vintern rasat ut bland våra fjällar….
Snubbor, skäll, tillsägelser, klagomål. Ja vad kan det vara som åsamkar mig detta. Jo väninnan, min trogna läsekrets av en stycken läsarinna…nu klagar hon igen att jag inte skrivit på en tid. Ha ha hon skulle bara visst allt vad jag skriver. Men mycket handlar om skriverier för att jag ska tillfredsställa mig eget behov att få skvallra, även om det mesta hamnar i papperskorgen. Jag har i all fall får skriva av mig lite av allt som surrar inne i skallen på mig. Sedan har jag en stor del av privat korrespondens som handlar om bridgegivar och hur jag/vi borde spelat dem. Och de är oftast på utrikiska…kan jag inte ha bland mina minnen…
Men veckan som gått har lämnat mig med många nya intryck, även uttryck. Vissa svåra att återge då de handlar om denna ”förbaskade” (läs kära) bridge… Men de vardagsnära händelserna är mig ibland lika kära att få berätta om. Så, nu senaste veckan känner jag att vi är på gång…stugan och Norrland väntar. Då vi lämnar stugan efter påskvistelsen känns det som om vi ”bara” ska hem och vattna blommorna och ta in posten, i alla fall hörs det på norrlänningar som: är ni inte färdiga därnere i Skåne snart? Det är skönt att höra att vi ingår i ett ”fira-sommaren-tillsammans-team”. Att vi är en del, en eker, i ett hjul som rullar på med grillaftnar, skötsel av hus och marker. Marker som inte brukas mer som de en gång gjort. Dessa små självhushåll som maken växte upp på. Med småbruk av några fjällkor, jakt, fiske, lite potatisodling och skogsbruk.
En annan viktig sak är att vi försöker hålla vissa traditioner vid liv. Jag blev under påskvistelsen i år ombedd av en person om bakning. Han sa: du måste lova mig Inga-Lill att du och jag tar en dag i ”baku-skjulet”. Han ville vara min stöpare och gräddare. I Norrland stöper man en degstöpa…. Jag uppskattar verkligen att våra ansträngningar att hålla vissa minnen vid liv uppmärksammas, och att de väcker en lust hos nästa generation att vidmakthålla dem också. Vår gamla ”bakstuga” som vi låtit restaurera. Jag har lovat…om han minns att han bett om det.
Annars är det inga problem att finna mig en gräddare. Men lustigt nog är det jag ”skånskan” som står för deg-ingredienserna, recepten och utbakningen av brödet. Jag har lagt mig högst på skalan över att få till de godaste bröden och de rundaste fina tunnbröden, stora så ”bakufjäla” knappast räcker till. Men runda är de!
Så runda att jag inte hört min äldsta svåger berätta på långa tider om: Han visste en kvinna som gjorde sådana fina tunnbröd, så RUNDA och fina. Han inser att hon fått konkurrens av en som gör dem minst lika fina. Jag är övertygad att det i hans ögon var en av de viktigaste kvaliteterna hos en kvinna, att kunna baka runda bröd!
Många gånger hör jag min gräddare stöna över svårigheten att skjutsa över den utkavlade kakan ner på stekhällen, utan att få veck och blåsor på brödet… oh vad jag njuter av att få ställa till dessa besvär…Ha ha ha…. Men om min assistent sköter eldandet och gräddningen av bröden bra, så kan man inte uppbringa finare bröd.
Hoppas bara trasten har valt ett bättre ställe att ha bo på i år. I fjol hade hon som vanligt ett rede på stegen som hänger på väggen på bakstugan. Bakar jag för tidigt och stör hennes små, skiter ”dritter” hon i håret på mig då jag sticker skallen utanför dörren.
Och sommaren som fortfarande dröjer däruppe. Fortfarande en halv meter snödjup idag, och då är det svårt att tänka sig en brödstöpa i juni månad. Fast jag tror det finns litet bröd kvar i svågerns frys sedan senaste sommarens sista bak. Så midsommarsillen bör få sällskap av tunnbröd…..ja också fröken Nielsens sommarsnaps….den goda dillsmakande….
Nu du min kära läsekrets, väninnan min, om det finns någon mer som deltar i läsningen av mitt svammel, så är de alldeles för blyga att skriva en kommentar. Du undrar om jag vet någon som läser…. Det förekom tider då jag hade både två och tre följare, men de kanske har tröttnat. Eller inte tycker det är något att kommentera. Trots att jag bett läsarna kommentera. Det är via dessa kommentarer jag kan få idéer och kan fortsätta att skriva och berätta om tider som är och har varit… däremot kan jag inte låta de kommentarer ligga kvar som det förekommer personer i. Det tillåter inte PUL. Den lag som säger att jag måste ha tillåtelse att nämna dem på mina sidor. Så de jag har med i mina berättelser är tillfrågade, även om de vid tillfället för förfrågan inte hade en anings om hur mycket jag skulle bygga mina små berättelser runt dem. Ingen har däremot klagat, jo förresten, maken…men han har inte stämt mig inför tinget ännu….
Hade haft bilen på verkstad och maken ville ha mig med som sällskap när den skulle hämtas. Ok sa jag, kan vi väl åka på stora köpcentret och se om vi hittar några kaffekoppar.
Vi har de senaste månaderna varit missnöjda med kaffekopparna som vi använder till vardags. De ville inte bli vita inuti längre. Vid min ålder vet jag att ett visst slitage gör att porslinets vita färg mattas av och antar en benvit-beige färg. Det är inget trevligt att duka med. Då kan vi sluta att diska och göra som den gamle gubben, ta ett tag med tummen och gräva ur det grövsta. Bara så att kaffet får plats. Men vi känner att vi är inte där ännu.
Så iväg till Mammons tempel. Vi startade i kosta extra-mycket-butiken. Där fick jag syn på en del porslin, modell MON AMI, längst in i butiken. Högt upp på en hylla. Nådde inte jag upp till. En tanke for genom huvudet. Den modellen? Kunde vi få den för under 200:- pix per del? Alltså kopp och fat? Nej det gick inte för sig för de hade inga kaffekoppar, bara muggar. Snopet tittade jag på expediten. Vadå bara muggar. En annan modell då? Nej tyvärr. Expediten suckade ljudligt och såg på mig som om jag störde henne i hennes pyssel med alla de moderna ting som butiken innehåller. Jaså har ni inga kaffekoppar, sa jag. Hur dricker folk kaffe idag då? Pustande förklarade hon för mig att idag dricker folk kaffe i muggar. Jaha. Var gör man av skeden då, när man rört färdigt? Gitte inte ta upp diskussionen med biträdet, såg på hennes plågade min att det inte lönade sig.
Men onekligen hade hon irriterat mig lika mycket som jag irriterat henne. I affären med herrkläder hittade vi jackan maken gillade. Jag säger vi hittade, för tydligen var det inventering eller nåt denna dag. Vi fick leta länge i en rad trångt hängda jackor. Omöjligt att plocka fram för att läsa storleken. Men en ficklampa och kunskapen från förr i tiden då man åkte färja dagarna innan jul eller påsk. Då fick man lära sig att jobba trångt. Slutligen kom en ung man fram till oss och frågade om vi behövde hjälp. Det behovet hade vi bistått oss själv med. Men han undrade om det var något mer vi önskade. Jo, en tröja sa maken. Men fel storlek på de som fanns i butikshyllan. Biträdet sa han skulle titta på lagret om de hade en rätt storlek. Nu dök det plötsligt upp tre biträden till! Hade de haft personalmöte bakom kulisserna? Men maken blev ekiperad så han kunde hänga undan vinterjackan.
Vidare bort mot butiken kosta-mycket, men utan tilläget extra. Väl därinne gick vi igenom hylla för hylla. Inga kaffekoppar som vi hittade. Var på väg att lämna affären då maken slöt upp bredvid mig och sa: kom ska du gå se….vi gick bort till hyllan ”Pillivuyt”. Vad menade han? Skulle vi köpa pillivuyter? Käre make, vet du vad du står och försöker locka tanten med? Han tog försiktigt ner en kopp ur hyllan och visade mig. Gillar du den, sa han? Vojne vojne. Nu vet du inte vad du gör gosse lille tänkte jag… i hela mitt vuxna liv har jag haft en dröm om franska soppskålar, sådana man serveras löksoppa i. Av märket Pillivuyt…. och jodå jag kan tänka mig pillivuyt-koppar också. Men då jag förklarade för maken, som tjusigt erbjöd mig några koppar av detta märke. 199:- pistoler…lite dyrt, eller ja faktiskt mycket dyrt…. men vi kanske inte behöver ett halvt dussin sa han…. nej okei, men jag vill ha fat till, kontrade jag. Vadå fat till, undrade maken. Jo, de kostade 119:- för faten. Erbjudandet sjönk helt plötsligt till en kopp med fat….visst såg han lite blek ut om nosen, maken min.
Jag avslog och vi gick vidare i templet. Har Clas Ohlson kaffekoppar undrade vi. Vi släppte pillivuyterna, inte prisvärda! Strosade så sakteliga bort mot Clas. Plötsligt kom maken med förslaget – Åhléns? Nja, sa jag. De har nog bara lite kläder och kosmetika. Jag frågade om han visste om det nya Åhléns var för bättre eller sämre bemedlade? Med vi kollar. En första blick in genom dörrarna visade på alla dessa kläder. En kosmetika-disk där det residerade två biträden med bra reklam för sitt jobb. Hur mycket ska du sälja på ett sådant ställe för att få ihop till hyran och lönerna i avans?
Bry inte din hjärna tänkte jag…. maken gick vänstervarv i butiken och jag hittade en bänk, men oj så lämpligt. Sent omsider dök han upp och såg väldigt entusiastisk ut. Kom och kolla, sa han. Och kan man tänka. Han hade hittat. Vanliga gammaldags kaffekoppar med fat som hörde till. Och prisvärda. Nu har vi druckit ur dem i sex dagar och vi känner oss oerhört nöjda. Dels lyckades vi leta upp denna kuriositet som en kaffekopp med fat är, nuförtiden. Och dels kostade de bara tredjedelen av vad de där pillivuyterna kostar. Ja, till och med mindre än en tredjedel.
Ibland hör man folk lova ditt eller datt, när det går två torsdagar på en vecka….eller är det sju torsdagar i en vecka? I alla fall kände jag att denna dag började lite småkusligt…. jag har en almanacka med ”avrivsblad”.
En sådan man hade i kindergarten, så man kunde dra av en dag i taget. Sedan samlade vi bladen för att få ihop datumbladen nummer 1 till 12. Så man kunde klippa en rundel och klistra in dem i en cirkel. Min klocka var blå med visare i gult, fästa med ett par jungfruben i mitten. Så kunde man snurra visarna runt runt. På detta viset lärde man sig klockan. Jag undrar var fröken fick alla de bladen ifrån så det räckte till alla ungarna? Tänk vad det kan dyka upp frågor i huvudet på en så många år efter, ingen kan skylla mig för att vara snabbtänkt.
Men en sån fin almanacka med avrivsblad, den lyxen var inget mina föräldrar kostade på sig. Man hade den almanacka man fick som kund i inköpsföreningen. Den var med bilder månad för månad. Så man även fick följa årstiderna. Ett trevligt inslag på köksväggen. De vanliga pappersbonaderna satt uppe per säsong……jul och resten av året. Så de var färdigtittade innan halva sommaren var liden.
Har alltid haft en önskan att ha en sån fin med blad att riva av. Nästan som en advents-kalender. Och som den tokiga människa jag är, som hållit reda på namnsdagarna så har det roat mig med en sådan almanacka. Och sedan jag har blivit tvungen att medicinera regelbundet blev det en liten hjälp för kom-ihåget med dessa blad som skulle rivas av. Har jag tagit min medicin idag, har jag undrat många gånger. En snabb blick bort på almanackan och jodå det står onsdag och det står det på tidningen också. Då har jag tagit pillerna. Det blir värre när jag inte kommer ihåg att kolla….
Men idag kollade jag. Aj då, glömt? Ja ja har hänt förut någon gång. Får väl ta pillerna då… men….vad nu då? Facket tomt? Inga piller? Ja ja, har väl glömt riva av bladet då….. men det kändes som om den rörelsen också var gjord… En titt ner i sopbingen och där låg den! Lappen med gårdagens datum! 7 maj 2017 och i rött eftersom dagen var en söndag!
Jag måste erkänna att det gick kalla kårar uppefter ryggen på mig. Var det ett omen? Jag har väl aldrig varit med om att repetera en dag tidigare i mitt liv. Och det var inte lika naturligt som alla andra dagar, att sträcka ut handen och rycka ett blad till. Helt plötsligt kom jag ihåg dessa klockor vi gjorde i kindergarten. Sjuan hade inte varit till någon glädje eftersom vi ville ha alla siffror svarta. Och måndagsuppringningen på telefon till lillasyster, jag förvarnade henne att det kanske skulle bli ett samtal till imorgon, för säkerhets skull. Så det inte blir några hemskheter efter det här med dubbla söndagar.
Har ni upplevt det här någon gång att tingen som vi tittar på har en annan dimension än de hade förra gången? Ni är alldeles övertygade om att så där pyttiga var de inte senast ni var i kontakt med dem? Med de här ögonen som jag lever med händer de allt som oftast. Glömmer aldrig den gången jag varit in hos optikern och hämtat mina nya glasögon. Skulle på hemvägen bara snabbt inom ICA-affären för att köpa ett paket Flora, eller Flooooora som Ernst-Hugo och Margareta Krook kallade det. In mot mejeriavdelningen, stod lamslagen och tittade. Jaha, varför har de nu ändrat på de förpackningarna, tänkte jag. Varför har de gjort om dem till kilosförpackningar. Kommer att se klumpigt ut på matbordet. Kollade runt i sortimentet men hittade inte min vanliga förpackning, 600 grams, men världspolitiken och förpackningsstorlekar kan man inte göra något åt, så här på gräsrotsnivå. Det är bara till att betala och se glad ut.
De såg inte konstigt ut på matbordet ett endaste dugg, förpackningen hade inte ändrats, det var mina nya brillor som spelat mig ett spratt. Efter någon timme med brillorna på näsan antog det mesta i min tillvaro normala proportioner igen.
Visserligen var det kanske inte med ett leende jag betalade i fredags, men betalade gjorde jag. Jag skulle köpa garn. Hade fått ett meddelande från en strumplös barfota-madam. Sist jag levererade var för ca fem år sen och då var det sex par, ett halvt dussin. Hur många av er i min läsekrets har en aning om er strumpförbrukning per år eller dekad? I alla fall, inget lämpligt garn i ägorna. Iväg till min garnlady nummer ett. Hon som fixar även mina udda önskemål, de som jag behöver ha hjälp med för mina ögons skull. Jaha, undrade hon, slut på garn igen? Nej absolut inte, bara ändrat inriktningen. Vantarna får vänta till hösten. Strumpor önskas… Och givetvis är det roligare att sticka något som man har avsättning för, något som någon väntar på. Visserligen visade det sig att jag fick en ny krets som uppskattade mina vantar sistlidna vår-vinter, men jag hinner till nästa säsong.
Väl inne i garn-affären bad jag att få titta på det senaste i strumpgarner. Jaha, sa garnladyn. Här är några mysiga nya färger. Ja men jag vill ha ylle, sa jag. Givetvis är detta ylle, sa hon. Men några procent nylon måste du ha med, annars håller de inte för slitage. Det brukar du ha i de du stickat förr. Jaså hon mindes det? Eller? Stod och kände på garnet, mjukt och mysigt, trots nyloninslaget. Okey då. Fick väl lita på henne. Hon är ju proffs. Men vilka stickor ska jag ha, undrade jag? Garnladyn tittade upp, lite underlig blick i ögonen hennes?
2 1/2 sa hon. Neeej, ett jämmerligt läte undslapp mej. Så späda stickor har jag aldrig hanterat förr, menade jag. Äsch, sa garnladyn, har du väl? Nehej….de är ju som att försöka sticka med ett par synålar sa jag. Kan jag inte ta 3:or? Nej menade hon, då blir strumporna så glesa och sladdriga. Jaha, får väl följa med i tidens gång och finna mig i det moderna. Så jag bad om en rundsticka av denna späda variant, trots hennes försök att övertyga mig om att sådana hade jag därhemma. Jag hade lite problem att förklara för henne att jag vet bättre än hon, vad jag äger och inte…
Men sedan måste jag få ett mönster till dessa strumpor, bad jag. En blick från garnladyn, jag såg tydligt hennes tvivel på mitt förstånd. Men jag är inte så avancerad att jag stickar utan mönster kontrade jag. Vadå utan mönster, jag såg frågan i hennes ögon. Tvekande erbjöd hon mig ett trevligt litet häfte med både strumpor och andra små ting att sticka. Så, ja det häftet kommer jag att ha mycket glädje av får jag försöka övertala mig själv.
Väl hemkommen var jag jättesugen på att ta itu med det nya garnet, mjukt och gosigt. Bläddrade i häftet, slog upp sidan med strumpor. Ska väl vara tusentals maskor nu med detta garn och dessa späda stickor, tänkte jag. Men till min förvåning kände jag mycket väl igen det antal maskor som skulle läggas upp för ett par damstrumpor. Jaså, jaha. Får väl se vad som händer då jag stickat något varv. Får väl riva upp och göra en modifiering av storleken. Men så konstigt. Det blev som det brukar. Och alltså var mönstret i häftet det samma som jag stickat minst ett dussin strumpor efter. Men, men, en irriterande grej med stickan. I skarven mellan metallen och plast-tråden som sammanbinder de här rundstickorna, hakade det upp sig hela tiden. Jag är van vid att maskorna flyter fint över de skarvar som finns. Funderade, vad göra? Ska jag kolla om garnladyn hade haft rätt i sitt uttalande om att jag hade 2 1/2:or hemma? Fram med min eminenta stickmätare. Fantastiskt! Hon hade haft rätt. Jag hade hanterat sådana späda stickor förut! Och jag hade inte bara ett par! Jag hade två, minst. Men jag anser att de är så små och ynkliga att de måste vara en tillfällighet att jag stickat med sååå småååå stickor. Och i så många år…. men jag kunde byta ut den kärvande stickan mot en som fungerade utan att hänga upp sig hela tiden.
Och blicken, den tvivlande blicken i garnladyns ögon, bryr jag mig inte om. Kära garnlady, kunden har alltid rätt. Kommer det in sådana tjuriga tvärsäkra kunder igen till dig, ifrågasätt inte. Sälj bara sälj. Det är ju inte du som gör en ”kupp”, det är kunden som känner att de blir betjänade av en service-minded butikspersonal.
Så nu är det ett och ett halvt par hosor producerade