Författare: Inga-Lill Sida 107 av 134

Slog mig ned vid frukostbordet härommorgonen, kaffesugen. Hungrig. Det doftade så gott med nybryggt kaffe och mina brödskivor i brödrosten sände även de ut en lockande doft. Precis då jag satt mig till ro kom tanken över mig… men jisses då, jag är ju barnvakt! Och jag satte mitt kaffeintag före omsorgen om ungen!! Vad är jag för en barnvakt?

Jag minns när makens systerdotter fick barn för cirka tjugo år sedan, hur de löste barnvakts-problemet elegant med en anläggning som påminde om en walkie-talkie. De kunde, då de lagt sina bebisar sätta de igång den där mackapären och de kunde själv gå ut i trädgården och ha grillafton. Bebisarna sov sött en våning upp och vi hade en envägs-kommunikation öppen och kunde höra om de började gny. Men det var förr i tiden… nu löser jag babysittingen medelst internet!!
Jag studsade jag upp från bordet, in i rummet där mobilen just låg för laddning. Kollade appen med var ungen var för tillfället. Jodå hon skötte sig!! Hennes plipp visade sig vara i skolan. Därmed kunde vi lugnt återgå till vår frukost, väl invaggade i säkerheten att ingen tonåring glömmer sin mobil och lämnar den kvar i skolan. I alla fall hade hon varit där på morgonen för mobilen hade varit hemma och förmodligen fått laddning under natten.
Dagen förut hade jag kikat var hon befann sig och då var hon på väg till ett café, jag skickade ett SMS där jag påtalade att pengarna räcker så länge de räcker. Sedan vidtar hunger och elände om man fikar för hårt i början av sin föräldrafria period. Fick en liten smiley och ett OK som svar….
Dagen efter hade ungen varit och idrottat efter skolan, varit med storasyster hem. Hoppas hon fått mat där så hon inte hamnar på fler fik. Plingade en morgon då jag såg att hon var på väg till bussen. Ville säga godmorgon och höra om hon ätit frukost…. Fick till svar: Men farmor vad gör du uppe vid denna tidiga timma… sover inte du?
Men idag har ungen inte FF (föräldrafritt) längre. Vi är entledigade från den tyngande uppgiften att passa barnbarn.
Ja man kan inte låta bli att förundras över tidens gång och utvecklingen som följt i dess spår. Satt idag på hemväg i bilen och lyssnade på Da Capo i bilradion. Det spelades skivor från anno dazumal . Maken förundrades över att jag sjöng med vartenda ord i Tantis serenad, när den spelades. Måste erkänna att jag själv var lite förundrad. Var kom de ifrån, alla de orden. Säkert inte sjungna av mig de senaste 60 åren… men är det konstigt att det hunnit hända en del i den tekniska utvecklingen då? Under alla dessa år, så gott som en hel mansålder, eller som i mitt fall en hel kvinnoålder….

Höstljus, glasklara solskensdagar. Flammande lönnar i grannens trädgård. En frisk lätt kylig vind mot kinden då jag går ut för att hämta tidningen i brevlådan. Känner tydligt skillnaden mellan utomhus- och inomhus-temperaturer när jag kommer in i grovköket igen. Under promenaden från brevlådan upp till huset har jag noggrant skakat tidningen. Först tagit den med ett pincettgrepp mellan tummen och pekfingret, sedan skakat den och även försiktigt bläddrat lätt med sträckta armar så den inte är för nära kroppen. Men inga odjur har krupit ur den idag heller…. berättar inget för maken om mina försiktighetsåtgärder för han anser jag är övernitisk. Men man kan aldrig vara för säker…aldrig någonsin.
Frukosten avnjutes i lugn och ro, gillar den här delen av pensionärslivet, med långa frukostar. Går bet på dagens sudoku, men korsordet är en enkel match idag.. det uppskattar jag. Jag har gett upp min prenumeration på Allers eftersom mina ögon bråkar med mig om jag försöker lösa ett helt korsord, det som roat mig så enormt förr. Men en anpassning av dagsformen är att föredra framför att sitta och gnälla. Så det blir det lilla lätta som ger en del bekräftelse på att allt är inte i det fördolda ännu. Än så länge kan man associera till- och lyckas hitta orden i hjärnan, få bokstäverna i rätt ordning och rätt antal på dem också.
Efter en rejält tilltagen frukost-timme dukar jag av bordet. Torkar av alla smulor och tar vasen med de blommor jag plockade i fredags till kräftskivan då lillasyster var på besök.
Det är svårt för mig att plocka blommor, tycker de förtjänar att stå kvar i sin egen miljö, men någon gång händer det. Jag plockade en liten bukett från trädgården. Nu i hösttider är det ju en explosion av färger. De intensivt gula rudbeckiorna som grund i buketten. Kockardblommorna ger en fin brytning av det gula och sen tog jag två martornsblommor och stack in i buketten. Nu idag lyfte jag blommorna ur vasen och lade dem på diskbänken. Sköljde ur och diskade vasen, men tyckte blommorna kunde glädja oss någon dag till. Så jag sorterade och klippte av stjälkarna en bit.
– PLÖTSLIGT SER JAG!!
– Den kryper fram under blommorna där de ligger!!!
– En ÖRNASTÖRTA!!! Jag skriker, ja jag sa skriker, på hjälp. Det är inget litet ynkligt rop! Det är ett skrik!!! Kom och rädda mig!!!
De damer som eventuellt står på stolar och frambringar sina rop på hjälp, då de ser en mus, är i jämförelse med mina skrik, endast en viskning… men den där karlen jag lever ihop med har under åren troligtvis lärt sig att skilja på de olika signalerna, visserligen kommer han, men smålommande. Utan någon fart som anstränger precis… och undrar: vad är det nu då….? Ingen ung vacker prins på en vit springare som genast finns vid min sida, nej en långsam pensionär som småleende knipsar örnastörtan och skakar lätt på huvudet.
-Tänk om jag fått samma uppmärksamhet och fart på dig menar han….. Jag hör vad han säger men gör ingen större affär av det. Han har ju trots allt räddat mig från en av dessa livshotande situationer, mötet med en örnastörta…. vad jag sedan inser är att jag suttit och njutit mina frukostar hela FEM morgnar med denna ÖRNASTÖRTA som frukostsällskap. Den har troligen hållit till i martornsblomman och suttit där och haft ”kiken” på mig…

Sitter här söndagsförmiddag. Känner hösten börjar att avisera sin ankomst. Har gjort klar en planeringsagenda inför höstens kurser. Nickar till maken som var inom i köket för några minuter sedan och talade med mig. Min nick kom sådär tre minuter efter att han gått ut igen. Men ibland är jag så djupt försjunken i vad jag håller på med att jag ser och hör, men svara kan ta lite tid.
Nu var det inte något som krävde ett bekräftande utan mest en information om vad han gjort. Han hade varit in i husvagn och upptäckt fler saker som inte blivit urpackade ur husvagnen. Och i samma nu som jag nickar ser jag den söta lilla ”kandelabern” som jag hittade på en loppmarknad i Mo i Rana. Visserligen har vi så mycket skräp och skrot att vi skulle kunna öppna en egen loppmarknad närhelst vi vill. Och ändå dras vi som flugor kring ljuset då vi går förbi en loppmarknad. Speciellt på orter som vi inte besöker så ofta.
Mo i Rana ligger visserligen inte längre från vår stuga än att vi kunde ta oss dit lite nu och då. Det är ”endast” 8-10 mil dit. Det är bara halva avståndet mot om vi skulle åka ner till närmsta tätort efter Tärnaby. Men det är lustigt, man åker ju till utlandet. Och det känns lite främmande. Vi är ju ändå vana vid närheten till ett annat utland, Danmark, men det är ingen gräns som passeras på samma sätt…eller är det?
Är sundet en gräns som känns? Nej men det hörs! Pling! säger det i båtarnas högtalare när vi är mittsunds. Och turisterna undrar vad som komma skall?? Men vi vana resenärer vet att nu får vi inte köpa alkohol i shopen längre men det går bra att köpa tobak, eller viceversa. Beroende på vilket håll vi är på väg på. Jag ska erkänna att jag inte noterat det där lilla plinget på flera år, är så van vid det så det är som klockan här hemma. Fast den klingar med sån djup stämma så vet jag knappt om hon slog för två minuter sen eller om vi glömt att dra upp slagverket…
När vi kör till Mo vet vi att vi är nära en gräns då naturen runt om oss är trädlös. Vi är ovanför trädgränsen, och sommartid brukar det finnas en och annan snödriva i vägkanterna.
Men väl hemkomna dröjer det tills vi behöver fundera på gränsdragningar på ett tag. Varit hemma drygt två veckor och det känns som våra själar nästan hunnit ikapp.
Veckan som gick var lite trevande start med ett tandläkarbesök för maken. Detta kommer att vara styrande för alla andra aktiviteter under hösten. Eftersom det ska göras några besök för att få några bryggor isatta, kommer tandläkarens och tandteknikernas tider att styra vår vardag.
Tisdagarna har vi som vanligt vår bridgegrupp. Tisdagar har under sista året brukat avslutas med en träff med väninnan på pizzerian. En kebab och ett glas rött… pensionärsliv i vardagen. Ja, varför inte? Det accentuerar ännu lite tydligare att vi gör som vi vill vid vår ålder…. skönt, tycker vi om. Var det kanske sista gången vi kunde sitta utomhus i år? Gör inget för min del. Sitter gärna inomhus då det är så starkt trafikbuller på gatan utanför, att jag med min dåliga hörsel mest säger va sa du?- hela tiden. Flyttar gärna in. Så vi kan snacka ….
Lördagar och söndagar kan vi ha vardagsslitet på. Tvätt-, bak- och städning.
Onsdag vår egen ”gå och spela bridge utan att ha huvudansvar”. Lite befriat och lustbetonat. Denna veckan ”sopade vi golvet” och vann veckans spel. Fick vi ju fira med ett glass vitt…ha ha piglördag, och ett glas vin.
Torsdag besök hos min tandhygienist. Jisses vad hon kan peta hårt ner i tandfickor som bara hon hittar! Munnen känns som att öppet sår resten av dagen. Eftermiddagskaffe hos lillasyster, det där som dricks mellan 15.00 och 15.30 med en god kaka (se tidigare berättelserna: det där med namn) Planerade in en träff med systern med lite god mat, men när? Hon ansåg att kåldolmar kunde hon äta vilken dag som helst. Ha ha, mina barn och syskon vet att det nästan aldrig blir tomt i min frys på kåldolmar. Och de är lika förtjusta i dem allihop. Efter sommarens fryshaveri har jag givetvis lagt upp ett nytt litet lager hemlagade som de vet finns. Det blev planerat in ett kräftkalas istället. Lillasyster protesterade lite lamt men fick ge sig… vädret inbjöd till att ha en utekväll i hammocken innan sommaren säger sitt farväl. Fick bli kräftor. Kåldolmar kan hon få vilken dag som helst under vinterhalvåret…
Så i fredags blev det en liten kräftskiva.

Nu så här lördag-söndag tar vi fram falukorven igen. De har fått vila, alla mina falukorvsrecept under grill- surströmmings- och kräft-säsongen.
Under tiden jag avslutar denna lilla krönika nynnar jag ofrivilligt ”Fattig bonddräng” när jag tänker på morgondagen. Hör inne i mitt huvud Tommy Körbergs underbara tolkning av Riedels tonsättning. Tänk vad våra författare kunde sammanfatta vardagsslitet till så mysiga låtar. Astrid och Evert som numera fått plats i vår vardag så tydligt med sina porträtt…

Idag lördag har jag löst Melodikrysset från Skåne. Vad tiden har bråttom. Vi går in på vårt tjugofemte år nu med stugan i vår ägo. Tänk, då vi lyckades förvärva stugan för drygt tjugofyra år sedan såg vi det nästan som en utopi att lyckas få den hyggligt beboelig. I alla fall sommartid. Längre än så sträckte sig inte våra drömmar i begynnelsen. Men allt eftersom vi renoverade och reparerade dök önskan upp hos maken, att kunna tillbringa en vårvinter i stugan också. Och det visade sig senare att även det blev uppfyllt…den drömmen. Men det blev på bekostnad av all vår fritid. Även kassan tröt då material inköptes som behövdes. Men nu har vi vårt paradis i acceptabelt skick. Och vi har lämnat det för i år. Lite nostalgi smyger sig in i hjärtat då vi vinkar adjö till det efter sommarvistelsen.
Årets hemresa blev en resa ner genom Sverige, med mogna sädesfält som kantade vägarna och gulnande björkar. Andra fält var fyllda med stora vita kuddar. De kuddar som fått överta höladornas funktion. Det gamla talesättet att stå som åsnan mellan två hötappar är snart en oförståelig ramsa. Då vi nådde södra Norrland hade vi betande djur på ängarna. Skönt att se, något som var som vanligt.
En annan sak som förvånar oss väldigt är att vi oftast har fint resväder. Inte en droppe regn under nedresan. Vi är överens om att vi blir trötta i huvudet av dessa monotona vindrutetorkare. Så tisdagkväll anlände vi till hemmet, och kom hem medan det fortfarande var ljust nog att backa in husvagnen på plats. Sedan in med kylskåpsvaror. Lite fryst hade vi också. Har en extra frys i förrådet som sonen kört igång då vårt frysskåp hade havererat.
Amaryllisarna som sonen döpt dem till då han låter meddela att han är skyldig oss en amaryllis. Han har alltså mist ett av sina skyddslingar, igen. Han ser inte skillnad på en julgran och en tulpan. Amaryllisarna hälsade oss välkomna hem, de flesta heter Saint Paula, ficus och orchide. De levde fortfarande, men de tycker det är roligare då vi är hemma, av någon anledning. Tror de är lite sällskapssjuka. Kvällen gick åt att ta hand om de viktigaste i packningen, det mest ömtåliga. Sedan satte vi oss och gjorde en sammanfattning vad vi gjort och vad som måste göras innan sänggåendet. Tittade igenom posten. Ingen finansminister som hörsammat min vädjan från i våras om att strunta i att begära mer moneysar från oss pensionärer.
Onsdagsmorgon. Frukost med det vanliga goda rostade brödet. Tidning i brevlådan som luktade trycksvärta. Nu borde jag sagt: borta bra men hemma bäst. Men det är inget som kommer mig för. Det är lika mycket hemma och borta på båda ställen. Vi har bott in vår stuga, den är vår!!!
Onsdagen fortsatte och vi for iväg för att uträtta de viktigaste ärenden som stod på vår lista.
Maken ansåg att den laddare som hade gått sönder trots sin ringa ålder, tre månader, skulle ha högsta prioritet med att reklameras. Så vi började på Apple-store på Väla. Blev annorlunda än vi väntat oss. De ville att en tekniker skulle kolla vad som hänt med laddaren, så jag såg ett par veckors väntan framför mig…. Men nej, jag skulle få träffa en tekniker efter 30-40 minuter. De skulle SMS:a mig då teknikern var tillgänglig.
Gå och ta en fika så länge sa de!!! Va! Och vem skulle stå för de fiolerna? Jag bara undrar? Jag hör inte till latté-kulturen, som ska ha en kaffemugg i handen hela tiden. Nej kaffe dricker man klockan 15.00-15.30, med en vetebulle till. Eller ett digestive med smör på! Inget skvimpande med en kaffemugg bara för att teknikern inte var ledig för tillfället. Undrar om de har provision från Schillers bageri/ konditori som ligger vägg i vägg med dem??
Efter 40 minuter pinglade min telefon att nu var teknikern ledig. Han tittade med en snabb blick på min laddare och sa, den får vi byta ut. Ja ja, det kunde jag sagt för 40 minuter sedan. Men vi får tiga och låtsas att vi beundrar deras klokskap.
Sedan gick vår färd till butiker som säljer kyl- och frysskåp. Två butiker. I den första butiken hade de den kylkombination jag ville ha. Men, vad var det där nere på skåpen. En pedal! Hade man inte gett upp den idén för tjugofem år sedan! Om det nu vore så väl att man öppnade dörren med pedalen! Då hade man kunnat ha famnen full och använda sig av pedalen. Men nej då, man trampade på pedalen för att kunna öppna på vanligt sätt genom att dra i handtaget!!! Va! Tjuvsäkra mitt eget kylskåp. Jag bryter väl mig in i det om jag blir sugen på något trots pedaler och sådant. Visserligen hade vi nog hittat på något sätt att sätta denna funktion ur spel inom en snar framtid om vi skulle bli tvungna att välja ett skåp med pedal. Och hur mycket skulle vi svära över den tokigheten med en pedal. Förmodligen skulle vi stå med handtaget i handen efter att ha ryckt lös det efter någon månad.
Nästa affär erbjöd en mycket snarlik kombination. Dock utan PEDAL! Hurra. Visserligen var det en liten detalj mer på det fina pedalskåpet i dyra butiken. Minns inte var det var, någon liten inredningsdetalj tror jag. Men priset skiljde rejält. Fina butiken tog 19.000:- med hemleverans medan utan-pedal-butiken tog 11.000:-. Jag lovar det var inte svårt att välja bort pedalen!!!
Torsdagen gjorde vi en första start att hjälpa vår Herre som varit vår trädgårdsmästare. Oj då vad musklerna bak i vader och lår har haft semester. Aj aj aj, vad de stramade. Men kämpa på. Tvättmaskinen fick jobba lite också. Fredagen hade vi tid hos frissan och sen hem för att ta emot kyl och frys. Vi väntade och väntade. Till sist ringde telefonen. En lastbilschaufför ringde och berättade att hans lastbil gått sönder. Den bil som innehöll våra vitvaror. Jaha…. Kändes lite snopet. Vad gör vi nu? Nu blev det tid över. Fick klämma in en biltvätt där på eftermiddagen. Och ett besök på Biltema. Vattenpumpen i husvagn hade slutat fungera. Lika bra att laga trasigheten genast.
Jag lirkade med maken efter vår utflykt runt stan, skulle vi ta en pizza med hem? Ja, varför inte. Lite fredagsmys nu när vi var tillbaka i civilisationen igen… Sagt och gjort. Svängde förbi pizzerian. Medan vi väntade på pizzan log jag och meddelade maken att jag inte hade någon date den kvällen. Han tittade lätt misstroget på mig och svarade: ännu nä….. Han vet att jag har svårt att låta bli bridgen. Och en del av mina trogna partners brukar maila mig och fråga om jag vill spela till kvällen. Hade knappt uttalat orden förrän min mobil tutade: tut tut tu tut tut. Mail från någon.
Ian, han jag skördade ett par segrar med föregående vecka, undrade TP ikväll?
Skrattande lät jag meddela att vi precis hade talat om detta med bridgen…. Men ok. Tills den turneringen började hade vi både hunnit mysa med vår pizza och dra i oss ett glas något gott rött.
När jag loggade in på bridgesidorna satt Ian och väntade. Han började med vanliga hälsningen sedan sa han: kom nu ihåg – Benny is an ordinary man in an ordinary man´s body!! Vad pratade han om? Vem är Benny? Jag frågade honom om han druckit mycket? Men nej. Men det var den där Benny, den som jag hade sådan respekt för. Jag har svårt att tolka hans budgivning och spelar därför lite sämre mot honom. Men sista månadsfinalen klådde vi dem i finalen av finalen…..Och vi brukar ofta möta honom i turneringen vi skulle spela.
Jaså, du menar Curt sa jag…. Ja, sa Ian, Curt Benny… Var han verkligen nykter? tänkte jag. Men han sa att alla svenska män hette Bjorn eller Benny. Skrattande berättade jag för honom att den björn jag var gift med heter Martin! Ja, sa Ian, hello Bjorn Martin…… Sen kom jag att tänka på hur många barn som idag får dessa internationella namn som Robin och Kevin…det är kanske så att i England döps barn efter deras musikidoler. Så jag frågade vad alla män i England heter nuförtiden? Utan en sekunds tvekan fick jag till svar: gentlemen…….
Kan man bli tokig eller? Skämta på det viset med en gammal människa, va…?

På vår färd söderöver genom landet brukar vi pusta ut lite då vi lämnat trakter där vi brukar ha ren på vägen och inte bara i dikeskanten… Den i dikeskanten ligger snällt där den alltid legat, värre med den ren på vägen som ibland dyker upp oberäkneligt, och som man sällan vet vart de är på väg…men de är på väg….vår väg. Ha ha ha, jag tycker det där med ord är roligt. Att leka med ord är ännu roligare… Men nu är vi längre söderut än vad som är vanligt för renar.
När vi sitter i bilen och lägger mil efter mil bakom oss ser vi landskapet skiftar och blir bördigare desto längre söderut vi kommer. Skogarna blir tätare och granarna högre. Även fenomenet med vinklingen på grenarna, hur de sträcker ut sina grenar för att fånga solljuset blir mer påtagligt ju längre ner i landet vi kommer. Uppe i Norrland gör snömängden att grenarna är korta och nedåthängande så de inte ska behöva bära mer snö än de orkar. Så om man tittar på granar i söder har de grenarna uppåt som vore de en staty som stod och lovprisade vår herre, med uppsträckta armar, medan granarna i Norrland mer är som om de underdånigt står och välsignar oss, precis som prästen i kyrkan brukar göra.
Jag vet jag berättat om det tidigare, men kan jag fascineras över vår förunderliga natur många gånger kan väl du också göra det, eller?
Vi blir gärna lite poetiska i våra spekulationer om vår natur då vi sitter timme efter timme i bilen. Lite tramsiga ska jag kanske säga, men i nästa andetag tänker jag, man har inte roligare än man gör sig. Och åka 150 mil, då är det kul om man kan bli lite rolig….
Under förmiddagen såg vi plötsligt ett djur i vägkanten. Cirka 300 meter framför oss, en älg? En hjort? Nej den var för mörk för att vara en hjort. Men nu gick den i alla fall över vägen! Så vi slapp att passera den där den stod på kanten av vägen. Men den var duktig, såg sig för innan den korsade vägen. Det var en väluppfostrad älg sa vi till varandra. Och slappnade av lite efter att ha känt musklerna i nacken spännas då vi sett ett av dessa mäktiga djur, och inte visste vad som skulle hända. Lite mindre spända än då vi passerade en höna som också befann sig precis i asfaltkanten. Troligtvis en orr-höna. Definitivt inte en tjäderhöna, och inte järpe. Kan ha varit en skogsripa… Se där där hade vi samtalsämne säkert fem minuter….
Nu siktar vi in oss på en middag på restaurang, Whow whow, civilisationen!! Igår åt vi middag, kåldolmar från frysen. Vi dinerade denna delikatess på det ställe vi ofta brukar övernatta på annars. En alldeles utmärkt vildcamping vid sjön Rätan. Det är en gammal plats för uppsamling av timmer som skulle dumpas i sjön för flottning. Efter flottningens slut har denna plats vid sjöstranden använts som badplats och uppehållsplats för campare. Senaste tjugo åren med en soptunna, vattenkran och ett halvsjaskigt utedass. Första gångerna vi nyttjade platsen fanns det ingen uppmaning att betala för sig. Men de senaste tio åren har maken snyggt lagt en hundring i ett kuvert och stoppat in i en springa i en sorts ”vaktstuga”. Vi har aldrig sett någon som verkar ha någon uppsikt över platsen men soptunnan och utedasset töms i varje fall strax före våra visiter där…. Men sen är det det där med pengar. Nu ska man ha växelpengar. Inte alltid vi kommer ihåg. På vår uppresa lyckades vi med gemensamma krafter skramla ihop till en hundring…. Jag frågade maken, han som är påläst om det mesta, vad det skulle innebära om vi inte betalade…..och blev uppdagade??? Jo då skulle det kosta 120 kronor!!! Jag stirrade på honom och kontrade, skulle det inte vara värt att chansa? Men icke, icke denne genom-ärlige mannen. Han tittade tillbaka på mig med en blick som fick mig att skämmas! Aj då, jag ligger nog lite mer åt det kriminella hållet än vad han gör.