Sista paret ut är en trevlig ta-fatt-lek som vi brukade leka under min uppväxt. Det krävdes att vi är upp emot tio ungar så det blev minst fem par snyggt uppställda bakom roparen. Roparen var en udda person som stod med ryggen mot paren. Hade dem alltså bakom sig. Därför visste han/hon inte när de sprang iväg. Men efter roparens signal ”SISTA PARET UT….” Skulle de springa, en på vardera sidan om de andra paren OCH roparen. Lyckades roparen fånga en av de i sista paret, byttes rollerna ut, nya roparen blev den som inte hann få fatt i sin partner före sista roparen. Vi var många ungar i hyreshuset där jag växte upp så det var aldrig några problem att få ihop ungar till den leken. Eller på gympalektionerna i skolan förekom det att vi lekte den.
Jag har senaste dagarna suttit med sista garnnystanet dottern skickade till mig i våras. Det hade inkommit klagomål under senvintern att hon gick barfota. Underförstått att de strumpor jag stickat tidigare hade slitits ut. Det är verkligen kul att höra att de blivit utslitna. Innebär att de hamnat hos någon som uppskattar mina handarbeten.
Sticka/virka grytlappar i all ära, men det finns ett begränsat behov av dessa lappar. Broderade kuddar och tavlor har aldrig varit riktigt min melodi. Då jag haft näver att tillgå har jag aldrig gillat dessa ”prydnadsstrutar”. Att ha eterneller i på väggarna. Men bruksföremål har jag tillverkat i mängder. Kassar, korgar, brödkorgar och ryggsäckar har haft en strykande åtgång hos oss. Har även varit en uppskattad present hos släkt och vänner. Det var värre med keramiken, den blev inte varken vacker eller ändamålsenlig. Folk började dra sig undan vårt sällskap….ville inte ha de sneda, vinda ”hundvalpar” som maken kallade dem. Ja ja. Inte lätt att ha sådana vänner som producerar och pysslar med allt möjligt.
Men strumpor och vantar har jag alltid kunnat lura på folk. En gång då var jag på en tillställning då jag visste att jag skulle träffa en som beställt ett par vantar. Tog med mig inneliggande lager. Så kunde hon själv välja. Detta skedde i juni månad så mina alster väckte lite uppmärksamhet,. Det var inte rätt i tiden tyckte folk som råkade se mitt lager, yllevantar och försommar. Min svärdotters far undrade skrattande om jag var ”resande i vantar”. Ha ha ha, visst var han kul….
Sist jag skickade strumpor till dottern, slank det med ett par av mina fina ”skånevantar”, de som jag har stickat flest av. Med en prästkrage i mönstret har de fått namnet skånevantar. Dottern undrade vad hon skulle använda dem till. Tyckte de var för vackra att slita på. Jag svarade att om hon inte hade någon användning för vantar tog jag gärna tillbaka dem. Nu, denna sändningen slank det med ett par till, rosenvantar, så kanske hon törs slita på dem. Jag tycker det är så trevligt att sticka vantar….
Nu när sista paret strumpor för tillfället är färdigställda och ivägsända…… allra sista nystanet var jag ängslig att inte få garnet att räcka till. Jag fick använda min uppfinningsrikedom för att slippa blanda in ytterligare garner. Fick ”tandemsticka”. Fick ha två sticken på gång samtidigt. Med nystanet på hushållsvågen. En tråd från mitten av nystande och en utifrån. Det gäller att bestämma sig när resåren är tillräckligt lång och när jag måste ta av för tårna. Så att garnet räcker. Men inte utan att jag är stolt över min förmåga att hantera dessa situationer. Känner mig nästan proffsig. Kanske jag ska smita emellan med en ryggsäck av återvunna mjölkkartonger. Har beställning på en sådan. Är också kul att göra
Författare: Inga-Lill Sida 102 av 140
Minns ni de där små Rumpnissarna? De som kutade runt, runt i förtvivlan och undrade: ”vofför gör dom på dette viset?” Onekligen känner jag mig som en sådan ibland. När det klart och tydligt ligger en annan baktanke än den som man får som förklaring. När man frågar. Och man får ett svar som låter som om det har behövt tränas in för att låta övertygande. När man hör att den som säger det inte tror på det själv. Ja då kommer jag även att tänka på det maken suckande brukar hänvisa till. De gamla grekerna. När de väl fått ordning på saker och ting, fått det att fungera. Utan något gnissel eller grus i maskineriet. Då folk började känna sig hemtama i den nya ordningen. Då!! var det tid att omorganisera!
Vad är det nu då, undrar ni säkert. Jo, jag som glatt mig att under 2017 fått delta i det stora pensionärs-racet om tisdagarna på ICA. Den dag vi var begåvade med extra rabatt. Det jag i många år fått avstå från på grund av åtaganden med bridgen. Så i ett halvår har vi ändrat vårt liv till att delas in tisdag till måndag. Istället för som förr då vi hade veckor som följde almanackan.
Denna vecka bad jag om sjukledigt från veckoinköpen. Förkylningen hade gjort att näsan rann som en fors. Maken tog inköpslistan och for. Kände lite av den känslan man hade som barn, då far och mor for till Helsingör. Man vågade inte uttala det högt men ett litet pipande önskemål skickade man med dem då de for hemifrån. – Köp nå’t gott, vädjade man nästan ohörbart. Och jag sa detsamma till maken. Jaha vad är nå’t gott, undrade han. Givetvis vill han inte överta ansvaret på att det köps otillåtna grejer. Så det blev bara ett uttalande….inget mer. Inget godis… men färska frasiga frallor hade han med sig hem så det blev en go’fika.
Medan vi mumsade och drack kaffe frågade jag om det blev nå’t gott inhandlat? Ja, svarade maken. Det blev kaffe inköpt. Jaså, var det kampanj på det? Jomenvisst, sa norrlänningen. Jaha. Hur mycket då? Njaaaa minns jag inte…. ska jag behöva hämta kvittot?
Ska man ha koll på sin ekonomi eller inte? Gå och kolla vad det kostade, svarade jag. Jo, han lommade in i ”röda rummet” där han förvarar ICA-pärmen. Kom tillbaka med kvittot. Ja, det var trevligt med lite extrapris.
Men vad är nu det här? 33.95 för matfettet? Förra veckan betalade vi 28.95 för det. Vad har hänt? Där ”sket” sig vinsten på kaffet. Sedan blev kvittot läsning för resten av fikarasten. Lusläsning skulle jag vilja kalla det. Jag har följt hur smörpriserna gått upp senaste månaderna. Läser en daglig tidning som ges ut i Frankrike för engelsmän. Gör två saker på en gång. Tränar engelska och lär om fransmännen. Därför vet jag att fransmännen har varit förtvivlade över smörpriset som stigit, och fördyrat deras älskade croissanter.
Sedan gick det så sakta upp för oss att den vanliga mysiga go’a pensionärsrabatten var inte borträknad. Jaha, tjugo kronor rabatt på kaffet. Fem kronor dyrare matfett. Och sist men inte minst, ingen tisdagsrabatt! Där sket sig ytterligare tjugofem spänn.
Nej nu blir det vi som smider ränker istället. Så fräckt att bara slopa den. Det var minsann en massa väsen då man införde den rabatten! Minns att jag var ledsen att vi missade den då. Men nu smögs den bara bort, utan pukor och trumpeter.
Vi bestämde oss för att undersöka vilken dag det är mest smakprover runtom i affären. Planera in våra inköp då istället….och smaka. På allt som bjuds, både gott och äckligt. Gå två varv också om det behövs för att inte missa något. Ja minsann.
Men för att få framföra lite klagomål, ringde jag ICA och frågade varför man tagit bort rabatten för pensionärerna om tisdagarna…. det har vi inte gjort fick jag till svar! Jaså?! Men den uteblev igår då vi var och handlade. Ja men då sa ni inte till att ni ville ha den till kassörskan. Vadå undrade jag? Så det går inte längre att handla med blippare, och självscanna våra varor? Hade för många åkt fast i kontrollen som görs slumpmässigt, så man har beslutat att flytta över alla till betjäningskassorna nu? Jaså sa mannen jag talade med, använder ni er av självbetjäningssystemet. Jaha då kommer det upp en liten ruta i displayen som frågar om ni vill ha rabatt! Om ni inte aktivt väljer att trycka på den rutan blir rabatten inte dragen!!! Oh my God, tänkte jag. Jaha, hur många är det som INTE vill ha rabatt? Va? Hade det inte varit bättre att ha ett aktivt val att man INTE vill ha rabatten, undrade jag. Men mannen som svarade i telefonen har gått charmskola så han hymlade fram ett svar om att man valt att göra såhär nu. Jag kontrade med, att jag tyckte det luktade bedrägeri. Vofför gör dom på dette viset….va?
Så var den överstånden för denna gången, fredagen den trettonde. Det är med en rysning jag drar bort bladet på almanackan. Har provat att ”glömma” dra bort det, ta två dagars lapp den fjortonde istället. Tala om stupiditet. Hur många gånger den dagen tänker jag på min lilla kupp jag har provat att göra mot ödet! Så många gånger att jag har varit disträ och råkat glömma andra viktiga saker som skulle ha gjorts. Folk småskrattar åt mig, men jag avslöjar att det är inte så mycket min vidskeplighet som avgör. Snarare att jag tycker det är kul med gammalt skrock. Hör till kulturen, anser jag. Fast jag är nog lite knäpp vad gäller att välja där man måste göra ett val. ”Min mor sa att du skulle ta” eller ”esicke desicke luntan tuntan” eller ”ole dole doff kinke lane koff, koffelane binkelibane ole dole doff, ärtan pärtan piff, ärtan pärtan puff, simmelimaka kockelikaka ole dole doff” är de tre ramsor jag tror jag behärskar hyggligt. Men det är väl inte vidskepelse? Eller är det det? Jag kör med dem och hamnar pekfingret på något som känns som en omöjlighet, så tar jag en annan ramsa och räknar om. Kanske litet fusk, men vad gör det?
Och vad har hänt då? Ingenting! Ja ska jag vara ärlig har det hänt lite trevliga saker istället. Som bridgespelare är en vinst i en turnering ett högt uppsatt mål. Vi är lite som skidåkarna. Inom tio bästa är bra resultat. Råkar det även, då fredagen den trettonde, bli en dubbelvinst, i två på varandra följda turneringar, ja då kan man känna av den euforin säkert en halv vecka…. hände denna fredag den trettonde! Har bara hänt en gång tidigare i mitt liv.
Vädret har blivit höstbetonat. Jag ser hur trädkronorna har glesnat i sina lövverk. Vi hade en stormig natt i veckan. Men det är ganska mycket löv kvar ännu. Som om inte bladen var avmognade ännu. Jag minns ett tidigare år, då jag gick och la mig på kvällen var det fortfarande ”lummigt” utanför fönstret. Och på morgonen då jag drog upp persiennerna efter den ovädersnatt som varit, var träden helt kala.
På vårt träd med Ingrid Marie-äpplen sitter de kvar äpplen ännu. Det är inget äppelår detta året som det var förra året. Därför är de inte så många som sitter kvar på trädet. Men de får sitta. Det är liksom om man ”gör vinter” om man plockar ner dem också. Slut på hösten. Nej vi drar på det en liten tid till. Riskerar dem hellre som fallfrukt än forcerar tiden.
Hade ett samtal med kusinen i veckan. Fick höra lite om släktforskningen han sysslar med. För tillfället är han mest på sin fars sida och letar rön. Det är på vårt bådas möderne vi är släkt. Så det blir mest att jag hummar och lyssnar. Han har lite historia runt personerna så det är intressant att lyssna på. Inte bara ”födda och dödda”. Utan lite var de levat och även hur de levat. Och han är långt tillbaka på ”dansktiden” då han berättar om vissa av dem. Men det kom en liten antydan att han hade något nytt även på vår gemensamma sida. Tyvärr kom vi inte att utveckla detta om ”Gustavsons” denna gång. Jag får försöka nappa i den tråden nästa gång vi talas vid.
Dagens kryss avverkat och samtalet med brorsan. Inget nytt på östfronten. Denna vecka hade vi fuskat och talats vid två gånger tidigare. Så det som hänt hade jag hört tidigare. Annars är det lördagspyssel som gäller, att prata med honom.
Svårt med sticket, det mörknar så tidigt på eftermiddagen. Och lampljus är inte detsamma. Sjalen färdigstickad. Den blev vacker. 
Men jag sneglar åt garnkorgen och har två nystan med betydligt ljusare garn kvar. Strumpor till dottern. Lättare att se i de ljusare färgerna. Lustigt att hon valt sådana färger. Hon sa en gång hon ville ha jordfärgat garn på sina strumpor, så de inte blev så fort smutsiga. Fadern upplyste henne då om det faktum att jordfärgade strumpor blev ”skitiga” lika fort som om de vore vita….att de inte syntes lika tydligt…jaja… ha ha… undrar om hon minns. Men valt detta ljusgröna för det är så snyggt.
Maken är iväg för att komplettera middagsmaten. Hittade ett kul recept med paprikor, fyllda. Har lagat det några gånger under årens lopp. Dock är det troligen bara jag som gillat maträtten. Därför har det inte blivit en återkommande önskan om att vi ska laga det från övriga familjemedlemmar. Men för en vecka sedan fick jag ett tips från en bekant om att man skulle modellera paprikorna som små pumpor med utskurna munnar, näsa och ögon så de liknade halloween-pumpor. Kanske ett nytt sätt att locka till denna maträtt?
Först skickade jag receptet med vidhängande bild till sonen. Medföljande text lät: Laga Ni så Äta Vi, ett försök att bjuda in oss till middag hos dem. Ingen reaktion på mitt kommunikationsförsök. Okay, för göra själv. Så jag inhandlade matvaror till mina ”pumpor” under antikrundan som var senaste veckan. Men tyckte det hade varit kul med några gäster, messade sonen, han som inte svarade på mitt tidigare försök att äta pumpor tillsammans. Efter viss tankemöda insåg han att tanten ger sig förmodligen inte… så ok, skulle bara kolla med sin regering och de andra medlemmarna i familjen. Fick ett jakande svar att de kommer…dock icke hundra med tiden….skönt att de inte kommer hundra, tänkte jag. Eller vad som det menades med de icke hundra.
Nu är maken iväg och jag gör färdigt Melodikrysset, skickar in det och sedan samtalet med brorsan, lördagens fasta programpunkt. Brorsan var på ett strålande humör. Leopold, kyparen i Vita Hästen hade varit en av frågorna idag. Och då de svarade i telefon lät det i bakgrunden: Det måste vara underbart, att helt din kärlek vinna…..hans stämma fyllde hela rummet och jag blir så förvånad att han inte sjungit mer tidigare i sitt liv. En djup tenorstämma, men tonsäker sådan, gjorde mig så glad. Den satt som en smäck, Leopolds bravurnummer…..
Plötligt medan vi samtalar får jag se en spindel, eller vad det nu är för kryp, på köksgolvet. Pipande berättar jag att jag är ensam hemma och en djur på golvet!!! Tänk om det är en örnastörta!!! Svägerskan råder mig att sätta ett upp- och nervänt glas över, tills någon kan komma och rädda mig. Det slutar med att det står några upp och nedvända glas lite överallt i huset.
Efter en stund dyker maken upp med mer material till våra pumpor. Han hänger av sig ytterkläderna och undrar sedan lite syrligt över om det är ett försök från min sida att klaga på hans dammsugning från föregående dag…. Vadå, undrar jag? Ja du har ställt upp och nedvända glas över dina små tussar från de svarta mysbyxor lite överallt i huset… de är inte fler än så många du normalt producerar under en dag. Med de slitna gamla mysbyxorna! Så du behöver inte märka ut tussarna. Normalt, sa han, brukar jag böja mig ner och ta upp dem, för annars kan det mycket väl komma ett S.O.S från dej att du ser ”stooora” djur krypa omkring…. samtidigt som han sa det insåg han varför de idag var fångade på detta utstuderade sätt! Ensam hemma då de upptäcktes, men omöjligt att stanna kvar i huset med dessa bestialiska odjur.
Nu ska jag skära paprikor och förbereda maten. Tänk om de kommer hundra…..
Men nu så här efteråt kan jag berätta att de kom tre stycken, och tillsammans med oss två pensionärer blev vi fem runt matbordet. Jag kan berätta att paprikorna blev mycket delikata. 
Det är så kul att göra något nytt nån gång. Inte det gamla vanliga. En av fördelarna är den att vi läser receptet minutiöst. Både en och två gånger… en av de saker som annars händer är den att man tror att man har fått med allt. Då vi sitter och äter upptäcks ofta att en av de viktiga ingredienserna har blivit bortglömd t.ex. saltet. Det kan ju vara förödande, att inte ha saltat. Blaha mat har man ju ätit förr.
En sådan strålande dag som idag blir man bara glad åt. Trots alla de tecken som signalerar att livet lider mot sitt slut, så gläds man ändå åt en av de märkestider som passerar. Vi hade indiansommar i september och nu blir vi begåvade med en solig brittsommar. Jag tror inte att vi tänker på att det är birgittadagen imorgon om det är en regnig mulen dag. Men en dag som denna när vi sitter och ser sena meståg dra fram i trädgården och förskolebarnen glatt traska ner till platsen för lek och stoj, då känns det lätt att leva.
Vi har precis tagit oss igenom besvikelsen med att de dyra ögondropparna tog slut så snart. Maken beklagade sig att de var slut…inte länge sedan de köptes…tyckte vi. Och dyra var de rackarna, inköpta hos optikern. Säkert mycket dyrare än om vi köpt de vanliga på apoteket. Att han efter några minuter upptäckte att han glömt skruva av korken på flaskan, ha ha, gav oss ett gott skratt.
Men vi hade ändå hunnit inse att tiden har mer och mer bråttom ju äldre man blir. Så den långa månaden som var förr, mellan två avlöningar, har lyckligtvis kortats ner till nån vecka. Så svältdagrna har på det viset blivit färre….. men det innebär att tiden för utgångsdatum på många produkter kommer närmre och till och med passerar utan att vi hör när det sker. Inte heller ser vi när det sker. Och det dröjer ibland tills det att vi upptäcker att det skett. Ja ja. Ni hör vad det innebär att bli vuxen, och övermogen. Men man vänjer sig även vid detta. Att inte få upp burklocken längre utan att fundera på rörtång, hör till vardagen. Att inte hålla koll på hur många mått kaffe man lägger på, så att ena dagen får man fosterfördrivnings kaffe och nästa blir det tunt som kompensation. Största glädjen i det är, om det blir i den ordningen. Ifall man inte lever i morgon är det i alla fall trevligt att ha fått den ”höga” dosen först.
Städningen färdiggjord för veckan. Ska iväg att ha min ”kurs” ikväll. Den har denna termin övergått till att jag är konsulterande mentor för dem. De törs inte lita på sig själv ännu. Så de vill att jag kommer och har lite informativt spelande. Jag gillar att vi byter inriktningen på deras utvecklingsform. Det innebär att de får gräva i hjärnvindlingarna efter vad vi haft i undervisningen tidigare. Och många skyller på att de säkert var sjuka då vi hade lektion om detta. Även de som deltagit varenda lektion mumlar dessa ursäkter. Ungefär som att jag aldrig deltog en enda timme på geografilektionerna i skolan då jag växte upp. Den enda som fått lida för det är jag själv…
Läste en insändare idag, en annan gnälleröv än jag, som irriterade sig att de snart bytt ut hela sin stab med nyhetsuppläsare och programledare på SVT. Numera är det nästan bara de snabbrabblande ungdomar som talar i munnen på varandra och verkar ha som mål att få mest sagt, flest antal ord. Som om det var ackord på dessa ”ack ord”. Maken menade att det lät som om det var jag som skrivit insändaren. Var det inte. Men delade helt skribentens uppfattning. Länge sedan jag såg ett program på TV, även nyhets, om de inte var textade. Jag berättade för maken att jag hade lärt, då jag skulle informera om något, tala tydligt. Nästan lite släpigt. Förvissa mig att den jag talar med har uppfattat. Antingen med en ögonkontakt, eller med en tillräckligt lång konstpaus. Så lång att man kan höra om eventuell andhämtning tyder på en fråga om förtydligande. Men varken det ena eller andra låter sig göras i TV. Så istället har de infört en sorts världsmästerskap att hinna få så mycket som möjligt sagt på den tid de har till sitt förfogande.
För en tid sedan skrev jag om ”låter jag gnällig”? Och stolt sa jag att det fanns inte med på världskartan att jag skulle gnälla. Lustigt att man inte ser sig själv i spegeln. Det gamla skåpet vill man ju inte titta på….. nu ska jag iväg för att köpa in….ja ja, bara lite mat. Som inte kan vänta till tisdag