Författare: Inga-Lill Sida 10 av 134

Stugan står som vanligt. Det är bara längs vägen från centralorten hit mot byn som det byggs och restaureras, renoveras. Men dagens nyägare knackar hellre ner ”gamstugan” och bygger upp nya och större kåkar än renoverar. Nya ägare har ingen anknytning till bygden, och har därmed ingen känsla för varken bevarande av bygdens typiska drag eller traditioner. Ser bara till omgivningarna och dess naturskönhet. Vilken rikedom att få ha ett lyxigt fritidsboende här bland fjäll och sjöar. Tyvärr är detta ingen unik företeelse, det blir så med den utvecklade logistiken som möjliggör att ta sig fram så gott som var som helst. Och ger folk möjlighet att vistas långt från all civilisation och ändå sköta ett arbete. 

Men vår stuga står som den gjort i hundra år. Lite fuskmoderniserad invändigt, men med exteriören kvar. Kanske den rödmålade timmerväggen inte är samma som tidigare, våra försök att bevara ytor från att förintas av väder och vind. Även om det mest handlar om en grånande tillvaro som dock gör väggar gistna och sprickor som bjuder in diverse både möss och andra smådjur att bosätta sig där. Då vi övertog stugan 1992 bodde en hermelin (fast jag brukar säga att det var en FRU Melin) med småttingarnas sina, inne mellan timret och innerväggar. De blev vräkta med kort varsel, och har sedan sökt ny bostad nån annanstans. Det verkar som om vi är ensamma att bo i stugan för tillfället.

Nu har vi sovit en natt i stugan, och allt tycks vara som vi är vana vid.

”Morgon mellan fjällen” var en psalm som vi ofta sjöng som morgonsång i småskolan. Jag kan den ordagrant ännu och jag nynnar den gärna då jag ser ut genom köksfönstret och ser denna syn.

Jag har vid ett fler tal gånger beklagat mig för att jag inte har något att skratt åt. Men så dyker det upp ett tillfälle som gör att jag håller på att explodera av skratt, då det är alldeles förbjudet att skratta. Då det hänger ihop med misstag som görs av någon. Det kan upplevas som sårande om man skrattar. Men det händer att somliga bjuder på händelsen, med påföljande skratt. Jag tror att detta minskar den genans som uppstår då vi gör våra missöden, som vi alla gör. 

Tidigt i våras då vi skulle åka och handla, kom vi halvvägs till busshållplatsen, då maken råkade se att han var klädd i sina morgontofflor, vände snabbt och kutade hem för att byta. Tydligen blev han så generad över sin glömska att han gjorde en verklig snabbrunda, hem och bytte och spurtade in på hållplatsen samtidigt som bussen gled in där. Då hade jag för all del hunnit skratta av mig, medan han var hem och vände, så några vidare kommentarer blev det inte. Visst är det irriterande med sådana fadäser, och man vill definitivt inte bli utskrattad, inte så länge man kan reda upp situationen på egen hand. 

Tisdagens resa med flyg till Umeå gick förvånansvärt friktionsfritt. Vi blev visserligen kollade av sonen som förvissade sig att vi checkade in både för att få ut våra boardingpass och skickade iväg de väskor som vi checkade in. Sedan blev det en stund att vänta på Arlanda innan nästa etapp. Denna stora terminal verkade nästan förvirrande mot lilla Bromma som vi haft som mellanlandning tidigare. Men vi fick hjälp med var vi skulle hitta de stora tavlor med avgångstider, och kunde då läsa att vårt flyg skulle gå från Gate 3. Nu kunde vi leta upp någon mat då vi sett var Gaten var. I sommarvärmen blev en Caesars sallad perfekt. Det är lagom mat då man inte rör på sig så mycket och det är varmt. Lite vatten plus en kopp kaffe som dryck till salladen, gjorde oss nöjda och mätta, annars erbjuder ju flygplatser alkohol till maten, men nej. 

Medan vi satt och pickade i oss maten, sallad skyfflar man inte in, man pickar i sig den, då satt vi och studerade folks fotbeklädnad. Maken var tydligen nöjd med dagen så här långt, för han tillät mig skratta lite lätt åt hans fadäs med de där morgontofflorna. Jag sa att jag skulle skriva och be vår ”chaufför” att kolla sina kunder lite bättre nästa gång så de inte kom i pyjamas också… 

Skämta du, sa maken, det bjuder jag på. Han stack fram sina fötter så jag kunde ta en bild och bifoga meddelandet. Jag hade hållit tillbaka mina skrattkonvulsioner sedan cirka Jönköping, där han plötsligt ropade till och svor. Där i höjd med det småländska höglandet insåg han att denna gång fanns ingen möjlighet att kuta hem och byta till vanliga skor. Nu satt vi bland alla dessa resenärer med morgontofflor på fötterna. I det incheckade bagaget fanns hans sneakers, men det var där…. Då jag fick hans välsignelse att skicka en kommentar till sonen brast mina tillbakahållna skratt. Jag skrattade så tårarna rann. Jag fick svar från sonen att det var taxi vi beställt, inte färdtjänst. Det fick mig att skratta ännu en gång. Maken skakade på huvudet och menade att jag var lättroad. Men det berodde på att jag undertryckt skrattet i flera timmar. Då hade det också förvaltats med ränta på ränta. 

Hur går det med bussresandet frågar min svägerska då jag slår en signal för att höra hur hon mår. Hon är helt övertygad om att jag, den tokiga bussresenären, tillbringar all min lediga tid på någon buss nånstans. Jag måste ge henne delvis rätt. Det är inte många dagar jag inte åker nånstans. Antingen med ett bestämt mål för att uträtta det som står på agendan, eller som vissa dagar bara ta iväg en runda för att dagens promenader ska ha lite variation. 

I dagens tidning fanns det ett reportage om den årliga matmässan som just nu äger rum i vår stad. Det var många reportrar som deltagit i gårdagens testrunda och smakat av läckerheter från världens alla hörn. Leende läste jag artikeln och konstaterade att besöket som vi gjorde redan öppningsdagen utföll till vår belåtenhet. Denna marknad som känns som om de ersatt de ambulerande cirkusar och marknader med tingel-tangel som varit ett inslag varje sommar i många år.

Vi åkte buss ner till stan, strosade längs innerhamnens fyra-fem matstånd. Det allra första vi kom förbi hade pizza, alltså ett italienskt stånd. De såg faktiskt läckra ut, men att slänga oss över det allra första vi såg lockade inte. Vi ville kika på fler ställen. Vidare över gatan bort mot Stortorget där de stod rad-i-rad. Det var som vanligt ganska blåsigt i min stad, så några förföriska dofter runt de olika matstånden fanns inte. Det blev ögat som fick låta sig frestas av de olika rätterna. Det puttrade och grillades överallt. Nyfiket läste vi beskrivningar på vad innehållet var i de rätter med namn som var exotiska. Då vi åkte hem från vår shoppingrunda tidigare på dagen hade marknaden blivit samtalsämnet på bussen, då vi passerade. Folk rynkade på näsan och menade att det var en massa misch-masch som ingen människa kunde äta. Ja men, sa jag, de har kanske köttbullar kokt potatis, brun sås och rårörda lingon i något stånd. Det skulle ju vara från jordens alla hörn hade jag läst. Det väckte glada skratt, men ingen tordes lita på mig. 

Nej vi hittade inte den svenska varianten av köttbullar, dock hade turkarna en sorts köttbullar som stoppades i ett bröd. Det var faktiskt en ren stöld av bulle-med-bulle-varianten som vi helsingborgare skapat. Men ok, rätten hade ett namn som antydde att det var skapat av fårkött. De får väl använda idén då. Några insprängda marknadsknallar med lite tingel-tangel bröt av matstånden men de var få. Ett stånd med fisk-n-chips drog till sig vår uppmärksamhet. Det vet vi sedan våra London-resor är hyfsat bra gatumat. Men de få bord och bänkar som fanns var upptagna och att stå och balansera maten är inte något vi hanterar med lätthet. 

Överallt stod folk och slafsade i sig från pappkartonger med såsigt slabbigt innehåll. Vi var rörande överens om att man borde vara klädd i skyddsoverall, haklapp och skoskydd för att klara av att få i sig maten på ett acceptabelt sätt. Efter att ha kollat alla stånd var vår utvärdering att det enda hanterbara målet var i ståndet som vi såg först, med pizzan. Men även här inget bord utan stå upp och tugga i sig pizzan. 

Vi slängde oss på en buss och åkte upp till vår vanliga pizzeria, fick sitta ned vid ett bord. Fick bestick och glas med dryck i. Vilken lyx, jämfört med vad dessa slabbiga alternativ nere i stan var. I dagen tidning kunde vi följa reportrarna och deras betyg på maten i de olika stånden. Inte ett enda stånd som jublades över. Istället kommenterades det att man på flertal ställen behövde en dusch efter intagen måltid. Det blev som ett konstaterande att vi gjorde rätt som ändrade planerna och fegade ur, flydde till ett känt alternativ. Vi kom hem utan en massa mat på kläder och i skor. Mätta och nöjda med våra beslut. 

Ingen årstid ställs det så stora förväntningar på som just sommar. Och aldrig hörs en årstid omnämnas med sådan emfas som just sommar. Trots mina bekymmer med att vistas ute hur som helst i solgass, är jag ändå också en fanatiker vad gäller sommar. Jag tror att det har med den lite lediga livsstilen att göra, som jag lägger mig till med under sommaren. Vårstädningen, som inte blev gjord i år heller, är överstökad. Matlagningen blir lite efter vad vädret lockar till. Enkel kall mat i form av sallader osv. blir alldeles tillräckligt. Inget dåligt samvete för att man inte har storkok eller lagar omständiga gryträtter. Bara vara, som jag brukar säga. 

Sommarkortet gör att frihetskänslan utvidgas och stadens gränser töjs ut. Jag kan åka runt hela länet och besöka garnbutiker. Snacka om nördfrihet!! Fast trots att det är 21 dagar sedan kortet blev giltigt har jag inte ännu varit i en enda garnbutik. Därmed inte sagt att jag är göralös. Absolut inte. Det är min favoritsysselsättning att ha något i händerna samtidigt som jag lyssnar på en bra bok eller Sommar-värdarna i P1.

Ett program med verklig bredd. Det är en ny bekantskap jag gör varje dag. Ibland släpper jag ”dagens sommarpratare” efter 15-20 minuter. Vissa snyfthistorier orkar jag inte lyssna till. De med musik som är alldeles för skränig för mina öron spolar jag också ganska snabbt. Kanske missar jag intressanta berättelser om programvärdarnas liv mellan musiken, men det måste vara lite  balanserade i sin programpresentation. De finns de som har halvtråkigt prat men bra musik, de får lite längre chans innan jag spolar dem. Men det som förundrar mig är att jag fortfarande kan lyssna och känna att det där jag just hört var fantastiskt! Idas sommarprat sitter hitintills på högsta plats, hon den där normala tjejen. Hon får mig att lugnt känna att jag duger. Men jag har många fler att lyssna till. 

Göran som jag hört förr är högt upp på min rankinglista också. Den mannen fick mig att inse att Putin, Trump, jag (Inga-Lill), Netanyahu, ayatollorna och många fler har något gemensamt. Nämligen vår värld. Den ene äger inte den mer än den andre!! Alltså alla handlingar som gör anspråk på något annat är en attack mot mig personligen, såväl som mot hela mänskligheten. Vi får dela lika, med- såväl som motgångar. Alltså kan man konstatera att vi befinner oss mitt i ett världskrig. Detta trots att vi får oupphörliga rapporter om att det är fara för att läget ska eskalera, alla former av lägen. Jag undrar vad som kommer att räknas som att läget peakar? Kommer vi att nå den punkt, i min livstid, där vi ser en avmattning? Tror inte det. 

Det börjar närma sig norrlandsresa för oss. Maken är på benen igen efter en lunginflammation han drabbades av förra veckan. Nu står det små högar med saker man måste packa. Trots att vi lyckades att lägga upp ett delat blad på våra IPads för samarbete, blir det ändå så att vi reser oss och går och plockar fram det eller detta. Så det inte blir som häromdagen, då jag sa att jag inte skulle packa mina nya fina stövletter (fast jag kallade dem pampuscher). Jag har ju mina stövletter i stugan. Maken tittade på mig, reste sig och hämtade bägge paren!! Dessa undrade han. Hade jag kommit upp utan i alla fall ett av paren hade kantarellerna fått stå kvar i skogen! 

Idag är mitt internet borta sedan någon timme. Kan det vara för att jag var näsvis och ifrågasatte ChatGPT? Dagens sommarpratare, en för mig okänd musikartist talade om sin uppväxt. Om sitt sökande efter vem han är. Precis som om han vore den enda tonåring med de funderingarna. Jag ville ändå lyssna och fortsatte. Många gånger berättade han om allt ”fett” hit och dit. Jag brukar försöka variera mig vad gäller superlativen för att läsaren inte ska genomskåda min banalitet. Men killen idag gillade nog ordet ”fett” mycket. Det kom ett inpass med två killar som samtalade. Det började med: Tjena mannen. Reaktionen blev att jag frågade min ChatGPT vad det betydde. Fick veta att det betyder ”tjena kompis” eller ”tjena bror”. Jag sporde om man kunde säga ”Tjena kvinnan”? Nej det gick inte så bra. Det var inte vedertaget i dessa kretsar. Vilka kretsar undrade jag. Jag fick svar att dessa kretsar var ungdomsgäng och/eller förortsgäng med många slanguttryck. Utesluts kvinnor ur dessa gäng då det inte finns en hälsningsfras för kvinnor? Chatroboten fortsatte med sina försiktiga undanflykter. Jag fortsatte att fråga om robotsystemen utvecklades av enbart män? Fick då veta att: oh nej, och två kvinnonamn tydligt ickesvenska kom upp som exempel på avancerade programmerare så det var nog hela världen som räknades. Bara TVÅ stycken undrade jag? Jag vill INTE veta hur många män det finns som programmerar så jag avslutar mitt samtal med dig nu, käre robot, (obs! Ej kära). Snyggt bekräftade roboten att vi talat färdigt.

Jag borde tagit en skärmdump på vårt samtal, för då jag skulle kika lite senare var hela vår konversation borta! 

Nu har mitt internet legat nere i drygt två timmar! Jag får skylla mej själv. Nja jag är inte paranoid, bara lite lustig…

Hur mycket energiåtgång krävs för att räknas som ett dagsverke? Vårt resande har blivit pausat. Detta på grund av en liten infektion. Så vi har fått ta det lugnt några dagar. Istället funderar vi på en planering av resan till stugan. Genom tiderna har det legat ett kollegieblock på köksbordet, linjerat, för att skriva ner vad vi måste komma ihåg. Både att packa och att ordna med inför resan. Men i tider som dessa kan vi ju utnyttja tekniken. Med att ha ett gemensamt dokument i våra iPads, där vi kan skriva in allt eftersom det dyker upp ”inte-glömma-saker”. 

I tisdagsmorgon lade jag märke till att på min iPad, startsidan, fanns det en liten kartbild. Där brukar vara ett foto från mitt bildbibliotek, men det var en kartbild med en liten symbol med en shoppingvagn. Jag stirrade på bilden, och. Insåg att kartan var på vårt köpcentra på Råå! Med denna shoppingvagn. Och detta en tisdag! Vår ordinarie shoppingdag. Men jag kan inte påminna mej att jag har meddelat min iPad att nu åker jag och handlar för det är tisdag… fast jag vet att min iPhone och iPad sladdrar för varandra.  

Screenshot

Så nu vet jag att mina apparater håller ordning på mig och mina aktiviteter. Då är det väl inte för mycket begärt att jag ska kunna ha koll på dem? Eller? 

Idag då personalstyrkan i vårt hushåll är minimerad, tänkte jag att vi kunde starta upp den där listan med kom-ihåg inför stugresan. Jag startade med ett nytt dokument, skrev inte så många detaljer förrän jag försökte att lägga in den i makens iPad också. Så han är med från början. Dagligen dyker det upp tankar om att det och det måste jag komma ihåg att packa. Men blir det inte antecknat då tanken far genom huvudet, är risken att det stannar vid tanken. 

Nu var det bara att exportera dokumentet till maken efter att ha gjort inställningen ”samarbeta”. Jaha, så långt. Men hur fick jag den över till hans iPad? Aha, AirDrop gick ju utmärkt. Där låg dokumentet med texten ”lakan”. Maken skrev in kuddvar. Men det blev inget som dök upp på min iPad. Var blev det där samarbetet av? Kollegieblocket var bättre! Dock kunde jag läsa hans kuddvar då han airdroppade dokumentet till mig. Det låg nu som ett nytt dokument med numret 2 i rubriken. Det var ju absolut inte så jag tänkte. Vi skulle ju båda kunna jobba i dokumentet, och att det ändrades på båda våra iPads. 

Säkert skrattar många åt våra tappra försök att övervinna hindren med förståelsen för denna teknik.  Jamen vänta sa jag och gjorde ett nytt försök, som var lika fruktlöst som de föregående. Jag skriver inte ner svordomarna men de var flera. Att man ska behöva lägga ner en idé för att man inte hittar lösningar på problemen. Inte roligt.

Envist tänkte jag att den där tekniken ska få lösa problemet till mig, så det blev Google som fick försöka hjälpa mig. Google i all ära, men det är ju trots allt min hjärna som ska förstå vad texten anger. Jag fick bland annat fråga Google hur ser symbolen för ”dela” ut i mitt program. Lätt generad insåg jag att det är den där fyrkanten med en pil uppåt, den som man trycker på varje gång jag vill skicka något med e-mail eller SMS till någon. Nu hade vi skickat det fram och tillbaks många gånger men utan att vi kunde samarbeta. Projektet lades åt sidan för att hjärnan skulle sluta gå varm. Några varv på min stickning samtidigt som ett kapitel i min senaste bok lyssnades till. 

Att lägga åt sidan är dock inte sak samma som att släppa det helt. Vad var det jag inte förstod? Hur svårt kan det vara? Jag blev varse att innehållet i boken jag lyssnade till inte fastnade, jag hade tappat koncentrationen. Fram med iPad igen och stava igenom Googles förklaringar. Skippa den där AirDrop och maila en inbjudan. Jag gjorde nästan likadant steg för steg, med den sista ändringen. Och plötsligt bara fungerade det. Nu sitter vi med var sin iPad och nedtecknar de saker som måste tas med. Ja ja, jag vet att det ändå blir lite kvarglömt. Men det hör till åldern. 

För några veckor sedan satte vi oss för att leta biljetter till resan. Vi har tidigare använt oss av sonens hjälp. Han har fixat snabbt. Men visst har vi tid att i lugn och ro begrunda olika alternativ. Då man letar på flygbiljetter står det ofta 4 platser kvar. Det tror jag vad jag vill på. Jag tror att det är tidens sätt att stressa kunder att ta snabba beslut. Vi kan flytta vår resa en dag hit eller dit, så vi behöver inte klicka på just den resan där det bara är två biljetter kvar. Kolla dagen före eller efter istället. Vi hittade biljetter båda vägarna dit och hem, och hyrbil beställd. 

När jag skulle reservera hotellrum ville jag utnyttja en bonusnatt som jag har. Men där gick jag bet. Visste inte hur den skulle klickas på så att jag skulle slippa betala. Så lite skamligt ringde jag upp sonen, beklagade mitt tillkortakommande och han fixade det lätt som en plätt. Givetvis! Men då han hörde att vi köpt flygbiljetterna utan tillägg för några bestämda sittplatser skrattade han och sa att det kanske straffar sig. Jamen sa jag, de har väl inga ståplatser på flyget? Nej kanske inte, men men… menade han. Jag skickar en länk. Fundersamt öppnade jag länken för att se vad det var vi hade missat. Oj oj oj, det var en hel del, insåg jag. Men vi får ta det. 

Midsommaren passerad. Nu är det tid att njuta så mycket som möjligt av sol, sommarlov och att lederna inte gnäller på grund av kyla och gråväder. Vi var lite sena i starten av att utnyttja vårt sommarkort på Skånetrafiken, så med andan i halsen gjorde vi en helrunda i lördags för att kolla att det går att ta sig runt hela landskapet på cirka sex timmar. Med hjälp av våra tidigare erfarenheter gick det. Hyfsat. Det blev inga extra utflykter. Bara sitta och njuta av att se vårt landskap i sommarskrud. Pågatågen vinner i både bekvämlighet och punktlighet så långt vi kan avgöra. Väntetiden på Skåneexpressen nr 3 i Simrishamn blev cirka femton minuter. Att det sedan stod ett Öresundståg med hemlig avgång och väntade i Kristianstad, gjorde att vi inte mer än kastade ett snabbt öga på att den staden stod kvar där den brukar vara. Tåget avgick i samma ögonblick vi hade stigit på. 

Ganska skönt att byta till ett bekvämare säte. Jag hade envisats att sitta på sättet längst fram i bussen, med lite lägre komfort än längre bak i bussen. De är lite smalare precis där framme där det ska klivas på och plats för blippade osv. Men jag kunde se i tre väderstreck! Första halvtimmen njuter jag av ha lyckats komma över denna attraktiva plats i bussen, sedan börjar det krypa i kroppen. Kunde man sitta lite mer rymligt? Kunde det vara lite bättre benutrymme så man kunde jämka lite på sittställningen? 

Men på Öresundstågen är sätena som mysfåtöljer i förhållanden till de säten vi just lämnade. Det var väl snällt av personalen att invänta lilla oss! Vi hade suttit och sökt i tidtabellen när vi skulle ha en anknytning västerut, då vi anlände anlända Kristianstad. Ofta har vi sett att vi har en-två minuter på oss att hinna med nästa tåg. Det har visat sig vara alldeles för snävt, och vi har fått invänta nästa avgång. Men här stod bara  -:-  på avgångstiden. Vad betydde det? I detta fallet var det att de skulle invänta de där tokiga helsingborgarna som satt en nästan hel arbetsdag och åkte Skåne runt. Medhavda ostmackor och kaffe till lunch som avnjöts strax söder om Lund, och nu halade de fram en ny termos på vägen mellan Kristianstad och Lund. Några Ballerinakex för att markera att detta räknas som fika. Vid hemkomsten upptäckte vi vindruvorna i ryggsäcken som åkt Skåne runt, bortglömda. 

Vi delade kupé med en man som fick dra till sig benen då vi dök upp. Han satt och läste en bok, men vecklade ihop sig så gott det gick då vi plockade fram vår fika. Han var verkligen lång! Såg ut att försöka göra sig så liten som möjligt, men man är som man är. Han lade ifrån sig boken tog fram en laptop, men han förblev lika långbent. Generat försökte han vrida sig så att han nästan hade knäna i det lediga sätet bredvid sig. Jag kunde inte låta bli och småprata med honom. Boken han läste blev lite av samtalsämnet. Den låg bredvid oss på fikabordet. Tranorna flyger söderut…  

Lund blev tågbyte på återresan då vi sett någon information om arbete längs spåret mellan Hässleholm och Helsingborg och ersättningsbussar användes. Nog med bussar för idag. I alla fall de regionala. Än en gång kollade vi bytestider och spår. Vilket spår kommer vi in på då vi anländer Lunds station? Vilket spår ska vi söka efter för att fortsätta? Vi anländer på spår 1 och ska bort till spår 5 för att komma hemåt. På två minuter!! Wow! Fixar vi detta? Maken läser den aviserade information som står i samband med stationen i Lund. Att hissarna vid spår 4 och 5 är avstängda för reparation. Det var ju sorgligt, sa vi. Men i samma sekund insåg vi att rulltrapporna förmodligen fungerade. Så för vår del var det inget hinder med de stillastående hissarna. I ett huj, av tåget upp på bron som går över tågspåren, ner på 5:an och där fick vi stå och vänta! Sedan vidare nordväst ut och hemma vid 18.30-tiden. 

En snabbb sammanfattning om att våra reskunskaper satt kvar, men vi konstaterade att vi inte rört oss så mycket. Motionskontot var ganska tomt. 

Nästa dag beslöt vi oss för en tur upp till Kullens fyr. Här har vi inte varit de sista tjugo åren, minst. Så en tur först upp runt fyren, tittade på en gammal fyrbåk som har en informationstavla, tyvärr tom. Precis som vi är vana att se massor av minnestavlor och plaketter runt om i landet. De görs i ett material som tydligen är stöldbegärligt, så själva grunden är kvar men plattan med informationen lyser med sin frånvaro. Jävla tjuvpack! 

I samband med att vi rundade fyren mötte vi en hatt. Som var på väg ner i buskagen nere på stupet ner mot havet. Blåst runt Kullaberg är ständig. Man hör i väderrapporten i radio varje dag Kullaberg nämnas och jag har aldrig hört att det är vindstilla. 

Hattens ägare, en kvinna ställde sig att peka ner där hon såg sin hatt ha fastnat i ett buskage. Hennes man var på väg att leta sig ner för att se om han kunde fiska upp den. Jag frågade vilket hon helst ville ha kvar, gubben eller hatten. Skrattande svarade hon att hon helst ville ha gubben. Vi stod kvar och såg hur mannen slutligen valde en smartare väg och lyckades ta sig ner, få tag i hattskrållan, och klättra upp igen. Han var värd en applåd för bedriften. 

Även denna dag hade vi lunchsmörgåsar med oss. Men fika uppe runt fyren var inte att tänka på. Det var alldeles för blåsigt. Vi tog en promenad ner i skogen. Hela Kullaberg är ett naturvårdsområde så man får använda de platser som är uppbyggda med grillplatser och matplatser. Som jag sagt tidigare, kaffet smakar så gott utomhus. Denna dag blev det lunch och eftermiddagsfika samtidigt.

Då vi kände oss mogna för hemfärd och anlände busshållplatsen var det 45 minuter till nästa bussavgång. Vi tar en promenad till nästa hållplats sa vi. Istället för att sätta oss på hållplatsen. Blev en liten extrapromenad. Med lite mer terränggående. Jag tycker det är lite svårt med alla stenar och uppstickande trädrötter, skugga och sol om vartannat. Jag frågade om jag klarar en kilometer på 45 minuter och maken smålog och sa att det gör du lätt… men lätt är det inte med den terrängen. Tiden fixade jag lätt men snubbel snubbel…. Man får gå långsamt och känna sig för då man hittar sådana naturstigar. 

Nu blev i alla fall motionskvoten lite bättre reglerad.

Och dessa dagar har vi konstaterat att: Rydebäck, Glumslöv, Landskrona, Häljarp, Saxtorp, Dösjebro, Kävlinge,  Lund, Klostergården, Malmö, Hyllie, Svågertorp, Oxie, Svedala, Skurup, Svarte, Ystad, Tomelilla, Simrishamn ligger kvar där de brukar vara.

Längs Österlen njuter vi av att kunna känna igen de olika småsamhällena och minnen vi har från visiter vi avlagt där. Sträckan Hässleholm ner mot Lund är kvar som vi lämnade den sist, även om det där sockerbruket alltid ger mej ett visst huvudbry vad gäller namnet. Men till slut brukar Örtofta värka fram ur hjärnvindlingarna. Där var en otäck explosion i fjol, men tycks vara i drift igen. Så tack och lov har vi kvar mitt landskap som det brukar vara. I dagar som dessa, kan man inte ta något sådant för givet.