He has confidence in me…..

Ibland blir jag väldigt stolt, när jag förstår att folk förväntar sig att jag ska klara av de mest oväntade saker. Sitter just nu och pustar ut med en kopp kaffe. Maken som pysslar med trädgården har den senaste veckan pratat om att han vill ha min hjälp med arboristiska övningar. Den där thujan han friserade så hårt för ett antal år sedan har mot all förmodan börjat grönska igen. Den stod och såg död ut minst två år, sedan började den skjuta några nya gröna skott här och där. I år står den där stolt i sin smaragdgröna skapelse, man kan inte ana hur hårt den blev ansatt då, för fem sex år sedan. Tidigare idag, då han låg på knä och rensade bort ogräset på vår trottoar, kom det en klass lekskolebarn förbi. De stannade och småpratade med maken, undrade vad han gjorde och då han berättat för dem att han rensade bort ogräset mellan plattorna, frågade ett av barnen väldigt förvånat: gör du det själv?? Ja kära nå´n vem ska annars göra det? Var det ett rikemansbarn med egen trädgårdsmästare? Eller?
Men nu vill maken att thujan inte ska växa sig högre. Jag kan för all del hålla med honom, den är fin som den är. Men vad har han nu tänkt? Jo menar maken, jag ska bara toppa den så den inte sticker i höjden. Och den är ganska hög. Så för att komma åt, och stå överst på en ranglig stege, med sträckta armar och en elektrisk häcksax och toppa den behöver han min hjälp säger han. Att vara behövd är ju en skön känsla, bara det inte gäller städning och sån´t. Men sagt och gjort jag ställde upp med min hjälp, vad det nu kunde innebära.
Jo, jag skulle hålla honom i byxbenet, vilket jag uppfattar mer som ett moraliskt stöd än något annat. Och sen ville han att jag skulle hålla fram ett räfsskaft för honom at grabba tag i om han skulle falla!!!!!! Kan ni se det framför er? Hur stor den hjälpen skulle vara? Va? Han skulle från 140 centimeters höjd dråsa ner över mej med en häcksax i full aktion….snacka om action… visserligen hade vi sparat in hårfrissan för mig nästa vecka…men plåster är inte gratis. Om det hade räckt med ett plåster. Och nu måste jag hålla med det där barnet som frågade: ska du göra det själv?
Men det där med att ha förtroende för någon är ju ändå ett sätt att tala om för dem vad de betyder för mig. Jag brukar säga till min franska partner då vi spelar bridge och han har bjudit snäppet för högt i ett kontrakt. Känner riktigt att han sitter där nere i Frankrike och hoppas att jag ska fixa hem kontraktet till oss. Riktigt hör hur han håller andan, där på andra sidan bridgebordet. Då kan jag inte låta bli att småsjunga för honom: he has confidence in me….och jag skriver det också i chatten så han förstår att jag känner pressen på mig. Samtidigt som jag ser framför mig hur Julie Andrew dansar fram i filmen Sound of music, med sin nattsäck svängande runt benen… men det var hon själv som försökte intala sig själv att hon hade självförtroende. När jag lyckats spela hem ett hårt bjudet kontrakt får jag ofta som belöning från min fransman, han skriver i chatten: Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord…. och han stavar rätt till det också…
Nu är thujan kuperad. Maken nedkommen till jorden och kaffet serverat. Vi småpratar lite om valet i England, lustigt vad världen har krympt. Men vi har ganska många engelska pengar som ligger i vårt förvar. Och vi har inte brytt oss om att växla tillbaka dessa moneysar. Funderar på en liten resa till. Och då får vi ju följa med vad som händer på vårt kommande resmål. Så nu får vi se om vi ska åka ut ur EU eller om britterna ska röra till det igen med ytterligare ett val. Som jag har sagt tidigare är det jag som sköter världspolitiken i vår familj. Så det gäller att hänga med…..