Längtan till landet…

Längtan till landet av mig…  och inte,  ni vet den där sången…Vintern rasat ut bland våra fjällar….

Snubbor, skäll, tillsägelser, klagomål. Ja vad kan det vara som åsamkar mig detta. Jo väninnan, min trogna läsekrets av en stycken läsarinna…nu klagar hon igen att jag inte skrivit på en tid. Ha ha hon skulle bara visst allt vad jag skriver. Men mycket handlar om skriverier för att jag ska tillfredsställa mig eget behov att få skvallra, även om det mesta hamnar i papperskorgen. Jag har i all fall får skriva av mig lite av allt som surrar inne i skallen på mig. Sedan har jag en stor del av privat korrespondens som handlar om bridgegivar och hur jag/vi borde spelat dem. Och de är oftast på utrikiska…kan jag inte ha bland mina minnen…
Men veckan som gått har lämnat mig med många nya intryck, även uttryck. Vissa svåra att återge då de handlar om denna ”förbaskade” (läs kära) bridge… Men de vardagsnära händelserna är mig ibland lika kära att få berätta om. Så, nu senaste veckan känner jag att vi är på gång…stugan och Norrland väntar. Då vi lämnar stugan efter påskvistelsen känns det som om vi ”bara” ska hem och vattna blommorna och ta in posten, i alla fall hörs det på norrlänningar som: är ni inte färdiga därnere i Skåne snart? Det är skönt att höra att vi ingår i ett ”fira-sommaren-tillsammans-team”. Att vi är en del, en eker, i ett hjul som rullar på med grillaftnar, skötsel av hus och marker. Marker som inte brukas mer som de en gång gjort. Dessa små självhushåll som maken växte upp på. Med småbruk av några fjällkor, jakt, fiske, lite potatisodling och skogsbruk.
En annan viktig sak är att vi försöker hålla vissa traditioner vid liv. Jag blev under påskvistelsen i år ombedd av en person om bakning. Han sa: du måste lova mig Inga-Lill att du och jag tar en dag i ”baku-skjulet”. Han ville vara min stöpare och gräddare. I Norrland stöper man en degstöpa…. Jag uppskattar verkligen att våra ansträngningar att hålla vissa minnen vid liv uppmärksammas, och att de väcker en lust hos nästa generation att vidmakthålla dem också. Vår gamla ”bakstuga” som vi låtit restaurera. Jag har lovat…om han minns att han bett om det.
Annars är det inga problem att finna mig en gräddare. Men lustigt nog är det jag ”skånskan” som står för deg-ingredienserna, recepten och utbakningen av brödet. Jag har lagt mig högst på skalan över att få till de godaste bröden och de rundaste fina tunnbröden, stora så ”bakufjäla” knappast räcker till. Men runda är de!
Så runda att jag inte hört min äldsta svåger berätta på långa tider om: Han visste en kvinna som gjorde sådana fina tunnbröd, så RUNDA och fina. Han inser att hon fått konkurrens av en som gör dem minst lika fina. Jag är övertygad att det i hans ögon var en av de viktigaste kvaliteterna hos en kvinna, att kunna baka runda bröd!
Många gånger hör jag min gräddare stöna över svårigheten att skjutsa över den utkavlade kakan ner på stekhällen, utan att få veck och blåsor på brödet… oh vad jag njuter av att få ställa till dessa besvär…Ha ha ha…. Men om min assistent sköter eldandet och gräddningen av bröden bra, så kan man inte uppbringa finare bröd.
Hoppas bara trasten har valt ett bättre ställe att ha bo på i år. I fjol hade hon som vanligt ett rede på stegen som hänger på väggen på bakstugan. Bakar jag för tidigt och stör hennes små, skiter ”dritter” hon i håret på mig då jag sticker skallen utanför dörren.
Och sommaren som fortfarande dröjer däruppe. Fortfarande en halv meter snödjup idag, och då är det svårt att tänka sig en brödstöpa i juni månad. Fast jag tror det finns litet bröd kvar i svågerns frys sedan senaste sommarens sista bak. Så midsommarsillen bör få sällskap av tunnbröd…..ja också fröken Nielsens sommarsnaps….den goda dillsmakande….
Nu du min kära läsekrets, väninnan min, om det finns någon mer som deltar i läsningen av mitt svammel, så är de alldeles för blyga att skriva en kommentar. Du undrar om jag vet någon som läser…. Det förekom tider då jag hade både två och tre följare, men de kanske har tröttnat. Eller inte tycker det är något att kommentera. Trots att jag bett läsarna kommentera. Det är via dessa kommentarer jag kan få idéer och kan fortsätta att skriva och berätta om tider som är och har varit… däremot kan jag inte låta de kommentarer ligga kvar som det förekommer personer i. Det tillåter inte PUL. Den lag som säger att jag måste ha tillåtelse att nämna dem på mina sidor. Så de jag har med i mina berättelser är tillfrågade, även om de vid tillfället för förfrågan inte hade en anings om hur mycket jag skulle bygga mina små berättelser runt dem. Ingen har däremot klagat, jo förresten, maken…men han har inte stämt mig inför tinget ännu….