Sitter här söndagsförmiddag. Känner hösten börjar att avisera sin ankomst. Har gjort klar en planeringsagenda inför höstens kurser. Nickar till maken som var inom i köket för några minuter sedan och talade med mig. Min nick kom sådär tre minuter efter att han gått ut igen. Men ibland är jag så djupt försjunken i vad jag håller på med att jag ser och hör, men svara kan ta lite tid.
Nu var det inte något som krävde ett bekräftande utan mest en information om vad han gjort. Han hade varit in i husvagn och upptäckt fler saker som inte blivit urpackade ur husvagnen. Och i samma nu som jag nickar ser jag den söta lilla ”kandelabern” som jag hittade på en loppmarknad i Mo i Rana. Visserligen har vi så mycket skräp och skrot att vi skulle kunna öppna en egen loppmarknad närhelst vi vill. Och ändå dras vi som flugor kring ljuset då vi går förbi en loppmarknad. Speciellt på orter som vi inte besöker så ofta.
Mo i Rana ligger visserligen inte längre från vår stuga än att vi kunde ta oss dit lite nu och då. Det är ”endast” 8-10 mil dit. Det är bara halva avståndet mot om vi skulle åka ner till närmsta tätort efter Tärnaby. Men det är lustigt, man åker ju till utlandet. Och det känns lite främmande. Vi är ju ändå vana vid närheten till ett annat utland, Danmark, men det är ingen gräns som passeras på samma sätt…eller är det?
Är sundet en gräns som känns? Nej men det hörs! Pling! säger det i båtarnas högtalare när vi är mittsunds. Och turisterna undrar vad som komma skall?? Men vi vana resenärer vet att nu får vi inte köpa alkohol i shopen längre men det går bra att köpa tobak, eller viceversa. Beroende på vilket håll vi är på väg på. Jag ska erkänna att jag inte noterat det där lilla plinget på flera år, är så van vid det så det är som klockan här hemma. Fast den klingar med sån djup stämma så vet jag knappt om hon slog för två minuter sen eller om vi glömt att dra upp slagverket…
När vi kör till Mo vet vi att vi är nära en gräns då naturen runt om oss är trädlös. Vi är ovanför trädgränsen, och sommartid brukar det finnas en och annan snödriva i vägkanterna.
Men väl hemkomna dröjer det tills vi behöver fundera på gränsdragningar på ett tag. Varit hemma drygt två veckor och det känns som våra själar nästan hunnit ikapp.
Veckan som gick var lite trevande start med ett tandläkarbesök för maken. Detta kommer att vara styrande för alla andra aktiviteter under hösten. Eftersom det ska göras några besök för att få några bryggor isatta, kommer tandläkarens och tandteknikernas tider att styra vår vardag.
Tisdagarna har vi som vanligt vår bridgegrupp. Tisdagar har under sista året brukat avslutas med en träff med väninnan på pizzerian. En kebab och ett glas rött… pensionärsliv i vardagen. Ja, varför inte? Det accentuerar ännu lite tydligare att vi gör som vi vill vid vår ålder…. skönt, tycker vi om. Var det kanske sista gången vi kunde sitta utomhus i år? Gör inget för min del. Sitter gärna inomhus då det är så starkt trafikbuller på gatan utanför, att jag med min dåliga hörsel mest säger va sa du?- hela tiden. Flyttar gärna in. Så vi kan snacka ….
Lördagar och söndagar kan vi ha vardagsslitet på. Tvätt-, bak- och städning.
Onsdag vår egen ”gå och spela bridge utan att ha huvudansvar”. Lite befriat och lustbetonat. Denna veckan ”sopade vi golvet” och vann veckans spel. Fick vi ju fira med ett glass vitt…ha ha piglördag, och ett glas vin.
Torsdag besök hos min tandhygienist. Jisses vad hon kan peta hårt ner i tandfickor som bara hon hittar! Munnen känns som att öppet sår resten av dagen. Eftermiddagskaffe hos lillasyster, det där som dricks mellan 15.00 och 15.30 med en god kaka (se tidigare berättelserna: det där med namn) Planerade in en träff med systern med lite god mat, men när? Hon ansåg att kåldolmar kunde hon äta vilken dag som helst. Ha ha, mina barn och syskon vet att det nästan aldrig blir tomt i min frys på kåldolmar. Och de är lika förtjusta i dem allihop. Efter sommarens fryshaveri har jag givetvis lagt upp ett nytt litet lager hemlagade som de vet finns. Det blev planerat in ett kräftkalas istället. Lillasyster protesterade lite lamt men fick ge sig… vädret inbjöd till att ha en utekväll i hammocken innan sommaren säger sitt farväl. Fick bli kräftor. Kåldolmar kan hon få vilken dag som helst under vinterhalvåret…
Så i fredags blev det en liten kräftskiva.

Nu så här lördag-söndag tar vi fram falukorven igen. De har fått vila, alla mina falukorvsrecept under grill- surströmmings- och kräft-säsongen.
Under tiden jag avslutar denna lilla krönika nynnar jag ofrivilligt ”Fattig bonddräng” när jag tänker på morgondagen. Hör inne i mitt huvud Tommy Körbergs underbara tolkning av Riedels tonsättning. Tänk vad våra författare kunde sammanfatta vardagsslitet till så mysiga låtar. Astrid och Evert som numera fått plats i vår vardag så tydligt med sina porträtt…