Det där med namn

Idag lördag har jag löst Melodikrysset från Skåne. Vad tiden har bråttom. Vi går in på vårt tjugofemte år nu med stugan i vår ägo. Tänk, då vi lyckades förvärva stugan för drygt tjugofyra år sedan såg vi det nästan som en utopi att lyckas få den hyggligt beboelig. I alla fall sommartid. Längre än så sträckte sig inte våra drömmar i begynnelsen. Men allt eftersom vi renoverade och reparerade dök önskan upp hos maken, att kunna tillbringa en vårvinter i stugan också. Och det visade sig senare att även det blev uppfyllt…den drömmen. Men det blev på bekostnad av all vår fritid. Även kassan tröt då material inköptes som behövdes. Men nu har vi vårt paradis i acceptabelt skick. Och vi har lämnat det för i år. Lite nostalgi smyger sig in i hjärtat då vi vinkar adjö till det efter sommarvistelsen.
Årets hemresa blev en resa ner genom Sverige, med mogna sädesfält som kantade vägarna och gulnande björkar. Andra fält var fyllda med stora vita kuddar. De kuddar som fått överta höladornas funktion. Det gamla talesättet att stå som åsnan mellan två hötappar är snart en oförståelig ramsa. Då vi nådde södra Norrland hade vi betande djur på ängarna. Skönt att se, något som var som vanligt.
En annan sak som förvånar oss väldigt är att vi oftast har fint resväder. Inte en droppe regn under nedresan. Vi är överens om att vi blir trötta i huvudet av dessa monotona vindrutetorkare. Så tisdagkväll anlände vi till hemmet, och kom hem medan det fortfarande var ljust nog att backa in husvagnen på plats. Sedan in med kylskåpsvaror. Lite fryst hade vi också. Har en extra frys i förrådet som sonen kört igång då vårt frysskåp hade havererat.
Amaryllisarna som sonen döpt dem till då han låter meddela att han är skyldig oss en amaryllis. Han har alltså mist ett av sina skyddslingar, igen. Han ser inte skillnad på en julgran och en tulpan. Amaryllisarna hälsade oss välkomna hem, de flesta heter Saint Paula, ficus och orchide. De levde fortfarande, men de tycker det är roligare då vi är hemma, av någon anledning. Tror de är lite sällskapssjuka. Kvällen gick åt att ta hand om de viktigaste i packningen, det mest ömtåliga. Sedan satte vi oss och gjorde en sammanfattning vad vi gjort och vad som måste göras innan sänggåendet. Tittade igenom posten. Ingen finansminister som hörsammat min vädjan från i våras om att strunta i att begära mer moneysar från oss pensionärer.
Onsdagsmorgon. Frukost med det vanliga goda rostade brödet. Tidning i brevlådan som luktade trycksvärta. Nu borde jag sagt: borta bra men hemma bäst. Men det är inget som kommer mig för. Det är lika mycket hemma och borta på båda ställen. Vi har bott in vår stuga, den är vår!!!
Onsdagen fortsatte och vi for iväg för att uträtta de viktigaste ärenden som stod på vår lista.
Maken ansåg att den laddare som hade gått sönder trots sin ringa ålder, tre månader, skulle ha högsta prioritet med att reklameras. Så vi började på Apple-store på Väla. Blev annorlunda än vi väntat oss. De ville att en tekniker skulle kolla vad som hänt med laddaren, så jag såg ett par veckors väntan framför mig…. Men nej, jag skulle få träffa en tekniker efter 30-40 minuter. De skulle SMS:a mig då teknikern var tillgänglig.
Gå och ta en fika så länge sa de!!! Va! Och vem skulle stå för de fiolerna? Jag bara undrar? Jag hör inte till latté-kulturen, som ska ha en kaffemugg i handen hela tiden. Nej kaffe dricker man klockan 15.00-15.30, med en vetebulle till. Eller ett digestive med smör på! Inget skvimpande med en kaffemugg bara för att teknikern inte var ledig för tillfället. Undrar om de har provision från Schillers bageri/ konditori som ligger vägg i vägg med dem??
Efter 40 minuter pinglade min telefon att nu var teknikern ledig. Han tittade med en snabb blick på min laddare och sa, den får vi byta ut. Ja ja, det kunde jag sagt för 40 minuter sedan. Men vi får tiga och låtsas att vi beundrar deras klokskap.
Sedan gick vår färd till butiker som säljer kyl- och frysskåp. Två butiker. I den första butiken hade de den kylkombination jag ville ha. Men, vad var det där nere på skåpen. En pedal! Hade man inte gett upp den idén för tjugofem år sedan! Om det nu vore så väl att man öppnade dörren med pedalen! Då hade man kunnat ha famnen full och använda sig av pedalen. Men nej då, man trampade på pedalen för att kunna öppna på vanligt sätt genom att dra i handtaget!!! Va! Tjuvsäkra mitt eget kylskåp. Jag bryter väl mig in i det om jag blir sugen på något trots pedaler och sådant. Visserligen hade vi nog hittat på något sätt att sätta denna funktion ur spel inom en snar framtid om vi skulle bli tvungna att välja ett skåp med pedal. Och hur mycket skulle vi svära över den tokigheten med en pedal. Förmodligen skulle vi stå med handtaget i handen efter att ha ryckt lös det efter någon månad.
Nästa affär erbjöd en mycket snarlik kombination. Dock utan PEDAL! Hurra. Visserligen var det en liten detalj mer på det fina pedalskåpet i dyra butiken. Minns inte var det var, någon liten inredningsdetalj tror jag. Men priset skiljde rejält. Fina butiken tog 19.000:- med hemleverans medan utan-pedal-butiken tog 11.000:-. Jag lovar det var inte svårt att välja bort pedalen!!!
Torsdagen gjorde vi en första start att hjälpa vår Herre som varit vår trädgårdsmästare. Oj då vad musklerna bak i vader och lår har haft semester. Aj aj aj, vad de stramade. Men kämpa på. Tvättmaskinen fick jobba lite också. Fredagen hade vi tid hos frissan och sen hem för att ta emot kyl och frys. Vi väntade och väntade. Till sist ringde telefonen. En lastbilschaufför ringde och berättade att hans lastbil gått sönder. Den bil som innehöll våra vitvaror. Jaha…. Kändes lite snopet. Vad gör vi nu? Nu blev det tid över. Fick klämma in en biltvätt där på eftermiddagen. Och ett besök på Biltema. Vattenpumpen i husvagn hade slutat fungera. Lika bra att laga trasigheten genast.
Jag lirkade med maken efter vår utflykt runt stan, skulle vi ta en pizza med hem? Ja, varför inte. Lite fredagsmys nu när vi var tillbaka i civilisationen igen… Sagt och gjort. Svängde förbi pizzerian. Medan vi väntade på pizzan log jag och meddelade maken att jag inte hade någon date den kvällen. Han tittade lätt misstroget på mig och svarade: ännu nä….. Han vet att jag har svårt att låta bli bridgen. Och en del av mina trogna partners brukar maila mig och fråga om jag vill spela till kvällen. Hade knappt uttalat orden förrän min mobil tutade: tut tut tu tut tut. Mail från någon.
Ian, han jag skördade ett par segrar med föregående vecka, undrade TP ikväll?
Skrattande lät jag meddela att vi precis hade talat om detta med bridgen…. Men ok. Tills den turneringen började hade vi både hunnit mysa med vår pizza och dra i oss ett glas något gott rött.
När jag loggade in på bridgesidorna satt Ian och väntade. Han började med vanliga hälsningen sedan sa han: kom nu ihåg – Benny is an ordinary man in an ordinary man´s body!! Vad pratade han om? Vem är Benny? Jag frågade honom om han druckit mycket? Men nej. Men det var den där Benny, den som jag hade sådan respekt för. Jag har svårt att tolka hans budgivning och spelar därför lite sämre mot honom. Men sista månadsfinalen klådde vi dem i finalen av finalen…..Och vi brukar ofta möta honom i turneringen vi skulle spela.
Jaså, du menar Curt sa jag…. Ja, sa Ian, Curt Benny… Var han verkligen nykter? tänkte jag. Men han sa att alla svenska män hette Bjorn eller Benny. Skrattande berättade jag för honom att den björn jag var gift med heter Martin! Ja, sa Ian, hello Bjorn Martin…… Sen kom jag att tänka på hur många barn som idag får dessa internationella namn som Robin och Kevin…det är kanske så att i England döps barn efter deras musikidoler. Så jag frågade vad alla män i England heter nuförtiden? Utan en sekunds tvekan fick jag till svar: gentlemen…….
Kan man bli tokig eller? Skämta på det viset med en gammal människa, va…?