Så hette det när jag växte upp, svenska flaggans dag. Och det var en vanlig skol- och arbetsdag. Man högtidlighöll dagen ändå i skolor och på många håll. Barnen samlades på skolgården, flaggan hissades och det sjöngs både morgonpsalmer och ”Du gamla du fria…”
Vid ett flertal tillfällen har jag deltagit i gymnastikuppvisningar på Olympia som då hölls utomhus. Läktarna var ganska välbesatta av publik, de flesta var troligen anhöriga till de som deltog i sport- och uppvisningsarrangemangen. Musikkår som spelade, framför allt marschmusik. Men även en och annan trudelutt, sådan som då jag hör den, kommer att tänka på grötmarscher vid hälsobrunnar. Hemvärnet var ofta representerade. Flaggutdelning var en viktig ceremoni. Det var då de som ansökt om att erhålla en flagga fick traska fram och ur händerna på en prominent person motta en sådan. Minns hur stort det var när koloniföreningen där vi hade stuga, fick motta en flagga ett år. Först ett högtidligt mottagande av flaggan på Olympia, sedan en lika högtidlig ceremoni på Brytstugan då den hissades till midsommar det året.
Idag är namnet utbytt till nationaldagen. Är ju inte lika precist uttryckt vad det är vi firar, är lite mer luddigt begrepp….. men det har blivit en arbetsfri dag. Dagen till ära har vi hängt upp vår lilla fasadflagga. Och himmelen har nästan den djupblåa färg som den bör ha då den får agera bakgrund till svenska flaggan.
Suttit länge med frukosten, ingen tidning i lådan men vi är inte ”göralösa” för det. Med den takt vi håller på det mesta i tillvaron, så är det alltid något som hänger efter…. Igår, söndagen, gick vi ut med fredagens sopor. Som jag sitter här vid köksbordet, maken för tillfället försvunnen längre in i huset, får jag sällskap till bordet. Vår sädesärla har än en gång förvirrat sig in till oss, inomhus. Det var bara en vecka sen senast. Hon flyger en vända in om vardagsrummet och försöker ta sig ut genom varje stängt fönster i det rummet. Till slut hittar hon altandörren som jag ställt vidöppen… Visserligen är det trevligt sällskap, men hon lämnar så mycket spår efter sig…. Så nu är vi definitivt inte göralösa….
Idag har jag haft en premiär. Jag hade i vintras då vi var till London några dagar en annan premiär. Fick smaka fish and chips som engelsmännen äter det. Och det var till och med godare än jag föreställt mig. Intogs på en pub, en fullsmockad pub. Tydligen ska det vara fullsmockat för ju trängre det blev desto mer log engelsmännen. En förvirrande hög ljudnivå, men alla tycktes gilla den stämningen som blev av den trängsel och det tjattret.
Jag hade hört talas om kippers. En sorts rökt strömming som tydligen serveras på frukostbordet. Då jag var och handlade på ICA senast såg jag att de hade kippers i fiskdisken. Jag måste prova, tänkte jag, bad att få en stycken kipper. Sju kronor kostade den starka rökta firren. Alldeles för skarp i min smak. Och till frukost tillika. Två tuggor, sen blev det Kalles kaviar till ägget. Smaken är som baken.
Igår språkade jag med en engelsman över datorn, som skulle gå och äta frukost. Han hade av sin dotter, boende i Stockholm fått kaviar, sa han. Skulle prova det till frukostägget. Kalles frågade jag? Nja han visste inte vad jag talade om. Bad att få återkomma med svaret. Senare på dagen sa han: det var ABBAs kaviar. Och givetvis förknippade en engelsman det med vår sånggrupp ABBA, så det var inte Kalles. Men där var en svensk rågblond gosse på tuben, sa han. Ha ha det var alltså Kalles kaviar han ätit till frukost. Han gillade inte riktigt smaken, men man får väl vänja sig om man ska hälsa på dottern menade han.
Han behöver inte tänkte jag idag, han kan få min överblivna kipper. Jag bryr mig inte att försöka vänja mig.
Nu ska jag fortsätta med mitt dagsverke som idag består av att titta så att våran Robort sköter sig. Han har nämligen inte fått ledigt idag trots röd dag i almanackan. Det blir en jobbig dag det här.
Margareta
Så mycket du hinner på en dag!