Gubben min…..

Denna berättelse har legat i min byrålåda någon månad, fick inte publicera den. Men nu har jag fått lov. Tycker själv om den, hoppas att ni också gillar den….

Gubben min……
”-Om jag kok´ na’ pären kan vi väl ha den där ättiks-sillen till middag idag?” Frågan han ställer avslöjar att han blandar friskt de olika dialekter som varit hans omgivning under hans levnad. Uppe i hans födelsebygd ”odel” man och äter ”pären”. Nybyggartrakterna i fjälldalarna i nordligaste Sverige. Men här i Sydsverige där han levt största delen av sitt liv säger man sill, inte strömming. Så i en enda mening kan man höra ett livsöde. Jag tillägger att jag gärna vill ha ett kokt ägg till också, men han hör inte mitt svar. Han är redan inne på nästa tanke, ska vi ha en fika innan vi kör in till stan? Vi som trodde att vi skulle få en ledig dag….
Under lördagen då vi tog fram hans mörkgrå kostym ur garderoben, beslöt vi att köpa en väst till den. Han är ingen ”kostymnisse” som han brukar säga om dem som i sitt arbete måste ha en sådan klädsel. Det är visserligen en krympande skara numera. Förr var varje bilförsäljare, de flesta biträden i ekiperingsaffärer och tjänstemän kostymklädda – då, då han fortfarande var ung och aktiv. Från hans plats på verkstadsgolvet såg han dem passera med ”näsan skrapande taket”. Så beskrev han dem, ”nissarna”. Dessa små uttalanden talade tydligt om att han var uppväxt under stränga ”jantelags-förhållanden”. I de bygderna var en ann’ så go’ som en ann’. Man ska int’ förhäva sej. Uppväxten i en syskonskara med tio syskon, där lät man ingen sticka upp.
Men nu var kostymen framtagen, vissa händelser i livet kräver att även han, verkstadskillen klär upp sig i kostym. När han kliver i byxorna drar han liksom ihop axlarna. Det är ju inte de som ska in i byxorna, tänker jag! Men hela hans kropp protesterar åt denna för honom främmande utstyrsel.
Jag ber honom snurra ett varv, jodå de går att knäppa byxorna men det är stramt om midjan. Vi diskuterar, när var den kostymen framme sist? Aha, för tre år sedan till dotterns bröllop. Då hade han fortfarande inte riktigt återhämtat viktminskningen efter sin cancer-operation, då de tog bort en halv meter av hans tjocktarm. Men med ett lite mindre aktivt leverne och god mat har hans lätt putande gubbmage åter börjat skönjas. Han låter undslippa sig en suck över livets förgänglighet, och åter igen ser jag hans lätt framåtlutade axlar. De där axlarna som alla hans syskon har. De som avslöjar deras tänkande om att stolthet är någonting andra ”dras med” . Som en sjukdom som är smått skamlig.
Diskussionen fortsätter. Ska vi ta och sy ut byxorna några centimeter i midjan? Han vrider runt ett halvt varv till så jag kan se hur detta bör göras. Passar på att ge honom en smekning över rumpan och säger – ”Vilken läcker häck du har, inte många sjuttiofemåriga gubbar som har en så fast och läcker häck.” Ser tydligt att han sträcker upp sig lite och byxorna får en bättre passform. De säckar inte längre. Vi fortsätter ”kolla” om det behövs några ytterligare åtgärder åt kavajen. Men nej den sitter snyggt nu när hans kropp fortfarande minns smekningen över rumpan.
Sen den eviga frågan, när ska kavajen vara knäppt? Och när får den absolut inte vara oknäppt. Sådana etikettsreglerna fanns förr i tiden. Och det är som om han, när han drar på sig kostymen även tappar fotfästet lite för hur han ska uppföra sig? Hur ska man vara klädd? Men sen kommer vi på den geniala idén, vi köper en väst. Så tar vi bort lite av det bekymret med knäppt och oknäppt. Om kavajen är oknäppt sticker det inte fram ett vitt skjortbröst. Det vita som ytterligare förstärks med att han ska bära vit slips till. Västen räddar honom från det bekymret.
Den väst han har sedan tidigare är svart, den harmonierar inte till denna mörkgrå kostym. Vi har ju ändå pratat om att köpa ett par nya skor som passar kostymen. Än en gång konstaterar han att jag har rätt då jag påstår att öronen och fötterna slutar aldrig att växa på männen. Visserligen är det inte så ofta man behöver klädesplagg till öronen, och om det behövs, krävs inte den passformen som krävs av ett par skor. Så under söndagen blev det en shoppingrunda. Både väst och skor inhandlades. Nu släppte vi tanken att skorna skulle se ut ”si eller så” då de skulle bäras till kostym. Jag föreslog ett par ”fräcka” jodphurs. De kunde han ha till vardags och till jeans efteråt. Västen hittade vi i första herrekiperingen vi var in i. Här i detta ”Mammons tempel” finns åtminstone tjugo olika ekiperingsaffärer, så vi tvivlade inte att hitta en.
Väl hemkomna var vi nyfikna på hur de olika plaggen passade ihop. Visst glimmade det till lite i ögonen på ”gubben min” då han plockade fram skorna ur kartongen. Visst såg han nöjd ut då han drog på sig jodphursen för att ”gå in dem” här hemma – inomhus. Ifall han skulle känna att de var för små eller för stora, kunde de bytas, om de bara vore använda inomhus. Västen och kostymen är mycket snygga tillsammans, men knapparna i ett av plaggen måste bytas. De bara skrek ”fel färg” om dem. Men i övrigt blev han som ett modelejon där han stod. Jag har berättat att han är snygg då han bär väst. Det gör honom stiligare. Ingen kutande rygg, axlarna stolt breddade och med en pondus som det riktigt strålar om. Hans lätt glesnande hår har fortfarande kvar ganska mycket av sin färg, lite grå tinningar, och om man tittar riktigt noga ser man en begynnande fläck av flint. Men man får titta noga.
Måndagen blev ändå upptagen med en stadstur för köp av knappar. På hemvägen frågade han, hade vi talats vid om vad vi skulle ha till middag?
– Jomenvisst, skojade jag, skånskan. På ren norrländska sa jag det. Han har under åren gett mig också en prägling. Vi kommer från två skilda miljöer.
Vad har vi då sagt? svarar han.
Jamen, du sa ju det där med ättikssillen….
Jaså det passar i alla fall, svarade han rejält upprörd.
Du svarade aldrig, så jag trodde inte det dög, kontrade han fortfarande med ett högre både tonläge och volym.
Men du började prata om annat så du hörde inte vad jag sa om kokt ägg, blev min förklaring.
Nej då, det var bara så att det inte passade, sa han anklagande. Ofta övergår våra samtal i smågräl. Detta på grund av hans hörsel som försämras hela tiden. Verkstadskillen som under de första decennierna av sitt arbetsliv stod och arbetade utan hörselskydd. Från början för att inte visa sig sjåpig, sedan för att inte vanan blivit, att använda skydden.
Vi åt vår sill till middag, knapparna blev isydda.
Men gubben min har en rak stolt hållning där han kommer lite nonchalant släntrande, i sin snygga kostym, i sina jodphurs och västen som avslöjar att idag – idag bär han kavajen oknäppt. Visserligen har jag hotat med att sy in en galge bak i nacken på kavajen om han visar en tendens till att återgå till den där killen som ”inte ska tro att han är nå’t”. Men mina hot tar han inte så hårt på. Efter femtio års äktenskap har han lärt sig att allt jag säger inte är sant.