Skrivarsvacka…..

Det är ju inte klokt vad dagarna är korta nuförtiden. Inte bara att årstiden gör sitt till med färre timmar dagsljus, det är som om klockan har fått bråttom. Eller är det våra gamla kroppar som blivit segare? Ja ja sega gubbar anses som en delikatess av somliga, men sega käringar? Hur blir det med dem?
Skulle-ha-gjort-listan växer lavinartat. Men lyckligtvis är det inget som stressar mig. Så här i veckan före första advent skulle jag inte kunnat sova, då i yngre dagar, om jag hade så många fönster oputsade som jag har nu,. Det var viktigt att man hade nyputsade fönster. Men då på den tiden blev ju fönsterna skitiga, nuförtiden är de hur bra som helst. Det är fördelar med nackdelar också. Som att börja se dåligt. Maken brukar titta över min klädsel och kolla så jag inte har för många fläckar på mina tröjor då vi ska gå någonstans. Kan jag acceptera, det är skönt att någon annan har lite koll på det som blivit lite osynligt.
Helgen som passerade har det gått många SMS mellan Norrland och oss i Skåne. Dagarna däruppe är så korta, men vilka vackra solnedgångar det varit sista veckan! Fantastiska färgspel över himlavalvet har fotograferats av och skickats som MMS till oss. Men vi har fått snö, så det har blivit bilder tagna här också och sända till dem så att de har fått se vår premiärsnö för vintern.
Maken bytte hjul på bilen förra fredagen. Sicken tajming. Skulle blivit stående lördagen om det inte vore för att han bytt. Visserligen är det inte olagligt att köra med sommardäck men visst är det osmart.
Skrivarkursen är slut, känns lite vemodigt. Hade blivit en oerhört uppbyggande syssla att skriva något med givna teman. Visserligen blev jag vissa veckor väldigt tunnhårig, då jag slet mina hårtestar. Men sedan då jag väl startade var det spännande att se om jag fick till något bidrag att skicka in.
Snön som kom i helgen for lika snabbt. Det var en tvådagarsvinter, men oerhört vacker. Nu kan jag inte skylla på kallvädret längre då det gäller fönsterputs.
Pratade men väninnan idag om att det går trögt med skrivandet. Ibland kommer jag in i sådana svackor. Tror att jag inte har något att berätta längre. Men där fick jag tji, hon tyckte jag har mycket osagt. Ibland brukar jag säga att jag inte kan skriva om jag inte får någon att skratta med, ja även över. Då vi satt där och småpratade, berättade hon att hon haft gäster dagen förut. Några damer. De pratade och pratade. En av gästerna berättade en sak, då min väninna föll in i samtalet. Förvånat tittade gästen på henne och undrade varför hon blev avbruten??? Jamen, sa väninnan, du blev ju tyst! – Men jag bara hämtade andan!! fick hon till svar….
Nu blev väninnan tvungen att förklara. Hennes och mitt normala samtalsklimat är väldigt intensivt. Det innebär att vi ofta har papper och penna framför oss. Ger samtalet oss en idé om vad man ska tala vidare om, måste man skriva ner det, för vi är så inkörda på att inte släppa in den andra i samtalet. Vi har lärt oss at tala på inandningarna också. Här släpps ingen in i samtalet hur som helst. Och när det till slut ges en chans har man för länge sedan glömt vad man skulle säga, vilket innebär att det blir en konstpaus medan man funderar: vad var det jag skulle säga? Och vad händer i den pausen? Hon fortsätter, och där rök den chansen att få ordet!
Så när det blir något nedskrivet på papperet håller man det strikt framför ögonen, så man är superkoncentrerad om det skulle komma en inandning som inte talas på! När gästen väl fått veta vad min väninna är van vid, blev hon tydligen förlåten.
Medan vi talade om detta gled samtalet in på mina gamla minnen som ligger många år tillbaka i tiden. Berätta dem igen menade väninnan, de finns nog folk som inte läst dem. och då kom vi att tala om min mors syförening.
Då jag växte upp var umgängeslivet annorlunda än idag.TV fanns inte. Man hade träffar schemalagda. En gång i veckan deltog min mor i ett gäng damer som träffades tisdagskvällarna. De var fyra stycken som alternerade om värdinneskapet.
Vi inom familjen fick sitta instängda i köket då dessa damer hade sin träff hemma hos oss. men vi var på intet sätt utestängda från samtalet. Då dessa damer väl gick igång väntades inte på några inandningar eller andra pauser. Här gjorde man så i stället att man försökte få ordet genom att överrösta varandra. Så någon stängd dörr dämpade inte samtalet. Och som om det inte räckte med överröstningarna, damerna höjde också tonläget så att en tränad sopran hade svårt att hävda sig. Jag minns att det ringde i öronen på oss ett par dagar efter att träffen varit hemma hos oss. Förmodligen var det i dessa tider min tinnitus debuterade. Vad jag även har blivit smått förvånad över på senare tid är att, dessa damer hade aldrig någonsin ett handarbete, någon stickning eller virkning i händerna, trots att de kallade det för sin syförening……