God morgon älskling…….

God morgon älskling! Jag har mötts av en hög och ljudlig hälsning de senaste morgnarna den senaste veckan. Mer normalt är väl att vi mumlar något knappt ohörbart, följt av ett försiktigt leende. Inte för mycket så tidigt på morgonen, vi vill få en mjuk start på dagen, inte för burdus. Vi har ju inte bråttom här i livet längre maken och jag. Vi har samma timlön om vi är vakna eller om vi sover, så vi kan tillåta oss att låta frukosttimmarna vara en stund. Men nu har han stört med denna högljudda hälsning flera morgnar. Varför har han börjat skrika? Hör han sämre eller? Nej, det är så att anledningen beror på mig själv och ett uttalande jag gjorde i veckan som gick. Vi hade lovat en dam skjuts från och till bridgen i onsdags. Hennes ordinarie chaufför var bortrest, så damen hade tingat med oss. Eftersom hon inte ingår i våra rutiner att hämta och lämna, är man lite ängslig att man ska glömma henne.Så i onsdagsmorse var det första de första ordet som uttalades mellan oss; nu får vi int´ glömma Ingela, sa maken på sin norrländska. Ok, svarade jag. Och på vägen intill sta´n blev damen upphämtad.
Då hon klivit in i bilen sa hon; så rara ni är, och så skönt at ni inte glömde mig! Glömde dig, svarade jag. Risken var ganska liten, maken har inte sovit inatt i ängslan att glömma dig. Och det första han sa imorse, innan han sagt ”god morgon älskling” var; nu får vi inte glömma Ingela!! Hon skrattade hjärtligt, maken grymtade något ohörbart bakom ratten. Men sedan den morgonen ljuder hans morgonhälsning klart och tydligt i köket varje morgon.
Min skrivarkurs lider mot sitt slut. Sista veckan kvar. Har jag lärt något? Ja det har jag, mycket! Sedan är det bara att få in kunskapen på ett naturligt sätt i mina skrönor. Det är ju inte nobelpriset jag strävar efter, men om jag kunde måla bättre med orden, göra berättelserna mer lättlästa har jag kommit en bit på väg. Denna veckas uppgift var att skriva en ruskig historia av något slag. Lika svåra ämnen varje vecka men oerhört givande, hur man skapar spänning stämning i en berättelse genom att välja miljöer och uttryckssätt.
Mina stories får sällan några rubriker, jag bara skickar in dem så fort jag tycker jag har dem något så när presentabla. Får gå en rubriksättarkurs sedan. Här kommer den senaste.

Ruskiga berättelsen……
Onsdagskväll, sent novembermörker. Mårtensknäppen har uteblivit i år. Enbart denna blöta regniga höst. Idag värre än på länge. Det närmar sig Andersdagen. Ska det fortsätta så här blir det en vit jul. Stina med barnen Johan och Nora, hade varit ner till bokbussen i kväll. Endast en gång per vecka hade de den i byn så oberoende av vädret, ville de ha nya böcker var det att bara trotsa väder och vind.
Bussen blev som en mötesplats för byn, det enda ställe utöver affären man kunde prata lite om vad som hände i byn. Nu hade det varit en inbrottsraid igen i byn, man kunde snart inte räkna dem längre. Stina gick hemåt med barnen, lovade dem en kopp varm cacao då de kom hem. Höstrusket krävde något sådant efter de kommit hem och fått klä av sig de genomblöta kläderna. De gjorde ”klämda mackor” i våffeljärnet, mackor med ost och skinka. Det smakade så gott till cacaon. Och de var mys-maten att samlas till en sådan rusk-kväll, tyckte barnen. Vinden tog i och verkade öka i styrka. Hoppas att den inte skulle riva med sig några tegelpannor från taket som den gjort sist de hade en höststorm.
Göran, familjefadern var på resa till Stockholm, så honom väntade de inte hem förrän fredag. Detta var inget ovanligt, men Johan hade vid ett flertal gånger fått höra att han nu var ”karlen” i familjen då fadern var ut på affärsresa. Denna tio-åring kände ansvaret för modern och systern, men hoppades att takpannorna skulle stanna på sina platser. Det var inte mycket till karl av honom förra blåsten då tegelpannor rasat ner och farit rakt igenom taket till altanen. Han tordes inte gå ut ensam i mörka trädgården med den rasande vinden. Något som han inte borde göra heller med eventuellt nedfallande takpannor.
Då maten var aväten beslöt de att göra en tidig kväll och krypa till sängs med de nya böckerna som lånats. Efter en stund var det bara regnets piskande på fönsterrutorna och vindens ylande som hördes. Även Stina tyckte det var mysigt att få krypa till kojs denna busväderskväll. Hon hade bara två kapitel kvar i boken hon läste, men sedan hade hon också nya låneböcker. I en stor ICA-kasse under trappan i hallen hade de den gemensamma skörden av låneböcker. Hon skulle bara smyga upp och ta den nya deckaren som hon beställt från biblioteket, givetvis låg hennes böcker längst ner i kassen under barnens, så hon fick gräva djupt….
Nu sov nog alla i huset tänkte Johan, där han låg och läste sin ”Fem-bok” av Enid Blyton. Dessa böcker om kvintetten som råkade ut för den ena ruskigheten efter den andra. Hur många Johan läst visste han inte men att det var många det visste han. Hade svårt att släppa boken just nu, var inne i ett spännande avsnitt. ”George och Julian hade blivit inspärrade i det gamla huset och ingen visste var de fanns” – måste bara läsa lite till, men kände tyngden i ögonlocken.
Plötsligt blev han klarvaken, vad var det som stört honom. Han höll andan. Lyssnade. Jo, visst var det ett ljud som om någon fanns i huset. Mindes samtalet som utspann sig på bokbussen, det om inbrottstjuvar i deras lilla by! Nu kände han ilningarna längs ryggraden, krampen i magen. Lyssnade igen. Det var inget att ta miste på. De hade någon som smög omkring i nedervåningen. Hur skulle han göra? Skrika på modern? Nej! Då kanske tjuvarna skulle bli desperata och kanske skada modern. Han hörde tydligt ett svagt prasslande från de som smög omkring. Det är klart att dessa tjuvar hade regnkläder på sig när det var sådant busväder. Han kunde ju höra att det lät precis som hans egna regnkläder. Ljudet, prasslandet steg och minskade styrka. Johan hörde tydligt hur de förflyttade sig mellan de olika rummen där nere…. Handlingsförlamningen började så smått att släppa – vad skulle han ta sig till.
Då, då kom han att tänka på den stora stenen som låg som dörrstopp bak hans dörr, stenen som föräldrarna så höglljutt protesterat mot att han skulle ta med från farmors gård den där sommaren. Försiktigt smög han upp ur sängen, tog stenen och smög fram till trappan. Väl här stelnade han till, jodå nu hördes de igen som om de vore strax nedanför vid trappfoten. Han höll andan lyfte upp stenen som i ett kastläge.
Då hör han att tjuvarna viskar hans namn – hur visste de vad han hette?
Men i nästa ögonblick inser han att det är mamma som viskande tilltalar honom, frågar; sover du inte Johan? Han känner benen under honom bara mjuknar och han måste sätta sig ner på golvet. Stina undrar vad som hänt? Hon ser i Johans ansikte en underlig känsla av lättnad. Vad hon inte vet är, att om hon stuckit fram huvudet i trappan hade hon förmodligen inte kunnat fråga dessa frågor hon nu sporde. Då hade den apterade stenen avlossats……