Gåva: en barndomsförälskelse…

Söndagseftermiddag, snart tid för en kopp kaffe. Har gjort lite trädgårdstjänst idag. Ja jag sa lite. Vädret var perfekt för utomhusarbete denna helg. Tärnasommar brukar vi kalla det här vädret för. 12 plusgrader och så gott som vindstilla. Klippte ner lite buskar igår och idag har jag hjälpt till med att ta rätt på klippet från äppelträden.
Veckan som gick blev lite hektisk då jag upptäckte att Amerika låg en vecka efter oss med omställningen till vintertid. Brukar delta i en daglig turnering som är klockan 3, 6 och 9 New York-tid. Den klockan 3 kan vi vara med på, då är klockan 21 här i Sverige. Veckan som gick kunde jag delta även klockan 23, den är alltså klockan 18. Är man tokig så är man. Det rör sig alltså om bridge, denna ädla sport. Ja den räknas som sport! Sorterar under riksidrottsförbundet och har varit en av grenarna i olympiaden. Visserligen några år sen, men trots allt.
Dagarna blir kortare och ljuset mer sparsamt för varje dag som går. Hösten är här, inget att tveka om längre. Jag har annars lite svårt att säga att det är höst, vill gärna hålla kvar begreppet eftersommar, brittsommar så länge det är möjligt. Tycker det smyger in lite av svårmod när man säger ordet: höst.
Förra veckan funderade jag på min kursuppgift så att huvudet sprängde. Vad skriva på den veckans tema, kärlek, barndoms- eller ungdomsförälskelse. Satt och beklagade mig i telefon för en väninna, utgjöt min skrivartorka. Mmmm, sa väninnan. Sedan började hon trevande berätta om en sommar. Nu hade jag fått henne att minnas! Det hördes på henne att det var starka minnen, som dock icke berättats så ofta. Men så detaljerade minnen!
Jag frågade om jag fick minnena av henne för att försöka återge till mitt veckouppdrag i kursen. Efter en viss tvekan sa hon; var så god. Och hon berättade, som hon berättade! Det var över halvsekelgamla minnen hon bjöd på. Jag tog lite stolpar som skrevs ned i marginalen på dagens tidning, var inte utrymme att be henne vänta för att hämta något lämpligare att skriva på, bara lyssna och försöka memorera. Ville inte avbryta, men då hon återgett hela minnet, fanns det ett och annat hon försökte att inskjuta, lite tillägg som gav historien några fler små fina detaljer.
Kände mig lit priviligerad, efter 47 års vänskap hade jag aldrig hört historien förr, inte en bokstav om den. Kändes onekligen som vore det tvunget att hämta upp den ur minnet så den inte skulle gå förlorad.
Jag skrev ner den efter att ha frågat om några detaljer som jag ville ha lite mer tydliggjorda för mig. Mailade över berättelsen till henne, med en vädjan om: läs och rätta till om det är fel eller lägg till om något saknas. Fick ytterligare några detaljer som förtydligade att detta var en riktig barndoms-kärlek. I övrigt lät hon väldigt nöjd att ha fått berättelsen nedtecknad. Nu kunde hon skriva ut den och lägga den tillsammans med de små minnessaker hon hade gömt, som var förknippade med denna sommar som förälskelsen ägde rum. Berättelsen rönte uppskattning hos både lärare och kurskamrater. Fick betyget att jag rört mig i kända miljöer utifrån vad jag hade skrivit om. Det var definitivt inga kända miljöer för mig, men hon som berättade kunde verkligen ge mig de detaljer jag behövde för att ge historien verklighetskänsla.
Det är på detta sätt, kära läsare, som jag får stoff till mina små berättelser som ni läser här på mina sidor. Fast denna veckas ämne på min kurs, att skriva om känslor, lyckades jag faktiskt få till på egen hand. Detta beroende på saker som utspelade sig i livet runt mig och med mig. Så nu söndagseftermiddag är jag klar med denna veckas läxa. Undrar vad det ska bli imorgon, näst sista veckan på min kurs.

Då många läsare frågat efter berättelsen jag skrev om, har jag efter förfrågan hos minnets ägare  fått publicera berättelsen här, så var så goda kära följare:

En barndomsförälskelse
Hon var åtta år. Hade fått följa med pappa, sjökaptenen på en resa ner genom Europas hamnar och in i Medelhavet. Den sommaren då hon för första gången kunde tala om att hon hade sommarlov. Tänk att få följa med pappa, honom som de saknade så mycket där hemma, då under hans långa resor när och fjärran. Nu fick hon vara tillsammans med pappa hela dagar. Och de var de som seglade iväg tillsammans. Men ensamma var de ju inte, all övrig manskap på båten fick de umgås med. Dela bord med under måltiderna och lediga stunder. Detta var kanske inte vad hon väntat sig, hon trodde hon skulle få ha pappa helt för sig själv. Visserligen var det kanske bättre att dela honom, än att inte ha honom alls. Hon visste ju hur saknaden efter en hemmavarande pappa kändes då han for runt på de sju haven.
Det blev istället manskapet som blev hennes familj.
Under resans gång byttes manskapet ut allt eftersom deras kontraktstider gick ut, och en dag stod han där Jürgen, den unge vackre pojken från Tyskland. En ung oerfaren matros på sin första resa. Hon kände genast en dragning till honom, hans unga osäkra beteende fick henne att uppmärksamma honom. Då han var ledig slöt hon upp vid hans sida, hon blev hans följeslagare under all hans fritid. Varje gång hennes ögon fångade honom fylldes hon av en varm känsla. Hans lockiga solbelysta hår, hans blåa ögon och hans fjuniga haka var så fin, inte alls som de skäggiga gamla sjöbusar som fartyget hade en del av. Jürgen kände hennes alltmer intensiva närhet, och uppmuntrade henne även till deras vänskap. De båda hörde ju till skeppets yngsta och ingick därmed en sorts förbund. Att förbundet utvecklades till ett kärleksförbund från hennes åttaåriga hjärta kanske inte Jürgen förstod. Men han kände att det var en stark kamratskap. De åt sina måltider tillsammans, de läste tidningar och post tillsammans och de hittade lite spel i salongen de kunde spela tillsammans. Då de var ute på däck lyfte han upp henne, lät henne sitta på relingen, det skulle hon aldrig anförtrott någon annan, den tilliten. Framför allt var det de att de gjorde allt tillsammans.
Förundrad såg hon hur den gröna Atlanten bytte färg då de gick in genom Gibraltarsund och blev intensivt blått. Att de kunde skilja så uppenbart, det var ju i princip samma vatten. Flera nordafrikanska hamnar angjordes så hon fick uppleva både Tunisien,Marocko och Egypten.
De hade landat en nordafrikansk hamn för lossning och lastning av styckegods. Förvånat stod hon vid relingen, tittade ner på det myllrande folklivet nere på kajen. Men vad tokigt! Folk gick klädda i pyjamas. Mitt på dagen. Mitt i stan! Hon kände igen det randiga flanelltyg som hon själv hade sina pyjamaser sydda av, men aldrig att hon kunde tänka sig att gå ut i dem. Hamnvistelsen sträckte sig över ett par dygn. Så det blev lite turism i Marocko med pappa. När de vandrade in mot stadskärnan möttes de av både vuxna och barn som gick eller satt och tiggde. Förvånat tittade hon på dem. I Sverige tiggde man inte! Så bara att möta människor som oblygt tiggde var en egendomlig upplevelse. Speciellt en liten flicka i hennes ålder. Men hon hade ju guldörhängen! Då kunde hon väl inte vara så fattig, eller?
Där var mycket exotiskt att bese, mycket annorlunda dofter. Ljudet av det främmande språket var också en ny upplevelse för henne. Men under dessa dagar var saknaden av Jürgen stor, hon hade blivit van att få flera stunder med honom dagligen då de låg ute till sjöss.
Till slut var båten färdig för avresa. Hon gladdes åt att åter få sina stunder med Jürgen. Och de avreste. Men var fanns Jürgen? Då de varit på väg ett par timmar insåg hon att Jürgen inte var med på resan! Var det meningen att han inte skulle med längre? Att han inte berättat detta för henne.
Det framkom senare att han blivit akterseglad och hennes hjärtesorg var total. Han, hennes första allvarliga kärlek var försvunnen.
I nästa hamn mötte Jürgen upp efter någon dag. Det blev räfst och rättarting uppe hos kapten på bryggan för Jürgen. Hans bortavaro hade satt säkerheten på båten i fara. Ett icke fullt bemannat skepp var en riskfaktor, så det var helt naturligt att kaptenen tog honom i upptuktelse. Men hennes lycka visste inga gränser nu när han var tillbaka. Sommaren fortsatte med många stunder tillsammans med Jürgen. Hon levde för dessa stunder, hennes övriga sommarresa med pappa fick en underordnad betydelse. Och när sedan Jürgen mönstrade av båten då de nådde norra Europa gav han henne sin fina sjömanspåse, påsen han själv sytt av segelduk och även broderat med sitt eget, båtens namn och datum för seglatsen utanpå. Kvar i hennes gömmor finns denna lilla påse som barnbarnen har fått beskåda och samtidigt lyssna på historien om Jürgen.