Frigolitkulor

Vi var och hälsade på min gamle bridgepartner förra helgen. Hade lite dåligt samvete men tiden hade inte räckt till då vi kom från stugan och tog tag i panelbytet på huset.
Jag var ju så glad att vi hade målat stugan i somras, trodde vi var ikapp med diverse husunderhåll för ett tag framöver. Men nej, det blev tvunget att göra det på husets östra gavel, byta panel. Men det är färdigt och vi har avverkat andra nödvändiga saker som livet består av.
Bridgepartnern blir lika glad då vi kommer och man hör honom inte beklaga sig om att ingen kommer och besöker honom. Vi hade med oss kaffe och lite fikabröd. Fick höra att hans syn började avta och fick veta att han varit hos ögonläkare och fått den tråkiga diagnosen; gula fläcken…. Vilket innebär för hans del att synen bara försämras, ingen åtgärd i världen kan hjälpa honom.
Vi samtalade lite om hans nittioårsdag som firats på en restaurang. Inbjudna släkt och vänner avnjöt en delikat middag. Maken hade dock inte kunnat delta, då han varit upp till Norrland för att övervara en brors begravning. Jag som hade haft hans systerson till bordet var tvungen att berömma bridgepartnern för detta beslut. En ung trevlig kille, och tillika hans bror tvärs över bordet minst lika trevlig! Kunde prata lite av varje med dem. Annars är det ett evigt dilemma att man ska tala sjukdomar med mig som är ”syster”.
Beslöt mig för att plocka fram nål och tråd, göra en djupdykning i farbrors garderob. Brukar jag göra, finns alltid knappar att sy i. Han hade aviserat detta då vi talats vid i telefon. Två stycken! Men hur jag letade hittade jag inga luckor i knappbestånden. Ok, får väl ringa brorsonen i Stockholm och fråga om de sytt i knappar då de var nere i samband med födelsedagen. Och jodå, det var de som var skyldiga till att de inte fanns oisydda knappar. De köpte lite nya skjortor då och då och smög ner lika många i soporna då de var ner.
Men samtidigt undrade de om jag kunde köpa en sådan där lampa med förstoringsglas och ljus i? Ok sa jag, kan jag väl.
Någon dag senare var jag upp på den nya affären med hjälpmedel för äldre och handikappade. Och där hittade vi en sådan lampa. Ett rejält förstoringsglas var det också så man kan läsa tidningen, trots lite dålig syn.
Då vi kom hem var vi tvungna att packa upp och kontrollera att allt fanns med som behövdes för att montera upp den hos bridgepartnern. Lampan låg väl emballerad i en frigolitform, så att den inte skulle skadas under transporten. Då maken tog den ur formen flög det små vita kulor av frigolit runt i hela köket. Hjälp, vi var överfallna av dessa småkulor. Visste inte hur vi skulle bli av med dem. Till slut hämtade maken handdammsugaren och vips så var kulorna borta. Lampan provades godkändes och maken beslöt att inte packa ner den igen i denna svårhanterliga förpackning. Man får dessa frigolitkulor överallt i hela huset, de sätter sig på väggar och fäster högt och lågt. Han bar ut frigolitformen i garaget istället, försiktigt. Väl därute bestämde han sig för att ta en plastbal som endast innehöll resten av en bal toarullar. Ner med frigoliten i den plastsäcken. Där kunde han knöla ihop frigolitformen så den gick att stoppa i soptunnan. Nöjd med sitt påfund gick han in igen lät meddela denna här: att nu står det åtta obegagnade toarullar i förrådet. Jag brast ut i skratt och frågade hur många begagnade där fanns…….