Bitterljuvt sommarslut

Nu har den kommit, den där tiden som jag aldrig vill ska komma, men den kommer ofelbart varje år. Så här i mitten av augusti, när jag kan kan se en stjärna för första gången sedan midsommar. Brukar vara Brynolf-dagen den 16 augusti, men jag såg den redan inatt. Men det var efter midnatt så det hade hunnit bli Brynolfs namnsdag. Då inträder jag i en fas, en känsla som är så svår att beskriva. Ordet som dyker upp i min hjärna, ja jag har faktiskt en sådan, ordet är nostalgi. Men det är inte rätt ord. Problemet är att jag inte hittar något bättre ord. Det inträder en känsla av sorg och saknad inombords, redan nu drygt en vecka innan vi styr kosan söderut. Vet att det blir svårare för varje år att lämna stugan, tystnaden, blåklockorna som alltid står kvar på dassvägen hur sent vi än lämnar stället om hösten. Björken våran, lillbjörken som antagligen fick rotsystemet oroat då vi anlade vägen till stugan har redan nu växlat över från grönt, gult och nu är brun och vissnar så smått. Visserligen är skogen fortfarande grön, helt grön. Annars är det vanligt i mitten av augusti att det lyser ”rävrompor” lite här och där i skogen. Men inte i år. I och men den kalla sommaren har inte skogen blivit ”övermogen”. Förra året då även vi här uppe upplevde den varmaste torraste sommaren i mannaminne. Då lyste det rävrompor överallt i träden redan runt Pers-mäss, i början av augusti. Förmodligen p.g.a. torkan, eller kanske värmen. Den här sommaren har det varit varken eller. Istället har det varit den svalaste i mannaminne. Snön ligger fortfarande kvar i stora drivor på fjällen. Även Skinnfjället är det kvar snödrivor på. Det har det inte varit, så de som nu lever minns något sådant.
Visst är det lustigt, två extremsomrar efter varandra! Det känns som någon försöker klappa en på axeln och säga: hör du, du, du! Man ska inte räkna ut något i förskott. Detta är ett talesätt som man hör häruppe ganska ofta. Jag hade förberett denna sommaren med nya utemöbler till alla våra grillkvällar, i fjol avlöste grillkvälllarna varandra i en låååång rad. Några billiga fleece-plädar inhandlades också på Rusta i våras, för att ta över våra solbrända axlar om kvällarna/ nätterna då vi sitter och småmyser utomhus. Ja ja, man ska inte räkna ut något i förväg! Det har varit långkalsonger och vintermössa med nedfällbara öronklaffar som varit rätt klädsel på våra utekvällar i år! Svårt att hålla besticken med tumvantar!
Men nu börjar vi räkna ner sommaren. Imorgon måndag blir det en ny sejour uppe i bagarstugan. Har ringt Marta, makens syster, och meddelat att imorgon bakar vi! Hon vill gärna vara med och få sig ett ”kakubak”. Hon har ingen egen bagarstuga utan brukar hänga på då någon annan i släkten bakar. Så jag meddelade att om hon inte passar på nu så missar hon denna chansen. När vi är färdiga i morgon så gör vi vinter i bakskjulet. Men Marta kommer gärna, och hon räknar med hjälp att stöpa degen av bror sin. Det är ett tungt göra, men han är bra på det.
Och i och med våran bakudag, så blev det surströmming på tisdag istället för de hade budats i några stugor, man hade satt måndag. Men det visste inte maken och jag så det blev kollision med bakning och surströmming. Som sagt, man ska inte räkna ut något i förväg…..
Husvagnen ska uppför backen medan det finns något av de fordon kvar i byn, som brukar dra upp den. Våran stugu-väg är så brant upp till vägen att vi brukar förvissa oss att det finns hjälp, om vi med vår lilla bil får problem med backen.
Maken har kollat av hjortronen och kantarellerna redan. Dem får vi släppa i år. Får leva med tidigare skördar. Det är inte tomt i frysen.. Fast sonen har kanske skördat snattersylta…..? Han har lov, men brukar oftast glömma det.
Fått mail från mina elever som undrar hur det är med mina ögon. Jag har sagt att jag tar en termin till med dem om det inte blir mycket sämre med mina ögon. Jag har lite bekymmer med ett öga som inte vill som jag vill. Men glatt lovar de att vara flitiga och plugga om vi fortsätter, bah…… Känner väl till det där. Men det som är så inspirerande för mig är, att jag väckt ett intresse hos dem om att fördjupa sig i bridgen. Det sporrar även mig till att fortbilda mig, måste ha bra på fötterna för att kunna förklara alla lustiga frågor som ställs! De där som inleds med orden: får jag fråga en dum fråga…. Jag brukar kontra med det enda dumma med deras frågor är de eventuella svar som inte är genomtänkta och rätt!
Så även om den där känslan som blir djupare för varje dag, sorgen över att lämna, blandar sig med att jag har en mission att fylla i Skåne. Tänk att jag kan känna mig som missionär, ha ha!
Myggtältet vårt partytält med myggnät,  ska också packas ner. I år har vi tagit många foton av det. Vi hittade detta fantastiska tält på ICA i Helsingborg för sådär sex-sju år sedan. Det är lika spännande då vi ska sätta upp det. En massa stålrör av olika längd och tjocklek. Några böjda några raka. Första gången vi skulle ha upp det, kämpade vi med det utan hjälpmedel, det finns heller ingen beskrivning till. Då vi sammanfogade i den ena sidan for det isär i den andra sidan. Småkutande mellan de olika fogarna försökte vi få det att bli en sammanhängande ställning. Men misslyckades. Insåg att vi borde vara sex personer, en vid varje tältben. Men vi var ju bara två! Undertecknad gick och hämtade en rulle maskeringstejp. Efter att ha satt ihop de olika delarna vid ett ben, tejpade jag dem riktigt rejält! En gammal sjuksköterska vet ju hur man bandagerar runt en led! Sen fortsatte vi så det ena benet efter det andra, och hoooolah. Vi fick upp tältet! Sedan har vi satt upp tältet varje år på detta sätt. Men förra sommaren kom någon av oss, minns ej vem, kom i alla fall på tanken! Ingen mer än vi kände till hemligheten om hur vi fick upp detta tält! Alltså! Dokumentera! Så det har tagits foton, skrivits instruktioner och korrekturlästs denna sommar.
Nu ska tälten också packas ihop. Instruktionerna får komma upp nästa år då de är utskrivna svart på vitt.