Reklamens makt

Jag fortsätter att berätta om byn eftersom någon frågat efter detta. Passar på detta sätt på att dokumentera vad jag kan om historiken. Många är de berättelser som florerar men jag tvivlar på att de finns nedskrivna!
Byn Rönäs längst in i dalgången längs sjön Tängvattnet har förmodligen namnet efter fjället Rödingnäset som är ett utstickande slut på Rödingfjället. Det bergmassiv som tornar upp sig norr om byn. Frågar jag maken vad han har för namn på de olika platserna här runtomkring så säger han ”Raufjellet” med ett klingande norskt uttal. Så här i gränstrakterna är norskan en naturlig ingrediens i de olika namnen på platser, sjöar, bäckar osv. Även de lappska namnen är vanliga.

Tidigare har jag antytt att det rådde ett torftigt utbyte av gener i dessa trakter. I samband med att cykeln kom till trakterna späddes blodet ut lite mer. Men om man förhörde sig om vad folk hette så var det enbart tre-fyra olika efternamn i gårdarna längs sjön. Ett ytterligare tecken på att blodet inte spätts ut! Makens morfar, Johannes, skötte postbärningen längs dalgången. Han rodde de 15 kilometerna längs sjön, sen vidare efter någon kilometer traskande, med roddbåt över sjön Majsorn in mot Björkfors. Här var det några kilometer landvägen ner till Västansjö där han rodde över, för att sedan bara ha en kort tripp på en ca halvmil ner över Konäset och Morka till Tärnaby och poststationen. Allt som allt var vägen drygt fyra mil, en väg. År 1918 uppförde man en poststationen i byn Björkfors och i samband med detta uppstod ideliga problem. Det fanns flera samhällen som hade detta namn. Det var ju långt före postnumrens tid. Nu fick man fundera om vad man skulle kalla poststationen. Men då Ernst Johansson, postföreståndaren, sa att han ville ha postsäcken levererad till Hemavan som sjön hette strax bakom samhället, kom det att bli postortens namn. I och med denna inrättning fick Johannes sträckan avkortad för sin postbärningen med ungefär hälften. Dessa turer gjordes två gånger i veckan. Jag har flera gånger undrat varför han gjorde båtturer istället för att gå, men fått veta att man rodde hellre båt än bar tunga bördor på ryggen. Givetvis! Så dumt av mig att inte tänka på det!
När sedan mannen skulle förmedla dessa försändelser till alla Persson, Larsson och Samuelsson kunde det kanske uppstå förvecklingar. Alla i byn hette något av dessa namn. Det fanns en man, Johan, men med samma efternamn som Johannes hade, och då posten ibland bara var adresserad med en initial för förnamnet, hände det att de öppnade varandras post. I dessa tider ändrade han sitt namn till Rönér. Alltså påhittat av mannen som visste hur besvärligt med alla likadana namn. Han fick hjälp av kyrkoherde Nilsson i Tärnaby, som då han skulle skicka dem till Patent-och registreringsverket hängde på en liten krusidull. Hade som svar att Röner utan krusidull redan var upptaget. Men Johannes var nöjd med namnbytet. Hur det har med byn Rönäs att göra kan vi bara spekulera. Men han bodde i byn Rönäs, strax under Rödingnäset. Mannen dog 1933. Så de nu levande minns knappt honom. Det finns en by nere vid sjön Malgomaj i Vilhelmina-trakten som heter Rönnäs. Den är lika liten som denna byn men stavar med två N.

Denna research var faktiskt riktigt rolig att göra. Berättelsen om Johannes vedermödor för att ombesörja postutbärningen ligger tidsmässigt i fas med att vi i stora städer hade både förmiddagsutbärning och eftermiddagsutbärning av post. Någon gång i senare delen av min barndom drogs en av vardagsturerna in. Jag minns hur konstigt man tyckte det blev då vi inte längre hade ”normal” utbärning lördagar. Vi fick sätta på ett extra porto för att få Kungliga Postverket att befordra våra brev, minns ni inte också det?

Våran lilla stuga som ligger på en plats precis där sjön slutar, det är enda stugan på sjöns västra strand. En liten enkammarstuga, timrad och med torvtak. Alltså det växer gräs uppe på taket, liksom det gjorde i sagan om gubben och gumman som gjorde arbetsbyte. Då vi tillfrågades på sjuttio-talet om vi ville ha en sportstugetomt runt makens barndomshem, svarade vi att det var inte något som vi hade råd att ha nåt intresse av. Ha etthundrafemtio mil till sitt sommarnöje, va, vem var intresserad av det? Men, slängde jag ofta in som en liten brask-lapp, att, OM den lilla stugan som står där nere vid strandkanten nån gång skulle bli till salu, då skulle vi överväga det där med sommarnöje igen….. En stuga som en stockholmare, Knut, låtit uppföra i mitten av femtio-talet, av rester från två andra uttjänta timmerkåkar från dalen. Knut var den tidens ”gröna vågare”, tiden då Svenska Turistföreningen exploaterade Lappland, och Knut var en hängiven medlem av denna förening. Stugans plats var en enligt någon, som är bra på historia en gammal bosättning, den första bosättningen i Rönäs, men marken var numera min svärfars, han lät arrendera ut marken till Knut. Denne Knut dog i början av 60-talet och sedan hade hans bröder kvar stugan ända fram till 90-talet. Något intresse för att försöka bevara och reparera stugan tycktes inte finnas hos dessa fyra bröder. De kom upp någon vecka om sommaren, målade ett fönster ibland men det var all form av underhåll de sysslade med. Stugan var i mycket dåligt skick med regn som läckte in och timret i väggarna i miserabelt skick då vi lyckades få köpa den.
Men dessa två romantiker, maken och jag, som fick möjlighet att överta denna raritet, där fanns inga begränsningar vad vi kunde offra för detta ”sommarnöje”. Mycket slit för maken men det verkade som han gjorde det med stolthet och glädje. Då vi var ner och inspekterade stugan, i samband med att vi fick veta att den var till salu, då störde vi hermelinen som bodde inne i väggen mellan timmerstocken och tretex-skivan som stugan var fodrad med invändigt. Så ett flertal invånare hade bosatt sig i stugan av döma av de otaliga råttlortar vi fick sopa ut. Till det yttre är inte mycket förändrat, men invändigt har stugan blivit vinterbonad. Så nu kan vi vara här både sommar som vinter. (Imorse då jag varit ut på dass och kom ut från detta, möttes jag av ett par pigga ögon som kikade fram under ladan, det var hermelin igen, om det inte var frumelin. Så de lever kvar i vår närhet.)
Då vi sitter vid matbordet som är både matsalsbord, skrivbord och arbetsbänk för diverse pyssel ser vi ofta bilar som tydligt saktar ner då de kommer på vägen. Det är många gånger turister som är ute och tittar på byarna. Eller norrmän som är ute efter en stuga de kan köpa. Efter ca fem minuter kommer de tillbaka, det är bara en kilometer bort dit där vägen slutar. Då har de vänt på vändplan. Denna gång kör de lite långsammare och det är inget ovanligt att de stannar, kliver ur och tar ett foto av stugan. Det förekommer att jag fortfarande stöter på ett vykort i affärerna, ett vykort med en bild från sjuttio-talet där stugan är fotograferad. Redan då som dåligt skött var den ett blickfång, och nu då den är restaurerad och fin förstår man att det väcker uppmärksamhet.
Svägerskan min som stod och väntade på oss uppe på vägen häromdagen, vi skulle ju på marknaden, blev tillfrågad av några i en bil som stannade, om hon visste något om denna här stugan. Jo men visst! Det visste hon! Men den är inte till salu svarade hon. Nähä, synd för de skulle gärna ha lämnat ett bud på den! Den var som reklamen för Grumme tvättsåpa menade de!

Nej, nu får jag försöka fixa till lite mat till oss. Klockan hostade precis två. Ja jag säger hostade! Det är ofta den enbart hostar lite istället för klämtar ett slag, så den lät just klong, host och klong. Klockan hängde i stugan, det fanns en del inventarier och ett inneliggande vedförråd då vi köpte stugan. Klockan hade förmodligen inte gått på flera år, men säg den utmaning som maken kan motstå! Första vintern fick den följa med till Skåne och under kvällarna den vintern snickrades det nya drivhjul och reparerades de delar som behövde det. Det fanns tidigare något kugghjul i klockan som var tillverkat av en burk ”Kung Gustavs sardiner”. Till slut hade vi en klocka som slog hel och halvtimme med ett ibland hostande tuberkulöst ljud istället för den dova klang som uppstår då hammaren hittar strängen som slagverket består av.