Storsmugglarens dotter

Hur ofta har vi sagt att ”det var bättre förr”? Och vad menar vi med uttrycket? Var det bättre eller upplevde vi det bara enklare? Vi satt och avnjöt en underbart god bit baconkryddad torskrygg med den där goda såsen som min väninna har hemligt recept på! Sist vi fick den såsen hällde hon en halv flaska ”Gula änkan” i den, men denna gången serverade hon änkan i glasen istället. Men hon mindes att jag klagade förra gången vi fick den go’a såsen. Jag hade gärna sett att potatisen serverades pressad inte hel! Så den där såsen sögs upp på ett naturligt sätt och man slapp sitta och försöka skrapa upp den med en gles gaffel. Lyckligtvis var potatisen av den där mjöliga sorten den gången, men den fick ändå har hjälp med mosningen, lite så där försynt pickande på tallriken medan konversationen fortskred. Men nu hade hon pressat potäterna! Smarrigt! Nu lär det dröja till vi får sådana läckerheter. Sista änkeflaskan slut.
Under måltiden kom vi till att tala om hur vi åkte till utlandet och smugglade varor förr i tiden.
Minns att jag som bara liten unge fick följa med till Helsingör för att föräldrarna skulle få ta in fem kilo margarin mer för att jag var med, den där lilla osnutna ungen! Inte drog jag i mig fem kilo margarin själv? Men det var viktigt att man hade rätt antal människor med då man blev visiterad i tullen. Allt för små ungar fick man inte ta in något på så man var inte attraktiv förrän man uppnått viss ålder, hur mycket minns jag inte. Men under tiden man hade sådana laster att man smugglade cigaretter, här var det bara vuxna som man kunde ta in en ranson på. Så då var barnen inget ressällskap man letade efter. Och varje gång man klarade sig igenom tullfiltret med lite för mycket varor, var den stående kommentaren: vi kunde ju tagit lite till!!

Samtalet flöt på under den goda middagen och vi konstaterade att smuggling alltid varit något nödvändigt ont.
Vi brukade följa med till Tyskland med bussbolag från Helsingör. Endagsresor. Det var innan Sverige kom med i EU. Men Danmark var med i unionen. Därför var tullvisitationer närmast obefintliga mellan Tyskland och Danmark. Någon gång dök det upp en glad tullare då vi anlänt Rödby, han stack in huvudet på bussen för att höra vilken nationalitet bussresenärerna var? Svenskar, vrålade man unisont i bussen, varmed han viftade förbi oss. De visste att vi hade en mycket tuffare kontroll att vänta då vi kom till Sverige. Men då vi klev av i Helsingör var det många som traskade bort till stationen och förvaringsboxarna där de låste in sina varor. Sedan blev det resor gånger flera för att ta hem varorna i tillåtna doser. Även om biljetterna kostade så blev varorna betydligt billigare än om vi köpt dem i Sverige.
De första åren vi var ägare till en video, köptes videobanden i Tyskland då de va rycket billigare där!
Men tyvärr blir även annat tråkigt smugglat över våra gränser, och har blivit, i många år. Numera räknas förmodligen sprit, vin och cigaretter till förnödenheter. De ses inte på med samma allvar som när man börjar tala knark.
Men jag brukar ibland skämta om att jag, jag Inga-Lill, är storsmugglarens dotter! Varför nu denna titel? Jo, det var något av de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Lönefredag. Far hade avlöning varannan fredag. Ofta avslutades fredagen med att far och/eller mor for till Helsingör för den vanliga provianteringen av smör, socker och Bali Shag till fars pipa. Det köptes en del köttvaror också minns jag, fläskkött kassler och bacon bl.a. Väl tillbaka på båten ville far ha sin elefantöl och den lilla snapsen som på den tiden var billig på båtarna. Denna kväll blev det flera öl och förmodligen flera snapsar också. När båten la till i Helsingborg dröjde far på båten, hade troligen hittat någon att diskutera livets vedermödor med. Mor och far följdes inte hack i häl då de oftast hade lite ”övervikt” av en del varor i bådas kassar. Och, resonerade de, åker en fast behöver ju inte den andre stå bredvid och sucka och därmed bli avslöjad som att också ha övervikt.
Så de spatserade av var för sig, snyggt och väl tränat genom åren. Inte vända sig om för att spana in den andre! Utan styvnackat bara traska på. Fråga den helsingborgare från den tiden om detta inte var väl inarbetat beteende!
Hände väl någon gång att de inte överenskommit vem av dem som skulle ta ”ungen” med. Den unge som för tillfället var med för margarinets skull. Gud nåde den unge av oss som inte visste att man hade ”bara” en mor eller far med på resan. Inte båda! Nej, nej! Man hade finslipats så att man inte tittade bort på mor heller om det var far man var med. Mest lönsamt var om man hade en far, för han blev alltid lite spendersam då han fått sin elefantöl. En peng och bort till kiosken som var full-laddad med choklad och annat godis, nu var den helgen räddad.
Men denna kväll jag tänker berätta om var ingen unge med, bara mor och far. Och som sagt, far dröjde. Mor spatserade bort till busshållplatsen då hon kommit iland. Inte förrän nu började hon vända sig om och titta efter far. Men han syntes inte till och i detsamma kom bussen in på hållplatsen. Mor hoppade på, angelägen om att komma hem och in i värmen och en god kopp kaffe. Far fick ta en senare buss.
Då hon kom hem sattes kaffevattnet på spisen medan hon packade upp och stuvade in varorna hon köpt. Sen blev det kvällsfika runt köksbordet. Tiden gick och nästa busstider passerades och far dök inte upp. Hans kaffe kallnade i kannan. Lite härsket lät mor meddela att han var nog inte så kaffetörstig i alla fall, då hon sett att han varit fram i serveringen flera gånger på båten.
Långt om länge dök far upp. Hörde honom frustande trava tre våningar upp. Med tungt lass av de specerier som blivit hans uppgift den resan. Det var väl ingen buss inkommen nu!? Hur hade han kommit hem?? Mor ryckte kassen av honom med någon syrlig kommentar om att skulle det festas på det viset och sedan åkas taxi hem, då försvann all ev. förtjänst med att åka och handla i Danmark. Jodå, han hade tagit någon öl för mycket och sedan då han inte hittade mor vid busshållplatsen, där bussen redan gått, beslutat sig för en droskbil hem. Det var ingen unge utan en droskbil som fick känna av spendersamme Jönsson den dagen.
När mor packat upp sockret och frukt-konservburkarna ur fars kasse, stirrade hon ner i kassen och frågade: vad har du köpt? -Far hade ingen aning om vad hon pratade om. Sluddrande svarade han något ohörbart. Men nere i kassen låg ett tio-tal små plastpåsar storlek som en tändsticksask. Och i dem fanns ett vitt potatismjöl-liknande pulver. Inte så mycket i varje påse men något gram.
Hur? Var? När? Våra spekulationer blev dem att far fått dem snyggt förpassade ner i hans kass då han passerade tullen. Någon som åkt på tullarnas närgångna undersökning har låtit påsarna glida ner i fars kasse. Så min far har smugglat narkotika! Och det skäms jag för än idag. Tror inte far minns så mycket av händelsen, för dagen efter var verkligen dagen efter.