Stig….

Skrivarvånda. Vet ni vet det är? Jo när det kliar i fingrarna att få skriva och kan inte komma på något att skriva om! Man får lite försynta påpekanden av vänner och bekanta att, nu var det längesedan du skrev. Jaha, vad vill ni jag ska skriva om då, frågar jag? Fick ett förslag från bror min att jag skulle berätta när Stig cyklade ner för Furutorpsbacken i full karriär på sin trehjuling. Jamen, protesterade jag. Jag var inte ens född då, så jag är väl inte den rätta att berätta?? Är jag det? Är jag kanske den sista här i världen som kan relatera händelsen utifrån den hörsägen jag fått mig till del? Ja, hör ni. Det är kanske så att man sitter inne med en berättelse som ingen annan vet något om?
Så därför får denna sida bli lite om storebror Stig. Brorsan med det kastanjebruna håret och de bruna ögonen, de där som kunde glittra så när han blev glad, men också kunde bli så oerhört sorgsna när det blev tråkigheter. Han som fanns som tröst när ingen brydde sig om att jag kände mig orättvist behandlad, han som köpte en fin uppblåsbar badboll till min födelsedag av sin först surt förvärvade avlöning då han sommarjobbade en sommar. Kr.1.75:- stod det skrivet med kulspetspenna i ena sidan på bollen, siffror som aldrig gick att tvätta bort. Så jag visste att den kostat honom drygt en halv dagslön.
Nu till historien om cykelfärden. Min faster var på väg hem från ”stan” efter arbetets slut den dagen. Furutorpsbacken kan man inte cykla uppför så det var bara för henne att snällt stiga av och leda cykeln uppför. På den tiden, på vänstertrafikens tid, steg man av och ledde cykeln bekvämt skyddad från trafiken. Man gick på trottoarkanten, med cykeln mellan sig och biltrafiken. Nu var det visserligen inte som idag ett evigt svischande av bilar, utan det kom en då och en annan några minuter senare. Men medan faster knegade på uppför backen kom det något annat svischande nerför backen! Min då fyra-åriga bror Stig! På en trehjuling! Med benen rakt ut i vädret, njutande av fartens tjusning….. Så här långt kan jag återge historien. Sen följer bara spekulationer….vad gjorde han så långt hemifrån? Var han möjligen med mor på visit hos mormor som bodde strax ovanför denna livsfarliga backe? Hade mor lämnat honom på gården hos mormor i tron att han skulle leka snällt inom gårdens gränser? Det gjorde han i alla fall inte.
En annan spekulation är – hur slutade denna vådliga färd? Har jag heller aldrig hört, inte heller tänkt på att fråga medan det var människor kvar i livet som visste svaren.
Men jag vet att hans stora ärrbildningar som han hade över bröstet och hela ena låret kom från en annan vådlig händelse. Detta var ingenting som Stig själv mindes, så det var mor som berättade. Hur Stig hade börjat krypa, denna den första i barnaskaran började förflytta sig för egen maskin. Han låg inte längre kvar där man lagt honom! Plötsligt en dag då mor kokt vatten på spisen och skulle brygga en god kopp kaffe. Hon skulle bara flytta sig det där lilla steget bort till kaffekannan med kastrullen, då hon stod på näsan över den krypande småttingen som i detta nu fick hela kastrullens innehåll över sig! Så fruktansvärt, vilken känsla! Vad hände? Ambulans? Hur göra? Året var alltså 1939, och Stig blev inlagd på det fina gamla barnsjukhuset som ligger bredvid Slottvångsskolan.
Med de enormt stora brännskador som det blev var de tvungna att söva ner den lille pågen, det var nog det mest barmhärtiga för att smärtstillande honom. Men läget var kritiskt och jag vet att mor och far fick hjälp med avbyte av en annan faster till mig, då de vakade över honom i flera veckor. Men han kom på benen igen och kunde cykla nerför Furutorpsbacken!