När jag tjänade hundra kronor…

Nu ser jag igen! Har haft en lång period, sedan ett år tillbaka då jag har fått känna på hur det är att ha nedsatt syn. Allt började egentligen med att jag gick till optikern i början av september 2013. Ibland måste man ha nya glas, åldern tar ut sina rätt, bara att inse. Var väl smått medveten att jag skulle få en remiss för att få opererat bort den grå starren på högerögat, men vänsterögat krävde en ny korrektion, nytt glas. Min optiker gjorde en noggrann undersökning av min syn, lät sedan meddela att han inte tänkte göra någonting med några nya glas. Endast en remiss till ögonkliniken för bedömning! Jaha, får väl fortsätta kisa och plira mig fram genom livet! Han lät undslippa att han tyckte sig se något annat också som troligen inte berodde på starren.
Blev kallad för ögonbottenfotografering efter någon månad, där sköterskan visade mig bilderna och demonstrerade skuggfält som var tydliga starrfläckar. Blev uppringd efter ytterligare någon vecka av en läkare som hade tolkat bilderna, fick en invecklad förklaring på vad de trodde sig se utöver starren. Jag måste erkänna, ögonen är en helt egen vetenskap som jag är mycket dåligt insatt i. Så trots att denna läkare nästan slog knut på sig själv för att förklara, måste jag tillstå att jag fattade inte mycket av vad hon sa. Lovade i alla fall komma till de undersökningar jag blev kallad till. Vad har man att välja på?
Sen blev det tyst! Sjukvården idag jäktar inte. Strax innan jul fick jag en tid till läkare, mumlade lite över att det var sådana tidiga mornar, klockan 7.50 ville de ha in mig. Traskade i alla fall dit snällt, man vill ju ha ordning på synen! Fick veta att doktorn var sjuk! Jag kunde stannat kvar i den ”goa” sängvärmen. Hem igen! Fick en ny tid mellandagarna, doktorn frisk, hurra!
Nu blev det plötsligt någon som reagerade på att jag såg dåligt. Jag kom på mig själv med att det var nog jag som inte varit tydlig nog med min dåliga syn! Fick en akut operation gjord för att kunna gå vidare med undersökningarna av min nedsatta syn. Men jag hade påtalat att jag inte hade någon klar bild på högerögat, enbart ett ”blurr”. Och vid alla kontroller då jag skulle läsa på tavlan med bokstäver hade jag fått ge upp då de kollade högerögat.
Efter operationen fick jag in mer ljus så jag upplevde att jag såg något bättre, jag kunde sticka lite mönsterstickning istället för bara strumpor utan garnbyte. Men jag märkte att jag började förbereda mig för ett liv med ännu sämre syn. Räknade stegen från sängen till toa om jag någon gång behövde gå ut till toa nattetid. TV-tittandet blev färre och färre program. Jag som har haft textningen som räddning de senaste åren då min hörsel också blivit lite sämre, hade ingen hjälp av textningen längre. Den var bara halva texten som dessutom var dubbel! Jag frågade ögonläkaren om jag kunde gå till optikern nu när operationen var gjord, men nej jag skulle vänta.
Påskresan till stugan blev lika trevlig som vanligt. Primitiva förhållanden, slitigt med föret, men sååååå mysigt med fiske och fika ute i naturen. Strax innan resan var jag inom till optikern och köpte ett par jättestora solglasögon, de räddade hela vårvistelsen i stugan för min del.
Maken har fått köra mycket bil detta senaste året, men körningen upp och ner till Norrland delade vi upp ungefär som vi brukar. Men alla kortare körningar har jag åkt som en pascha. En gång då vi skulle in på ICA-affären i Hemavan föreslog jag att jag skulle köra. Ok, maken blev glad, då kunde han passa på och titta bredvid vägen inte bara rakt fram. Det var ju enkelt att köra på Tängvattsvägen. Bara en vit djup ränna med enochenhalv-meters höga plogkanter vid sidorna. Skulle jag väl klara av! Då vi kört några kilometer upptäckte jag att där var något på vägen. Jag saktade in, kisade, hjälpte ej. Jag plirade och försökte få hjärnan att förstå vad det var i vägkanten. Då man inte ser så bra försöker man kompensera detta på alla möjliga sätt, bland annat genom att skjuta fram hakan och kisa som den närsynta bofinken Knut. Maken blev varse mitt dilemma och frågade: ser du verkligen inte att det är en släpvagn som står på vägen?? Han bad att jag skulle köra fram till närmsta ställe där han kunde avlösa mig! Sen har jag åkt!
När jag sedan kom hem till Skåne igen blev jag uppringd av ögonläkaren som hade lite provsvar och svar på undersökningar som gjordes på mig innan vi for till Norrland. Jag vädjade igen om att få gå till optikern, och nu gick det helt plötligt bra. Jag tog kontakt med optikern genast som gjorde en ny grundlig undersökning. Vid denna tidpunkt hade jag faktiskt inte några större förväntningar på att jag skulle se så bra. Men det kunde bara bli bättre så det var inget tveka på. När de ringde och sa att glasen var komna var jag beredd att stoppa världen för att få dem så fort som möjligt. Fick tid samma dag men fick förbereda mig på att vara utan glasögon två-tre timmar. Jag är ingen som köper bågar i tid och otid. Så det var bara tal om byte av glas.
Maken skulle iväg och spela bridge så han släppte av mig vid optikern. In och lämnade bågarna, ut igen till busshållplatsen och hem till lillasyster som lovat eftermiddagskaffe! Klockan halvfem stod jag åter hos optikern som satte på mina ”brillor” på näsan på mig. Oj, vad yr jag blev! MEN! Jag såg mönstret på väven i optikerns skjorta! Fast hela världen snurrade, fick ta tag i affärsdisken. Jag ombads att läsa på en liten plansch som stacks under näsan på mig! Allt snurrade! Bad att få vänta en stund och bad att få betala. Kände mig som efter många glas vin! Men detta var ingen ”billig fylla”. Betalade och stapplade ut ur affären. Så småningom klarnade bilden mer och mer, och kunde nu läsa reklamen på buss-sidorna. Gick ett par rundor runt kvarteret, förundrad, glad. Jag ser igen! Hurra! Det blev TV, tidningsläsning, korsordslösning och läsning överallt den kvällen.
Dagen efter hade vi tid hos frissan. Hade förvarnats om prishöjningar då vi var till henne senast. Nu stod det en skylt vid ingången med de nya priserna. Och med mina nya brillor läste jag allt som kom i min väg! Damklippning 350:-, Herrklippning 250:- osv. Men hallå! Kostar det hundra kronor mer för att man är dam? Va? Vadå??
Då frissan klippt maken färdigt gled jag ner i frisörstolen och bad att få en herrklippning! Jaha, sa hon, den samma gamla vanliga frissan som klippt oss i snart fyrtio år. Och när hon var färdig med mig såg jag ut precis om jag brukar se ut då hon klippt mig! Men hundra kronor har jag redan tjänat in på mina nya fina glasögon!
Fast jag har städat huset som jag inte gjort på mången dag. Hemsk vad det var smuligt, snafsigt överallt. Och det blurret som återstår på högerögat ska de ta och titta på i Lund så småningom, men nu har jag fått tillbaka ganska mycket av min syn. Och maken törs åka med mig igen.