Minnet, minnet, minnet i olika situationer. Jag har dessa sidor för att nedteckna minnen. Gamla minnen eller alldeles dagsfärska spelar ingen roll. Det har bara blivit så för att jag gillar att skriva. Framför allt hålla igång ett språk. Så tydligt jag märker hur språket minskar i omfång. Hur hjärnan begränsar sig genom att det ord jag precis tänkt skriva eller prata bara känns som ett tomt hål! Det är nästan så man tappar andan, som om man är på väg att falla framlänges om man står upp, då ett hinder i form av ett vakuum uppstår.  Jag har i flera år irriterat mig på att jag inte hittar synonymer till ordet som just föll bort. Men det har jag slutat att irritera mig på. Det blir bara en dubbel saknad av ordet jag inte finner. Tro inte det är konstiga ord som smyger iväg, nej det är vardagliga ord. Ord som använts sedan barnsben. Jag stod och skulle förklara hur jag stickar mina favoritvantar för en dam som tittade på mönstret på dem. Hon försökte klura ut om det var ett svårt mönster, jag har nog stickat ett tjugotal par av dem så jag tycker inte det är svårt. Men de där blommorna menade damen, det gula i mitten? 

Jamen sa jag, den där lilla detaljen …….. jag skulle berätta hur jag applicerade den pricken med några få stygn gult garn! Jag stod där med mitt VAKUUM i huvudet. Började veva med armarna, trampa med fötterna. Krystat provade jag: sytt med nål, inte virkat eller stickat! Förvånat tittade damen på mig och frågade om jag menade: broderat? Det kändes som om jag pös ut uppammad spänning som ur en ballong, phew. Tack kära du. De där enklaste av ord som man tappar bort förhoppningsvis tillfälligt, dyker ganska ofta upp igen, men inte så de kan rädda situationen för en, nej men ett par-tre timmar senare.  

Häromdagen skulle vi ha ett par vänner på lunch och lite kortspel. Överenskommelsen är sådan att det ska vara enkelt, utan krusiduller. Kaffe och en bulle till fikat. Men säg vad som varar för evigt. Nu startar vi med lite lunch och sedan har vi rast med kaffe och kaka. 

Min ambition är ändå att de skall vara enkelt. Så fisksoppa med en bit bröd var precis så avancerat jag sträckte mig denna gången. 

Jag tänkte så att det skulle vara mer tid med vännerna och inte framför spisen. De stora djupa tallrikarna, IKEA-porslinet var tråkiga. Jag klättrade upp och tittade på översta hyllan på de små, i mina ögon vackra Arabia-tallrikarna från 40-50-talet. De är så bedårande, och jag har små assietter med samma mönster. De blir bra att duka med. Plötsligt dök ett ruelsens ånger över mig att jag gav bort den vackra soppterrin som hör till detta porslin. Men den är inte längre bort än att jag kan be att få låna den, tänkte jag. Messade svärdottern och bad om detta lån. Det tog inte många minuter innan jag hade ett svar, att den skulle levereras hem till mig. 

Jag anade på något sätt att det medförde en viss delad glädje att terrinen kom till användning. Nu behövde jag inte fundera mer på dukningen, dessa tallrikar och med terrinen mitt på bordet, så behövdes varken blommor eller ljusstakar. 

Jag berättade för maken om min planering, och att jag involverat släkten. Minns du, sa jag, hur vi en gång för länge sedan försiktigt packade ner vår finservis i mangelkorgen. Den skulle lånas ut till ett kalas, jag tror att det var ett femtio-årskalas en gång. Nej han mindes inte. Men jag minns, tyvärr minns jag inte till vem vi lånade ut den. Däremot att man lånade ihop till servering då man skulle ha kalas. Glas var besvärligt att låna ut, det var mer fragilt gods. Tallrikar och skålar var inte lika ömtåligt. Även om det hände att det uppstod ett litet nagg i kanten då och då. 

Jag har haft ett schatull med nysilverbestick, en komplett uppsättning med alla sorters bestick. Större och mindre bestick för både middag och lunch. Fiskbestick. Alla sorters soppslevar såsskedar smörknivar och uppläggningsbestick. Det enda jag nån gång saknade i den vägen var små smörtaxar. Men detta schatull har vandrat runt vänner och bekanta under årens lopp. Det har varit på många kalas. Schatullet är numera bosatt hos dottern i Blekinge, om hon har det kvar. Det krävde lite omsorg då och då eftersom besticken ville mörkna och påminde om att det ville bli putsat. 

Då jag var hos min fotterapeut häromdagen talade vi om det där med att duka ett bord. Denna unga kvinna lyste upp då hon förstod att vi hade samma tankar om dukning. Hon sa att ett vacker dukat bord gjorde att gästerna hade överseende med om maten inte var toppklass. Det var de första tio minuternas upplevelse som blev de bestående. Ett vackert dukat bord som framhåller att man brytt sig om att ta emot och välkomna gästerna, överskuggar eventuella missar i serveringen. Jag vet vad hon talar om. 

Därför plockar jag gärna fram vad jag har i gömmorna, det får gärna vara lite udda porslin. Det överträffar papperstallrikar ändå. Det gäller att då och så ha en genomgång av vad man har i gömmorna. Annars faller även de saker i glömska, de saker man sparat för de är så fina.

Det händer att man hittar något längst bak i skåpen som man knappt minns när de förvärvats. De flesta grejer är förknippade med minnen, därför är jag glad då jag kan använda dem.

Fisksoppan fick beröm, det receptet hade jag hittat på nätet. Men framför allt väckte den gamla servisen uppmärksamhet. Eftersom den var en ganska vanligt förekommande i svenska hem under 50-talet blev det en nostalgitripp för oss. Det kändes bra att mina gamla favoriter fick förgylla den enkla fisksoppan. 

Nu återstår att lämna tillbaks den till ägaren i helt skick. Det ingick inte leverans OCH hämtning av terrinen efter användning. En tanke är att laga en ny omgång av den goda soppan och bjuda in terrinägaren på en enkel middag. Så får terrinen tjäna som en doggybag.