Jag gjorde det! Det som jag fegade ur med i maj. Då jag helt klart insåg att mina mediciner kolliderade med dels en planerad elkonvertering av ett hjärtflimmer, som trots allt inte blev av, dels mina ögonbehandlingar och då stift efter håltagning i öronen måste sitta i minst 8 veckor. Nya hål i öronen så jag kan vara fin!  Jag har talat om detta med att få till möjligheten att ha några trevliga bling-bling i öronen sedan i vintras/våras. 

Det blev lite som ett måste när jag nu stötte på så mycket patrull. Funderade aldrig på att hoppa över mina ögonbehandlingar, men hur skulle jag komma runt detta med 8 veckor? Jag har under sensommaren provat att smörja på Xylocain-salva och försöka öppna upp de gamla hål som jag gjorde 1960. Lyckades med det vänstra örat, men inte det högra. Suckande förstod jag att det bara var att ge upp projektet eller krypa till korset och be dem i juveleraraffären att utföra ingreppet. Det blev som en fix idé som inte lämnade skallen på mig. 

Det blev en del talat om hur man hanterar det här med igenväxta hål på mitt stickkafé. Jag beklagade mig om detta med medicinska hinder. Jag ville ju så gärna ha något som glittrar. Så många gånger jag stått och tittat på örhängen i skyltfönstren på Kullagatan. En av damerna på kaféet har haft en uppsjö av fina örhängen som verkligen fått mig att avundas. Jag kollar alltid vad hon har i öronen och nu senast hade hon kundvagnar dinglande i öronen! Inte stora iögonfallande, bara snygga, men som ändå väcker uppmärksamhet då man tittar närmre på dem. Det blev att vi talade om att ta hål i öronen igen och en av damerna tipsade om att jag inte skulle gå till juvelerarbutiken, utan gå till India, en piercingstudio på vårt köpcentra. Hon menade att de inte klipper stora hål utan bara sticker med nål. Det lät ju mindre bloddrypande tyckte jag. Några dagar med funderingar, men sedan bestämde jag mig. 

Kanske det var lite köpnödighet som avgjorde. Hade dragits med en envis förkylning i drygt tre veckor och inte varit på några affärer mer än för mjölk och potatis. Nu åkte jag ut till vårt köpcentra, stod helt fascinerad och tittade på alla örhängen. Där var det ena paret glittrigare än det andra. En ung tjej tog hand om mig och undrade vad jag hade på hjärtat. Då hon hörde hur lång tid som gått sedan jag sist hade något i öronen, ville hon inte lova vilken metod som kom att användas, om de kunde leta upp de gamla hålen eller behövde pierca igen. Men jag fick en tid beställd dagen efter. Jag frågade om bedövning, nu kröp räddharen fram. Jo, de bedövar med xylocainsalva, sa hon. Så kom i god tid så fixar vi det. Men det kan jag göra själv sa jag. 

Dagen efter var jag i god tid för att få en bedömning. Jag tittade ut ett par vackra örhängen som jag ville ha. Med mig hem om det blev att göra nya hål, för då blev det att använda de stift som följer med piercing. Annars menade jag att jag önskade att ha dem i öronen om detta alternativ var möjligt. En kvinna kom ut och hämtade mig och nu fanns ingen återvändo. Det blev de fina glittriga som nu sitter i öronen, yippie! Inga ”läkestift”. 

Lite fjantigt att en gammal tant gör sig sådant besvär för att vara fin. Men visst känner jag mig fin. Precis lika fin som jag kände mig då 1960, då jag mot mina föräldrars tillåtelse gjorde hål i öronen. Vad jag noterade var att det inte tycktes konstigt att gamla tanter lät göra hål i öronen, även om detta var en restaurering av ett gammalt skönhetsingrepp. Det enda som krävdes var att jag fyllde i en deklaration där jag själv påtog mig allt ansvar som följde med ingreppet, ömma öron eller blod som skulle droppa de närmsta månaderna. 

Den som vill vara fin får lida pin är ett gammalt talesätt. Men med bedövningen kändes ingenting då kvinnan letade de gamla hålen, och lyckades sätta i de nya dekorativa örhängena.