Inte skrivit på länge. Bara hostat snorat och tyckt synd om mig själv. Tills precis i dagarna då jag kommit på fötter och upptäcker att halva befolkningen hostar och snorar. Hjälp, har jag smittat alla dem?

En lätt skamkänsla dyker upp först, då jag inser hur ego jag är. Då jag hör folk som är i sämre skick än jag varit som sämst. Men samtidigt tänker jag att då jag var i dåligt skick, var jag inte ute och sprang bland folk. Fast den jag bor ihop med, kan jag inte undvika att smitta ner. Givetvis blev även han förkyld. Men nu är vi på gång igen. 

Bokmässan i år blev inget vi funderade på. Minnet av hur trötta fötter vi hade efter sista besöket där är kvar. Påtagligt. Då jag var som hostigast var jag lite ledsen över att chansen var ute för min del. Men min fotvårdare vet jag missar inte denna årets höjdpunkt. Jag skickade ett SMS till henne och bad om en bild på intressanta böcker. Inget svar fredag, inget svar lördag. Sent söndag eftermiddag dök det upp en bild med en hel hög böcker! Tack för det! Nu har jag fått lite nya böcker att lyssna på. 

Tyvärr har jag inga idéer vad jag ska handarbeta med, så jag har fastnat i vant-träsket igen. Maken ryckte ut och hämtade hem några garnhärvor till mig då jag däckade med hostan. Han vet jag blir så tyst och snäll då jag har något i händerna. Fem par av de vanliga mönsterna blev det. Sedan diskuterade jag med svägerskan i Norrland och hon skickade en bild på ett par trevliga vantar med snöripa på. Oh så söta! Måste jag göra. Första paret skickade jag upp till henne, då jag alltid gör mina egna modifieringar på alla mönster jag får tag i. Sedan ansåg maken att det var ett kul motiv. Kan man ha sådana bilder på herrvantar undrade jag? Ja han kan tänka sig det. Så nu håller jag på och funderar hur jag ska kunna göra en storlek större, en herrstorlek. Och ändå ha kvar det trevliga motivet. Utan för mycket ändringar. 

Det innebär att jag får rita om lite här och där. Många timmars funderande. Det resulterar i att jag slipper vara göralös. Och jag spar garn på den tid jag lägger på planering. 

Jag har inte vågat fråga son och sonhustru om de blev smittade efter vår utekväll i slutet av september. Vi hade bestämt sedan veckor tillbaks att vi skulle träffas för en middag. De har så olika arbetstider så det är inte lätt att hitta en gemensam tid med dem. Men nu hade vi beställt bord flera veckor i förväg. Jag ringde dem och frågade om de ville skjuta på träffen eftersom jag inte var helt av med förkylningen ännu, men de menade att det var nog lugnt. Har inte hört dem beklaga sig. 

I söndags beslöt vi att haka på pensionärerna på deras söndagspromenad. Men på bussen upp till Adolfsberg där promenaden skulle utgå från fick maken en riktigt ryslig hostattack. Folk tittade och jag beslöt att vi struntar i att hänga på sällskapet. Vi hoppade av en hållplats tidigare och tog oss ner genom Adolfsberg – Fältabacken – Husensjö vidare ner mot Viskängen. Hostan hade gett sig ganska snart efter att vi stigit av bussen och den soliga promenaden avslutade vi med en runda golf på minigolfklubben på Viskängen. Det är som om man ska hålla tillbaka hostan så blir den värre. Onekligen känner jag mig lite medskyldig till makens hosta denna gång. Men när min fransman beklagade sig över sin hosta idag då vi spelade, frågade jag om det var jag som smittat honom. Jag hade berättat för honom att jag var hostig för någon vecka sedan, för att få lite medömkan. Han garanterade att det var en fransk variant och ingen jäkla vikinghosta han drogs med. Så som jag sa i inledningen, halva befolkningen hostar och snorar. Även ute i Europa. 

Och som grädde på moset mottog jag precis ett mail från kusin min som är sur för att jag smittat honom också. Och detta via mail! Visst är jag en mirakelkvinna som kan detta. Han har säkert inget bra virusskydd på sin dator. Ha ha.