Idag läste jag en artikel om mannen som slank in på en kopp kaffe. Tema i artikeln var samma som jag talat om tidigare, om hur spontanträffar tydligen blivit något man berättar om som en högst onaturlig företeelse. De har ersatts av tidsbestämda träffar ute på caféer och krogar. Som AW-träffar eller bara ett glas öl eller vin innan var och en går hem till sitt. Kanske som ett sätt att varva ner efter en hektisk arbetsdag, ställa om hjärnan från jobbmiljön till hemmets atmosfär. 

Men mannen i artikeln som slank in på en kopp kaffe hos sin granne var en gammal man, pensionär. Som inte hade en jobbmiljö som omväxling i sin vardag. Han hade samma rutiner helg som söcken, och därför sökte lite avbrott i sin slentrianmässiga tillvaro. Jag kan trots allt inte låta bli att tänka på dessa ”gå bort”-stunder som förekom under min uppväxt och unga vuxenår. Man besökte släkt och vänner utan tidsbeställning. Bara träffades. Om det pinglade på dörren och det stod någon utanför, bjöd man gladeligen in på kaffe. Inga funderingar på något annat. Kanske man slet åt sig de kläder som låg lite slarvigt slängda över en stolsrygg, då man passerade och man erbjöd en sittplats åt gästen (gästerna). 

Allt detta som nu har blivit en sed, att aldrig fundera på att slinka inom hos en vän eller släkting, vill jag tillskriva södra delarna av vårt land, för i Norrland lever ännu denna kultur kvar, man umgås mycket mer spontant, och det behövs ingen tidsbeställning. En kopp kaffe kan man alltid erbjuda. Det enda som jag uppfattat som en form av förtidsbeställning, var när min yngsta svåger förra året allvarligt tittade på oss och sa: att nästa gång jag dyker upp förväntar jag mig få kaffe MED våfflor som vanligt! Han hade under de tre veckor vi varit i stugan den sommarn, gästat kaffe flera gånger, men utan våffelgräddning som vi annars brukar ha som skaffning då till honom och hans hustru. I år stod våffelmix, vispgrädde och hallonsylt överst på shoppinglistan då vi klev in i butiken för inköp inför stugvistelsen. Deras spontanbesök hör till årets måsten. 

Ett annat bekymmer med att inte kunna göra ett spontanbesök här i Skåne innebär att man inte kan med kort varsel åka hem till den av vännerna som har en utläst dagstidning, för att tigga en dylik då upptäcker att man behöver ha en sådan som underlag till arbete med att klistra eller måla på köksbordet, eller annat kladdigt arbete. Det krävdes i år att maken fick gräva i gömmorna efter papper som sparats till något (som glömts bort). Men man måste ha ett papper som suger upp fukt då man rensar lingon. Vi har varje vecka tagit ett reklamblad eller två på affären då vi veckohandlat. Inte för att läsa reklamen men för att ha papper att lägga i botten på påsen för organiskt avfall. Hur hanterar vi nu detta då vår affär har övergått till att all reklam erbjuds digitalt? Inget att rensa lingon på! Man kan inte spontancykla hem till sonen för att be om en tidning för att rensa lingon på. Då oroar man dem. Något som maken hade som alternativ strax innan han fann den rulle papper vi hade i förrådet. Nu finns lingonen välrensade infrusna. 

Vardagen känns som om den är tillbaka. Jag var hos min fotvårdare för ett välbehövligt pysslande med mina fossingar. Sedan långeliga tider har jag nageltrång som gett sig tillkänna. Under sommaren då sandaler är det enda skodon jag accepterar, märker jag inte symtomen lika snart som då jag måste stänga in mina fossar i strumpor och skor. Men nu fick jag behandlat detta nageltrång på båda fötter, även om jag frågande pep om hon hade linjen till 112 öppen då hon opererade bort det onda. Hon har läget under kontroll, menade hon. Och jag slapp ifrån med livet i behåll. 

Åkte ner till stan efter fotvården där jag hade en date med maken. Han bjöd på lunchfika på Backhaus. Länge sedan vi kostade på oss en fika där. Vi har gärna med egen fika i ryggsäcken då vi är ut och snurrar, med en vetebulle eller muffins. Nu festade vi med köpefika. Satt och tittade på medan bagarn bakade och rullade ut russinbullar. Minst hundra stycken. Vilken underhållning, att se ett proffs som trillar runda bullar med båda händerna på en gång. Jag har försökt konsten själv hemma, men det brukar bli konstiga bullar och jag drabbas av yrsel som gör att jag håller på att dratta omkull. Så jag gör dem en i taget, med högran. 

Dagen fortsatte med ett besök på Centralstationen och förtidsröstning. Där var det kö! Men vi har ingen brådska. Stod och iakttog människorna i kön. Det var en skara människor som tog sitt uppdrag på allra största allvar. Visst är det en viktig uppgift för oss alla? Att vara med och lägga sin röst, att delta i denna demokratiska process. En del fick tre kuvert av valförrättarna, en del fick bara två. Här var de som röstade för första gången, och de liksom vi, som röstade av gammal hävd. Då jag kollat att de skrivit mina siffror rätt på valkuvertet och stoppat ner det i lådan (som inte alls är en urna utan en trälåda) vände mig och gick ut från det  avgränsade området, stötte en man på mig. Han frågade på engelska vad som hände Där folk köade så allvarliga. Any kind of vaccination, frågade han? Han hade ju sett att folk traskade in bakom skynken kom ut allvarliga och med kuvert i händerna. Det måste vara någon slags registrering, menade han. Och ja, han hade ju rätt på sätt och vis. Vi lämnar ju vårt bomärke till historien genom vårt valdeltagande. Samtidigt som jag löser biljett till att i framtiden kunna gnälla på våra politiker och våra politiska församlingar. Röstar man inte kan man aldrig klaga på dem. En nedlagd röst är det samma som ett accepterande av vad än sker. 

Lite högtidliga kände vi oss, då vi gjort vår plikt mot både oss själv och hela svenska befolkningen.  

Vi tog bussen ut på Väla för att handla lite smör till våra mackor. Coop har den sort vi gillar. Några stora planer för shopping hade vi inte, bara använda resten av dagen till ett ärende vi hade behov av. Inom grinden hade de paprika i storpack. Oj då. Vi hade slut på gulasch som vi brukar laga många middagar av. Då måste vi passa på nu då paprikan är både fin och prisvärd. En bit högrev slank med till grytbas. Jag får svimningskänsla, hjärtklappning och mår konstigt där jag står och väljer bland köttbitarna. Tills jag minns att det fikat jag intog för någon timme sedan kostade lika mycket, minst! Så bara att bita ihop och inse att jag inte följer med min tid. 

Då vi gick bort mot brödhyllorna passerade vi skeppet med kaffe. Jag stelnade till vid deras skylt, 685:- för ett brätte! Det blir BARA 57:- per paket. Detta jäkla kaffe som blivit mitt sätt att mäta välstånd i vuxenlivet. Det har blivit det klister som värdemätare mellan brorsan och mig. Brorsan finns inte i livet längre, men jag kände och hörde tydligt hans flämtande andetag, då skylten skrek ut hur billigt det var. 

Maken undrade om vi kommer att leva så länge att det lönar sig för oss. Där stod vi, inte mellan två hötappar, men väl tvehågsna. Jag behövde moraliskt stöd…. Ringde sonen, han som INTE använder samma sorts kaffe som vi, och frågade om han kunde tänka sig att använda upp det eventuellt överblivna kaffe i händelse av vår död? Han undrade om hur tidsplanen såg ut…! Men i nästa ögonblick sa han att om detta skulle inträffa, vår bortgång, så skulle de ha tillgång till en excellent kaffebryggare, och då var det inga bekymmer med den kaffesorten som vi stod och tvekade om. Detta gjorde att vi fick ett godkännande av en investering som kanske inte alls blir annat än en präktigt god affär! 

Matfettet fick knappt plats i våra dignande kassar med gulasch-ingredienser och ett flak kaffe. Men så nöjda vi kände oss då vi tog bussen hem. Jag minns min mor brukade säga att det vanliga i hennes värld var, att då hon gick i stan för att handla något annorlunda eller bara för att promenera, kom hon likväl hem med en stor kasse mat! Samma varje gång. 

För övrigt är jag glad att vi inte har Trump med i vår valdebatt, här är alldeles tillräckligt med beskyllningar partierna emellan, som gör nyhetsutsändelserna tveksamma. Här har den där otrevliga typen Trump gjort sig odödlig med sina uttryck om ”fake news”. Fuck you Trump!!!