Ett löfte om sommar känns det som. En vecka med ljusa soliga dagar. Annars har maj månad varit extra turbulent för oss gamlingar. Första maj blev inga demonstrationer för vår del. Jag hamnade på sjukhus med en magåkomma. Låg inne i 5 dagar med antibiotikainjektioner. Detta räddade mig från en stomioperation som var ett alternativ som övervägdes timme för timme första dygnen. Tack och lov klarade jag mig från detta. Däremot drabbas jag alltid av lös mage, riktigt lös då jag behandlas med antibiotika. Det får jag leva med. 

I samband med röntgen av buken fann man en ”fläck” på lungan. Detta orsakade en kontakt mellan olika läkare, lung och mag-tarm. Jag fick veta att det borde följas upp snarast. 

Då jag blev hemskriven var jag upptagen med att försöka få magen i balans, men fläcken på lungan lämnade inte mina tankar. Redan dagen efter hemgång blev jag kallad till en tid för ny röntgen-undersökning. Det var snabbt, och det är jag tacksam för. Fyra dagar senare den 11 maj var jag iväg för den kontrollen. Men sedan blev det tyst. Inget svar. Jag undrade först vem som var ansvarig för remissen till röntgen? Vart skulle jag vända mig om det dröjde? Samtidigt som jag intalade mig att inga nyheter är goda nyheter. 

Det kändes som ett Damoklessvärd svävade över mitt huvud. Men så hände något nytt i min kropp. Kanske sviter efter den stress som diarréerna orsakat. Jag var ännu inte säker att röra mig längre än tjugo steg från toa. Den sextonde maj fick jag ett hjärtflimmer som inte rättade till sig. Blev tvungen att kontakta den mottagning som jag skrevs in på i april -25. Där man skrev i journalen att de skulle kalla för ett EKG plus läkarkontakt inom tre månader. Det blev tretton månader! Men de tog hand om mig ganska snart denna gång. Ny inskrivning och planering för läkarkontroll, eventuellt en elkonvertering. Konditionen var påverkad av detta flimmer, men även av den strulande magen. Våra promenader blev korta och bara där det fanns bänkar att landa på med jämna mellanrum. Två besök på ögonmottagningen för kontroll och behandling hann jag med i mitten av maj. 

Då jag kom in på akuten den 1 maj fick jag betala för mitt förra frikort hade precis gått ut. Nu då jag var på Hjärtmottagningen den 20 maj fick jag bara betala 50:- för jag hade uppnått nytt frikort! Kan ni förstå vad jag har kutat runt och slitit på vår sjukvård. Sådan tur att det finns frikort för sådana här käringar med en massa krämpor. 

Flimret höll mig lugn och fin. Jag stickade och lyssnade på ljudböcker. Kortare promenader gav en liten frihet, men det var skönt att komma hem. 

Pingsten med en kväll på krogen, för att fira makens födelsedag. Två dagar före hans dag, men vi satte lite guldkant på helgen på det viset. Vi hade inlett pingstafton med en försiktig halv runda med minigolf. Vis av föregående års premiär på golfbanan nöjde vi oss med halva rundan till att börja med. På det viset accepterade musklerna på baksidan låren allt det där med att placera golfbollen rätt och fiska upp den ur koppen. I fjol då vi tog hela banan i ett svep, signalerade dessa muskler att vi inte är några ungdomar längre. De var lite otränade muskelgrupper. Men nu tog vi det pö om pö. Dag två tog vi hela banan, men försiktigt. Det smärtade inte lika mycket som förra årets premiär. 

Veckan efter pingst fick jag en avisering från 1177. Jisses, vem är det nu som kallar? Ett meddelande från min husläkare. Jaha, det är kanske årskontroll. Men nej det var ett meddelande om att min fläck på lungan var förmodligen inget som behövde åtgärd nu. Men en extra röntgen om sex månader. Jaså, så det hade blivit på min husläkares bord att följa upp fläcken. Det tackade jag för. Plötsligt hade den hiskeliga lungcancern blivit förklarad som inte farlig. En vecka senare dök det upp ett brev med vanlig gammaldags post med ett svar från den som skrev remissen till den röntgenundersökningen. Så som jag trodde, inga nyheter är goda nyheter. 

Nu kunde vi gå vidare med planering av en resa till stugan i sommar. Vi hade tittat på både tågresor och flyg. Men nu kunde vi bestämma oss för några veckor i juli. Det där flimret hade jag nu nästan vant mig vid och skulle inte hindra oss, även om elkonverteringen inte skulle lyckas. Man får avpassa livet efter förutsättningarna. Jag hade haft drygt fjorton dagar med ett hjärta som levde sin egen takt. Blodtrycket var lågt men jag hoppades att få träffa en läkare och diskutera mina mediciner. 

I måndags den förste juni signalerade min Apple-Watch att flimret minskat från 100% till 99%. Jag kände att något var annorlunda, men kunde inte förstå vad. Strax innan midnatt kollade jag ett EKG och då hade hjärtat slagit om till sinusrytm! Hurra!

Lungcancern var ett avvärjt hot och mitt hjärtflimmer hade rättat till sig. Nu förbereder jag med en veckas restriktioner för en coloskopi. En sådan vill man göra efter den tarmpunkan som jag låg inne för i början av maj. Kanske ska juni bli en lyckosam månad med trevliga besked på allt möjligt. Den som lever får se….