Veckan då vi firade diamant…

Jag lovade i det förra inlägget att jag skulle återkomma vad vi gjorde lördag och söndag , så var så god….

Dag 3. Vi har ju köpt 7-dagars SL-kort. Vi resenärer. Det gillar vi. Att kunna slänga sig på så gott som vad som helst för kommunikationer. Bussar, tunnelbana, pendeltåg, spårvagn och båtarna i skärgådstrafik! Vi sneglade på dessa båtar då vi var här för ett år sedan, men tiden räckte inte till då. Nu hade vi en båttur lite högre upp på prioriteringslistan. Men vart? Det hade vi inte bestämt. Skulle vi ta en guidad tur? De ingick inte på SL-kortet. Hur mycket skulle vi klara själv att upptäcka? Vi beslöt att ta en tur till Ropsten. Det var det första alternativet och vi hade inget som vägde tyngre. Så vi klev på båten. Blippade vårt kort och slog oss ner i båtsalongen. På en tavla visades bryggorna som lades till vid och hur många minuter seglatsen var dittills de olika. Precis som på våra bussar i Helsingborg. Vi googlade på namnen på bryggorna vi lade till vid och fick lite historia på det viset. Vid bryggan Nacka Strand stod en vacker staty som man kunde hitta beskrivning på på nätet. Så vi klarade oss gott utan guide såhär på vår jungfruseglats med skärgårdstrafiken. 

Tillbaka på Nybrokajen där vi startat 2 timmar tidigare, undrade vi hur programmet resten av dagen såg ut. Vi var lite spaka efter vårt kalasande dagen förut. Beslöt oss för en fika på NK och sedan en promenad bort till stadshuset för att beskåda ljusspelet som vi fått rekommenderat oss av ett flertal personer. 

Ett vackert komponerat ljusspel, framförallt fredspristagarinnan blev uppmärksammad. Det handlade om fredsorganisationer världen över, röda korset, röda halvmånen, läkare utan gränser och många fler budskap ingick i spelet. Tjusigt och tankeväckande. Vi traskade bort till stationen och åkte hem till hotellet för en ”hemmakväll”. 

På vägen ut mot Sollentuna var det plötsligt stopp på pendeltåget. Strul med ledningarna vid Upplands Väsby gjorde att tågen inte kom fram. Som skåning känner vi igen situationen med krångel och tågstopp. Och det tycktes inte uppröra ortsbefolkningen heller. Man satt snällt och väntade. Vår nödproviant, våra skumtomtar tog slut. Men vi hann aldrig börja misströsta. Slutligen kom trafiken igång igen och vi kom ”hem” till hotellet.

Dag 4. Luciadagen. Skansen var målet för dagen. Tyvärr en mulen himmel som inte lovade annat än regn. Vi tog pendeltåget till Odenplan och klev på buss 67. Åkte bort till Skansen. Våra kulturkort gäller inte i Stockholm, det är synd. Inträdesavgiften tycker jag är hiskelig. 290 kronor per man. Och då har man bara klivit in genom grindarna. Fick liksom dra benen efter oss så att vi kunde töja på besöket. Men regnet gjorde det lite mindre lustigt. Vi gick och gick. Julmarknad med massor av stånd. Stöpta ljus, karameller, fårskinnstofflor, tovade, stickade och virkade tomtar. Glögg och pepparkaka. Grillad korv. Kolbullar. Allt som ska finnas på en julmarknad och lite till. Jag stannade länge och beundrade sömnads och väv-arbetena i ett stånd. En ung kvinna stod och sålde en uppsjö av vackra välgjorda gammaldags arbeten. Hon berättade att det var hennes morfars syster (mammas faster?) som åstadkommit allt som fanns till försäljning.  Både twistsöm och korsstygnsarbeten. Massor av flamska vävnader. Och vilka fina mönster. Stod och beundrade en kudde i flamskteknik, 3.200:- kostade den. Ville ha, men nej inte köpe och köpe…. Tyckte dock den var mycket mer prisvärd än de kuddar jag såg två östermalmsdamer stod och valde mellan på Svenskt Tenn. De valde och jämförde färgerna och om de passade till deras fina soffor. Kudden som jag nu stod och beundrade var ett konstverk! Många timmars jobb låg bakom den. 

Lite glögg med lussekatt värmde gott. Vi strosade runt bland stånden tills vi kände att vi var nöjda. Där var visserligen mycket historiskt som jag skulle vilja titta på i de permanenta husen. Kanske om vädret varit mer gästvänligt. Då vi beslöt oss för att avsluta besöket hade vi gått vilse bland alla stånd. Visste inte vilket som var norr och söder. Vi hade koll på att vi var uppe på en bergsplatå, det var nerförsbacke vart vi än vände oss. Men var var utgången? Det hade börjat skymma lite. Slutligen frågade jag en man som hade Skansen-emblem på sig. Och han pekade, att vi kunde gå antingen si eller så. Slutligen fann vi en skylt med ordet ”UTGÅNG” på. Skönt! Vi släntrade iväg nerför. Det var mycket folk överallt. Men jag spanade in nästa skylt och fortsatte vidare nerför. Plötsligt insåg jag att vi tappat bort varandra i folkmassan. Efter en stund ringde maken. Han sa att han såg mig på sin ”Hitta-app”. Ok, sa jag, vi går ner till spårvägshållplatsen så ses vi där. 

Skansen är stort! Jag fann en utgång, kom ut strax bakom restaurang Hasselbacken, men fortsatte ner till spårvagnshållplatser. Satte mig under tak och slapp regnet, skönt. Väntade och väntade. Ingen make… slutligen började jag titta i min mobil var hans prick visade sig på appen. Jisses. Fel hållplats, eller i alla fall inte samma som jag satt på. Ny kontakt där vi konstaterade missödet. Det var knökfullt med folk överallt och inga spårvagnar. Lördageftermiddag och demonstrationer inne i city gjorde att all lokaltrafik hade gått i stå. Slutligen dök det upp en spårvagn som varit och vänt på Waldemarsudde. Nu är jag expert på att tränga mig på och även fixa en sittplats. Där satt jag skyddad från regn och vilade mina trötta fötter. Vi passerade hållplatsen där maken hade hamnat. Föraren släppte inte på fler, det var fullt på vagnen jag åkte. Ny kontakt där vi satte upp nya mål. Jag åker till slutstationen för spårvagnen och väntar där. Kan kanske hitta en toa, sedan kan jag åka rulltrappa upp och ner, många gånger. Jag hörde ett lätt fniss i luren då jag sa det där om rulltrappsåkning, han tycker nog jag är löjlig. Men det kvittar väl vad jag gör, så länge jag inte står och oroar mej eller är sur för att vi tappat kontakten. 

Det var mycket blinkande blåljus och ett demonstrationståg som drog fram genom gatorna, så att det skulle dröja innan maken dök upp visste jag. Det passerade flera spårvagnar som lyckats ta sig igenom demonstrationerna, innan maken slutligen klev av en vagn. Återförenade!

Vi hade talat om att söka upp en krog som vi bevistade förra året. Soldaten Svejk, som serverar tjeckisk mat. Ner och ta tunnelbanan till Medborgarplatsen. Bort till Östgötagatan och där ligger en nästan doldis. Inga stora neonskyltar. Bara en gammaldags plåtskylt som man kanske i skarpt dagsljus kan skymta. Men oj, vilket välbesökt ställe. En Pragschnitzel är  något som jag gärna rekommenderar. Och desserten, en bit Sachertårta! En riktig äkta sådan. Inte någon förklädd kladdkaka. Nej en riktig gjord på smör och choklad med en pytteliten smak av aprikos, ingen kakao. Serverades med vispgrädde, en rejäl klick. Testa den om ni kommer dit!

Nu har vi festat färdigt för denna vecka. Vi har haft så roligt, många skratt och många ”gör om, gör rätt”-situationer har passerat. Men de behöver jag inte skvallra om.