Hur hanterar vi kriserna som dyker upp? Jag har en känsla av att kriserna blir mindre och mindre hotfulla. Vad beror detta på? Att de blir mindre farliga i mina ögon, eller beror det på att jag blir bättre rustad att möta kriser?
Någon gång i mitten av femtiotalet minns jag hur jag blev varse min första uppfattning av krigshot. Då min far kom hem från arbetet och det första han sa då han klev inom ytterdörren var att: nu har det brakat loss igen. Igen! Jag kan förstå med så kort tidsperiod som gått efter andra världskrigets slut var förmodligen tio år som om det bara var en fortsättning på orostider som bara varierade lite i styrka. Men att ett fredligt slut närmast var att betrakta som en utopi. Oroshärden den gången var runt Suez och medelhavsländerna runt detta område. Jag måste erkänna att min världsuppfattning var ganska begränsad på den tiden, och att saker som rörde denna del av världen oroade mig inte. Det som oroade mig var att mina föräldrar blev oroade. Hotet för min del var att vi skulle bli utan mat på grund av förlorade inkomster i familjen.
I början av sextiotalet blev jag medveten att krisen/oenigheten runt medelhavet fortsatte, då min bror som just gjort sin värnplikt anmälde sig till tjänstgöring som FN-soldat. Mycket vagt hade jag hört om FN-soldater i Kongo, men att det skulle vara FN-soldater i Gaza-området visste jag inte förrän då. Brorsan åkte och var borta ett halvår. Till vilken nytta? Vet ej.
Livet fortsatte och antingen lärde man sig att leva med återkommande kriser som blossade upp och åter dämpades. Eller så blev man mer hårdhudad. Mer avtrubbad. Eller vad det kan bero på att man inte lät sin vardag påverkas av sagda kriser. Man fortsatte leva som om inget ändå drabbar just ”mig”. Mitt liv fortsatte med familjebildning och vardagsliv. Med barnafödande och arbete.
Oljekrisen i början av sjuttiotalet var en fortsättning på oroligheter på och runt just den front som min far kom hem och oroade oss alla i familjen på femtiotalet. Dessa oroligheter som gjorde att det stationerades FN-trupper i Gaza, som min bror deltog i vid sextiotalets inledning. De fortsatte alltså nu första halvan av sjuttiotalet mellan oljeproducerande länder.
Oljekriget innebar att plasten blev en bristvara. Tänk att stora meningsskiljaktigheter ute bland världens länder kan påverka min vardag. Jag minns hur jag kunde sälja vårt skötbord som vi monterade på badkaret för att byta blöjor o.dyl. på bebisen, kunde säljas som begagnat till en hyfsad peng. En plastöverdragen stålställning á la ”Stringhyllorna”. Helt plötsligt blev all form av plast en bristvara. Detta då framställning av plast är beroende av olja. Det är lustigt att man minns sådana små detaljer om hur man påverkats av världsomfattande kriser.
Världens oroliga tider har växlat. Spänning mellan stormakter har funnits som ett hot som upplevts som överhängande. Sovjetunionens skiftande historia har känts nära, detta troligen för den geografiska läget. Men den förändring med baltstaternas frigörelse gjorde att man upplevde ryssarna som ganska lugna, snälla och mer avlägsna. Baltikum är ju våra grannar med psyke som ”nästan vi nordbor”. Så de gjorde att ryssen fjärmades och baltstaterna blev som en liten krockkudde.
Den omtalade ”röda knappen” som i min ungdom var ett imaginärt uttryck för en ögonblicklig start på ett tredje världskrig, en röd knapp som satt på skrivbordet i både vita huset i USA och i Kreml i Sovjet. Det behövdes bara en liten meningsskiljaktighet mellan de herrar som hade sin arbetsplats på dessa positioner, då de språkades vid på den ”röda (heta) linjen”, som var ett annat uttryck för ett snabbspår via telefon som fanns på den tiden.
Politiska oroligheter blev kanske mindre hotfulla. Istället började man inse att man hade andra hot, nya Damoklessvärd hängande över huvudet. Hot som inte var någon nyhet, men som vår utveckling gjort möjliga att plåga oss. Farsoter som vi kan diagnosticera mycket snabbt, men som vi trots allt inte råder bot på innan det hunnit spridas. Vi fick HIV, vi fick svinpest. Sedan dök det upp covid. Influensavarianter som vi med vårt öppna samhälle och med våra resvanor hjälpte till att sprida.
Senaste pandemin lärde oss att isolering var det första man borde försöka. Så mycket som möjligt fick vi veta. Men i krisen som uppstod följde en del råd om vad som också var viktigt att ta hänsyn till för att försöka begränsa spridning. Man läste och funderade vad som var viktigt och vad som var genomförbart. Man kunde läsa hur folk hamstrade vissa varor, då man riskerade att landets handel skulle begränsas. Vad man även hamstrade var toapapper. Visserligen är jag införstådd med att detta är en av de förbrukningsvaror som man absolut inte kan återanvända. Men behövde man hamstra dem? Det var väl ändå en vara som produceras inom landet, och därmed inte behövs stoppas i några tullar eller beläggas med något införselförbud. Men trots detta blev vi kanske mer uppmärksamma på hur stor förbrukning av denna vara vi hade i mitt hushåll. Alltså ganska bra koll.
Igår dök sonen inom med en påse hembakta surdegsbullar, ville förära oss ett smakprov. Men där han stod i hallen och frågade om toapapper, menade jag att han kunde väl ta själv. Ja men jag vill ha en ny rulle, sa han. Nä nä, duger inte det som finns framtaget? Jag visste att rullen var ganska nybytt och efter min snabba beräkning visste att den skulle räcka en dag till minst. Nä han skulle ha en ny rulle! Hur snorig är du som behöver en hel rulle, eller är du på väg att göra som tyska turister brukade göra förr i tiden, sno med sig rullen då de hittade toapapper på en offentlig toa.
Han insisterade att det skulle vara en ny rulle. Med tanke på att ”gossen” lider av ett medfött immunbristsyndrom, tänkte jag ett kort ögonblick att det var väl bra att han blivit lite försiktig av sig. Och han fick en fräsch rulle. Pyssel……. smussel ute i hallen och inne på toa. Men jag har inte för vana att störa gossen då han uträttar vad det nu var som han skulle göra. Lite strul uppstod och jag fick veta att det var fel sorts rulle. Jisses vad den ungen är knepig. Fick sedan då jag besökte denna bekvämlighetsinrättning ett gapskratt. Jag skrattade så att jag nästan…. Ja ja, nu var inte detta 
någon fara då jag ju befann mig på ett lämpligt ställe. Men framför mig stod det sötaste jag sett på länge, en av mina absolut största favoriter. Fåret Shaun! FÅRET SHAUN! Jag sticker inte under stol att jag är barnsligt förtjust i denna tecknade serie. Det är ingen hemlighet att jag även med glädje ser på Pettson och Findus. Där är så mycket inbyggd psykologi i dessa animerade filmer. Och även utan psykologi kunde jag titta på dem för de är så söta. Nu har jag en ”filmstjärna” på min toa, som jag skrattar åt varje gång jag går dit in. Det var alltså ingen stöld av toarulle som var förestående, utan ett sätt att glädja morsan. Visst är han söt?
Lena Cöster
Tack för en fin historiebeskrivning@