Vad hialös man kan vara!

Jag är mellan….två arbeten. Mellan, precis som de arbetslösa brukar säga att de är mellan två arbeten, eller de hemlösa som är mellan två bostäder. Trots allt tycker jag att ordet i detta fall andas optimism. Senaste sjalen är färdig, trådar fästa och då kan man unna sig att festa. Men jag är inte göralös, bara hialös. Nästa projekt ligger färdignystat bredvid mig. Vid ett tillfälle hade jag berättat på mitt stickkafé att jag ville sticka något i lila. Violett. Men mitt färgseende gör att jag behöver hjälp vid garnköpen. Jag kan absolut inte köpa garn på nätet, trots att det är så bra sidor med presentationen av olika garner. Men färgerna går jag bet på. Och tyvärr har maken inte det förtroendet att hjälpa mig. Så det blir att be om hjälp i garnaffären, som numera känner till mitt bekymmer med färger. Men då jag sa det på stickkaféet, kom en av deltagarna med tre rejäla härvor garn, stora härvor. Dels två i lila och en härva i ett grå-svart som man kan blanda ihop i en sjal. Det lockar mig till att frångå det slaviska följandet av mönster jag gjort senaste året. Nu låter jag min trygghet som gammal stickerska komma till nåders. En vän kommenterade för ett tag sedan att mina sjalar var konstverk. Jag rättade henne och sade att; nej de är kopior av köpta mönster. Hon vidhöll att de trots allt var rena ögonfröjden. Jag höll med och tackade, det var ju jag som valt mönsterna i alla fall. Men nu tar jag fram det där garnet som jag fick på kaféet. Och jag kommer att blanda och ge. Får se vad som blir av det hela. Nu kanske jag producerar ett konstverk. 

Mellan dessa arbeten har jag försökt att inse att sommaren är slut för i år. De långa ljusa dagarna är inte våra längre.

Och oj så så fort det mörknar fort om dagarna. Visserligen har vi passerat höstdagjämningen. Men det brukar inte vara så tidig skymning. Härom dagen satt vi på busshållplatsen vid Pålsjö skog strax innan gatljuset tändes. Maken undrade vad det var för blinkande ljus inne i skogskanten. Jag hade sett det virrande blinkandet och småleende mindes jag hur vi sprang omkring och lyste med ficklampor vid denna tid på året. Kvällarna med ett begynnande höstmörker var faktiskt spännande efter den långa sommaren med ändlösa dagar. Så rik man kände sig om man ägde en ficklampa som man kunde smyga med i mörkret på gårdar och de områden som inte var upplysta av gatljus. Man klickade, tände och släckte, tills batterierna gav upp sin sista suck. Sedan fick man hitta på annat att pyssla med tills det blev råd att köpa nya batterier. Jag sa till maken, att om vi hade haft nutidens möjligheter till batterilängd och laddningsbara mobiler, med dess lyskraft, hade vi nog inte upplevt samma fascination över att lysa på allt och ingenting i höstskymningen. Men tydligen fanns det några ungar där i skogsbrynet som gladdes åt att kunna lysa och blinka.

Där vi satt vid busshållplatsen, våta som kråkor, var vi på väg hem efter en heldag på luffen. Det började med att vi kollade över vår utländska valuta. Många danska pengar. Varje dag kollar jag valutan i tidningen hur det svänger hit och dit med ett par ören. Vi beslöt att åka över sundet och äta upp vad vi fick för pengarna. Men först  en tur på promenad-kontot. Det hade varit lite lite traskande senaste veckan. Så vi tog bussen ner mot Pålsjö skog. Nu äntligen skulle vi strosa längs Stenbocksgatan och kolla upp vad det var för träd som växte mellan de olika fileerna. Många gånger hade vi sagt att det där måste vi titta närmre på, de träden såg lite exotiska ut. Vi har haft lite extrakoll på träd runt om i staden under våra promenader, men denna rad av träd längs hela gatan mellan Tågagatan och Hälsovägen var outforskade. Det är  Kinesisk sekvoja. Ett träd som enligt Wikipedia är listat som hotat. Men nu har vi förstått att det är litet udda och inte konstigt att vi reagerat för det. 

Men de danska pengarna ”brände i lomman”, så vidare ner längs ”hälsan” och ner på  Sundstorget. Bilderna som är monterade vid nergången till sundgaraget, bilderna från flydda tider har vi tittat på tidigare många gånger, men man kan titta igen. Nya detaljer dyker upp framför ögonen på en. Verkligt underhållande anser vi båda, och jodå nya upptäckter pekades ut av båda två.

Sedan bort till Sundsbussarna för en överfart till Helsingør. En stad som visar upp en sorglig skepnad, jämfört med före pandemin. En grå stad där affärstråken består av tomma lokaler med skyltar ”Till leje”, att hyra väldigt tätt. På de mest frekventerade stråken är det nästan varannan lokal som står tom eller en nyligen etablerad frisör. Hur kan dessa frisörer finansiera sin verksamhet då inte de gamla vanliga affärsägarna kunde hålla ruljansen igång? Jag ser sällan någon köbildning runt dessa ”företagare”, varken i min stad ej heller i Helsingør. Ja ja, inget jag kan påverka. Jag har inget skägg som ska justeras, de strån jag har låter jag maken noppa, det trivs han med att får göra. Rycka lite sådär segt…. Så det känns att jag lever. Så frisörerna lever inte på mig. 

Vi gick så sakteliga och studerade skyltarna utanför de restauranger och krogar som finns kvar längs stora gatan och torget. Inte mycket mening att fråga Siri om någon restaurang i Helsingør, för min mumlande skånska gör att Siri spelar upp Bruce Springsteen’s ”Born to run”. Jag stannade till för att läsa på en skylt då en kvinna frågade mig, vill ni sitta inne eller ute? Inomhus svarade jag utan att förstå att jag just blivit kund hos denna dam. Det var en ”inkastare” som frågat. Det var för all del den krog vi ofta besökt före pandemin, så det var inget dåligt val. Dock….

Smörrebröden som man äter med god aptit, precis som förr, hade tappat bort hälften av räkorna och krassen, den underbara gröna ”peppriga” dekoren, den lyste med sin frånvaro. Men fiskfilén med remoulade, den vet danskarna hur den ska serveras. Den var ”lun”, ljummen med en knaprig panering och det goda danska rågbrödet. Vi hade småskrattat åt att det på skyltarna stod att det serverades ”frisksmorte” smörrebröd, och maken hade frågat om ordet frisksmorte. Han kanske anade ugglor i mossen. Men dessa mackor var verkligen frisksmorte, nygjorda.

På tillbakavägen ner mot hamnen noterade vi att flera av de butiker som mest bestått av spritförsäljning inte fanns längre. Neddragna gardiner som om ett krig brutit ut. Öde. Jaha, vi får hoppas att systemet lever kvar i vårt land. Det system med alla flaskor. Glassförsäljningen på Brostræde, som varit en institution i hela mitt liv, har övergått till att vara en glassbutik med en massa gelatofinesser. Visserligen gjordes reklam för hjemmebakte strutar. Men vad hjälper det då det inte finns den sortens gräddglass som man fyllde strutarna med. Så ingen glass! Det får hamna i historiken. 

Sundsbussen hem gick snabbt, en påse kola gjorde att vår danska valutareserv nu är nere i två kronor, danska. Och då vi sneglade på klockan såg vi att vi hade varit upptagna med annat än att åka vanlig buss mellan 15.00 och 18.00. De där magiska timmarna då det kostar pengar för oss pensionärer att åka buss. Annars betalas det via våra skattepengar. Då vi klev ut på busstorget inne på centralen fick jag syn på 5:an. Vi hade beslutat att åka till Stattena, smita inom på Hemköp för ett bröd, sedan vidare hem. Snabba ryck bort till bussen, som precis stängde dörrarna. Jag vinkade då jag befann mig vid bakdörrarna. Chauffören öppnade igen och vi slank upp på bussen. Maken lite tvekande då han inte fått upp sitt busskort. Jamen skynda på, sa chauffören till oss. Vi är sena. 

Då jag sjunkit ned på sätet kändes det som om vi fått lite av en bassning, en avhyvling att vi fördröjt bussen. Det kändes som om man var en liten unge som hittat på hyss. Men den lilla stund han fick vänta på oss kan inte ha orsakat förseningen. Eftersom klockan på Rådhuset just slog sex, hade vi, om vi varit en minut tidigare inte kunnat åka med våra seniorkort. Och då vi inte hade någon brådska hade vi i det läget inväntat nästa buss. Så han fick skylla sig själv som så gärna ville ha oss som sina kunder/passagerare.

In på Hemköp på Stattena köpcenter där vi fann vårt bröd. Lite djupfryst fisk och ett paket kex slank med också. Jag bad maken att gå bort och packa ner varorna, så skulle jag fixa betalningen. En ung man stod precis bakom i kassakön, och han sa förvånat; vad gjorde du? Betalade du med klockan? Var det tekniken eller min uppenbarelse som väckte hans förvåning?? 

Det kändes som om vi gjorde en snabb runda inom butiken, visste inte när nästa buss gick. Men då vi kom ut från affären var det drygt 10 minuter till nästa buss, så vi beslöt att gå bort till Johan Banérsgatan. På dessa tio minuter öppnade sig himmelens portar och då vi kom fram till hållplatsen var vi våta som kråkor. Men det var varmt i luften så det gjorde ingen skada. Vi var snart hemma och kunde skala av oss det blöta. Vårt promenadkonto var snyggat till.