Vi är i mitten av september och fortfarande är det sandaler och kortbyxor som gäller. Även om denna ändlösa sommar är njutbar, måste jag ändå tillstå att något konstigt med detta klimat vi haft de senaste åren. Jag kan inte inbilla mig att det är jag som blivit mer anpassningsbar. Som inte fryser då det blåser från havet. Eller heller inte gnäller över den heta obarmhärtiga solen, utan traskar glatt på, även om jag söker den skuggiga sidan av gatan. Vi behöver inte sjunga den där gamla slagdängan om ”the sunny side of the street”. Det har varit mycket lagom denna sommar. 

Men då vi promenerar runt och ser in i trädgårdar och kolonilotter ser vi fruktträden dignar av frukt. Det ÄR höst. Även om meteorologerna insisterar på att det är sommar ännu. Det är tid för fest på äppelpajer. Det låg en doft i hela vårt hus av en äppelpaj häromdagen. Vi såg fram emot eftermiddagsfikat. Maken frågade om jag trodde man kunde vispa vår vaniljvisp med stavmixern. Förvånat tittade jag på honom och erkände, att jag efter drygt fyrtio år fortfarande inte kan hantera detta köksredskap. Jag vet inte när man ska använda detta och hur. Men prova du, menade jag. Men jag föredrar den gamla vanliga elvispen, sa jag. Jaha, men nu har den slutat att fungera, fick jag veta. Va?! Den är ju nästan garantin kvar på. Nej det är det inte efter fyrtio år, sa maken. Oj vad tiden inte går men väl springer, sprintar iväg! 

Vad gör vi nu då? Med vår ljuvligt doftande äppelpaj? Okej, provar stavmixern.

Skeptiskt tittade vi på den slabbiga röran som skulle föreställa det där mumsiga vispet som vi brukar ha till pajer. Suckande beslöt vi oss för en akututryckning till Väla, mammons tempel. Där kan man köpa en ny elvisp fastän det är söndagseftermiddag. Allt var inte bättre förr. Man kunde inte handla hur som helst då det var helg. Kaffet med paj blev pausat, och vi slängde oss på bussen. Kanske lite skamsna att vi inte kunde improvisera fikat. Då vi var på hemväg med en ny elvisp, kom vi att tänka på att förr i tiden, då långt innan elvisparnas tid, använde vi oss av handkraft. Otaliga är de gånger vi vispat vaniljsåsen för hand! Men det hade fallit så långt bak i minnet att ingen av oss kommit att tänka på möjligheten! 

Det är inte fel att säga till varandra och sig själv lite då och då: hur gjorde vi förr i tiden?? Annars är det garanterat bortglömt då man behöver kunskapen. 

Idag var vi borta på Viskängen för ett parti minigolf. Just nu är det maken som vill ha revansch. Det visade sig att golfklubben anser att det är vinterhalvår nu, för de hade stängt för säsongen. Så det blev undertecknad som står med den senaste segern. Istället blev det en promenad längs gator i staden, gator som vi inte gått tidigare. Blåsten var lite väl vass, så vi avstod från något dopp i havet idag. Förra helgen var det mycket lockande med ett havsbad, men jag hade precis fått min behandling för ögat, och då får jag inte slabba och blöta ansikte och hår i onödan de första tre dagarna. Men baddräkten ligger med handduk i ryggsäcken, och den följer med mig alltid. Tills sandalerna ställs undan. 

Segersötma är en av livets delikatesser. I måndags vann vi turneringen på bridgeklubben. Det ger en motivation att fortsätta att spela, även om man får däng då och då. På tisdagen välkomnade vi ett nytt par som vill komma och prova att spela hos oss. Paret är mina f.d. elever som jag haft kurser för i deras hem sedan ganska många år. Jag måste erkänna att jag var lite orolig att de inte skulle klara tempot. De brukar spela långsamt och analysera både budgivning och spel i sakta mak då vi spelat under kurstillfällen. Jag sa att de var välkomna, men måste tänka på att de skulle orka spela i tre timmar. 

Damerna ifråga dök upp i god tid, var laddade men kanske lite ängsliga. Ängsliga att deras kunskaper inte skulle räcka till. Men jag vet att de kan. Och vem sopade banan med oss allihop? Efter 24 spelade givar hade mina två damer både lyckats klara av tiden bra, och sedan vunnit hela turneringen. Klart de kan! 

Man kan inte analysera sönder med att stirra på resultatet efter varje spelad hand. Det är inte färdigt förrän ”den feta damen sjunger nationalsången” som en av mina bridgepartners på nätet brukar säga. Och jag kunde ana den segersötman smakade smarrigt för dem . Det känns som en liten bubbla man lever i då man vunnit, framför allt då man inte insett det själv före slutresultatet dyker upp. Och meddelandet jag fick ett dygn efter andades fortfarande den rusiga glädjen över vinsten. Jag hoppas få se dem komma igång och uppleva både fler vinster men framför allt glädjas åt detta roliga sällskapsspel som bridge är.