Veckan som gick

Min kusin har varit ut och åkt buss med de nya linjerna som vi har i Helsingborg sedan juni i år. Han är irriterad över att platserna avsedda för rörelsehindrade ofta är upptagna, inte med rörelsehindrade utan med ofta unga människor som inte gör något försök att flytta sig. Detta berättar han har hänt ett flertal gånger sistlidna vecka. Jag hör hans frustration och säger till honom: SÄG TILL NÄSTA GÅNG! Annars skickar jag min bekant på dej så hon får lära dej. Då hon kliver på med sin rollator ställer hon sig och blänger en kort stund på de som eventuellt sitter på platser för  ”gubbar med käpp” : Flytta dej för där ska jag sitta!! säger hon sedan. Inte, vill du vara snäll och…. eller: kan jag också sitta där? Nej nej, inget fjäsk med folk som redan hunnit före henne. Maken och jag brukar skratta åt henne. Hon är ”The bitch” personifierad, verkligen.  Jag är ganska bitchig jag också, men jag brukar starta med en vädjande önskan om att få sitta. Vi säger till varandra varje gång vi åker förbi hennes hållplats och hon uteblir: ingen stridslysten person idag!! ??.

Ibland (och sådana situationer älskar jag) ber jag att få låna det sätet som damens handväska embarkerat. Sedan då damen i fråga makat sig ur vägen ser jag till att gubben min får den platsen. Han är en dålig halvtaskig bitch. Sedan fixar jag en plats till mej själv på något sätt. Det händer att jag går längre bak i bussen och ber någon ungdom om deras plats. 

Denna vecka har varit lite latvecka. Bridgen i måndags kändes svårhanterlig. Vi hade sabbat två givar, en lill-slam och en på grund av slarv från min sida. Så då vi gick hem var jag lite nedslagen i humöret. Att man klantar till det sådär. Men ett underbart väder gjorde att vi traskade upp till Kopparmölleplatsen, och tog bussen där. Väl hemma gratulerade maken mej till vår vinst. Hur hade det gått till? Jag är fortfarande så här fyra dagar efter förvånad.  Men troligen har de andra också klantat till det för sig lite här och där. 

Tisdagen var jag och tog blodprover på min vårdcentral. Sedan en promenad till ICA-affären och veckans shoppingrunda. Onsdagen gjorde jag mej till och dammtorkade av huset, letade fram lite restgarn och startade en litet projekt med innetofflor för att ha i ryggsäcken. Folk är så duktiga och har inneskor med sig då de kommer, står och balanserar i hallen för att byta skor. men jag vill vara barfota inomhus! Detta döljer jag med att ha strumpor som ser ut som gympadojor. Så soffhörnet under onsdagseftermiddagen och en bra bok. 

Fransmannen på väg ner genom Frankrike till sitt sommarhus så han håller sig lugn, tjoar inte om “a few deals” som brukar sluta med ett par timmar vid datorn. 

Maken tog en tur till soptippen med lite gammal elektronik. Han var lite sur att de hade kommenterat hans fordon. Man måste öppna bommen med ett körkort, och det strular tydligen då man öppnar och ”bara” kör in med en hoj! Problemet anser jag vara deras, inte vårt.

Idag lyckades jag få damen på vårt hyreskontor att lova att hon skulle prata med vår fastighetsskötare. Maken skulle absolut såga itu en gammal träbänk vi haft på altanen i många år, för att cykla med den till tippen, den också. Jag vädjade till kontorsdamen om hjälp. Var gör vi av grovsopor som hyresgäst hos er? Hon skrattade och höll med mej att gamla gubbar må cykla med små laster men icke med en två halva träbänkar. Jag sa att jag skulle ”lufta hans hoj så länge” så får han leta efter en pump, medan hon söker fastighetsskötaren! Hon trodde han skulle göra en insats. Nu råkade jag få syn på honom på gården innan damen på kontoret fått tag på honom, och han lyfte iväg bänken. Den är ganska tung men han fixade det. Där stod gubben min, med överskottsenergi! Vojne vojne, stackars honom. Men vi var inte göralösa. Vi behövde köpa ett bröd.

Vi tog bussen ut på Väla. Handlade en del på Coop men de hade inte mitt bröd så vi traskade bort till Willys. Nöjt konstaterade jag att det bröd som jag alltid köper kostade 5 FEM kronor mindre än det kostar på ICA och Coop! Men man sliter väl skosulor för mer om man ska kuta runt till alla dessa affärer som har så olika prisnivåer. 

Redan till frukosten hade jag sett ett meddelande i 1177. Det var min doktor som berättade om mina blodprover som togs i tisdags. Jag fick en del ändringar i min medicinering senast vi sågs och nu visade det sig att vi hittat en bra kombination. Men mitt blodsocker ligger för lågt, så det blev först ett svarsbrev till doktorn att jag sänkt insulinet två gånger sedan vi sågs. Trots det var det för lågt. Så lägre dos igen från och med idag, och doktorn tog ett samtal med diabetessköterskan att hon och jag ska träffas. Nu tror jag vad jag vill på det besöket. Brukar bli att vi ses en gång sen hör jag aldrig av henne mer. Jag tror det är dryga två år sedan sist jag träffade henne. Skit samma jag klarar mig än så länge. Men mina kunskaper är inte up to date, så jag kommer att gå dit så får jag höra vad hon har att säga. 

Brev att besvara från gamla elever har jag skött denna vecka också. Och jag håller på att förbereda några lektioner inför hösten. Men helst av allt sitter jag med min bok, lyssnar och stickar. Sedan har jag sett att läsandet på min blogg blivit mer. Förmodligen kollar fler av om det dykt upp något nytt efter vår resa till stugan. Det brukar handla om Norrland när vi är där, och släkt och vänner läser då. Så jag har berättat lite om sommaren och vårt resande där. Ska skriva ihop några tankar om världspolitiken också. Brukar jag göra med jämna mellanrum. Det är jag som sköter den politiken här hos oss, maken sköter den lokala och nationella. Han har haft den stora älgvandringen och Kirunakyrkans flytt att sköta senaste veckorna. Så vi sitter inte och drönar! Icke! Här sköts hela tiden. Nånting. Ibland ber jag maken at göra det eller det, och får till svar: Okej så fort jag hinner! Tyvärr blir mycket bortglömt, det som inte skrivits upp och lämnats på remiss.