Nu ikväll är det svarta natten. Efter att ha haft dessa ljusa nätter, som varit speciellt ljusa i år då vi inte hade mer än kanske två dagar med mulen kvälls- och natthimmel. I övrigt känns det som extra ljusterapi med all denna sol och alla bad som följt det fina väder. Men nu är vi tillbaka till detta sammetsmörker som utmärker augusti. Det blev ingen kräftskiva i Norrland i år, men det är vi beredda att kompensera oss för här hemma i Skåne.
Normalt glömmer vi något då vi far hem, men oftast finns det hjälp att få det tillrättat. Vi har haft en nyckel sittande i dörren ett år då vi lämnade stugan. I år hade vi kört cirka en mil då vi insåg att vi inte stängt av strömmen. Lite onödigt. Även om vi inte har några grejor kopplade till ström då vi lämnar stället, brukar vi slå av vid huvudströmbrytaren. Men grannen är kvar denna vecka och han hade lite jobb runt i skogen och ängarna, så han lovade att gå förbi och bryta strömmen.
I Hemavan slank vi inom affären och köpte två paket av de där smaskiga kex som vi bara hittat där. Körde vidare ner mot Storuman och beslöt oss för en lunchfika där. En kopp kaffe och en macka skulle smaka bra. Men vi är i vildmarkerna ännu tydligen. Kaffemaskinen på ICAs fikahörna strejkade. Det var för all del måndagsmorgon, och då verkar allt lite skört. Ok, vi tar en macka och dricker vatten, det går alldeles utmärkt. Tyvärr var deras kyldisk trasig så några mackor fanns inte heller. ICA hade inte sin bästa dag. Vi beslöt oss för att smita över till Coop-butiken, de kanske hade börjat ha fika. Men nej, ingen fika där heller. Vi köpte en förpackning vindruvor och då vi skulle betala stod vi där med skammens rodnad på kinderna. ”Köp medges ej”!
Jaha, så var vi där, med den situation vi fasat för många gånger….en kassaapparat som skriker ”DU HAR INGA PENGAR”!! Jag halade fram även mitt Coop-kort och gjorde ett nytt försök, men samma oförskämda kassaapparat skvallrade om oss. Jag fick snabbt betala med ett bankkort, men missade förmodligen min medlemsförmån. Vi körde vidare ner mot Lycksele, i hopp om att hitta en kopp kaffe nånstans. Jag ringde svägerskan som bor i Lycksele, men hon svarade inte. Jag visste att hon varit bortrest under helgen, på barndop. Hon var kanske inte hemma igen. Upprepade att försöka nå henne, men icke. Vi slank in i en liten shop vid torget där vi lyckades hitta en mugg kaffe. Fick gräva fram vår nödkost, ett par tunnbrödsklämmor med ost och paprika. Vindruvorna var perfekta som resgodis. Då vi kört halva nästa etapp ner mot Umeå, ringde svägerskan. Hon var hemma men hade inte hört telefonen. Hon ville att vi skulle vända tillbaka för att dricka kaffe hos henne. Tyvärr nekade vi till det erbjudandet. Vi är inte så vana bilförare längre därför förlänger vi inte resan för en kopp kaffe. Det skulle inneburit ca 8-10 mil till. Kände att Storumans gästvänlighet med trasiga möjligheter och en oförskämd kassaapparat hade sänkt humöret lite. Så den koppen kaffe vi fått i oss fick duga.
Trafiken flöt på bra och då vi närmade oss Umeå såg vi att klockan inte var så långt liden, vi skulle hinna till bilfirman redan den dagen innan de stängde. Det innebar att vi kunde få sovmorgon på tisdagen och endast ta oss ut till flyget. Bra för oss. Vi är inte så flinka och vi behöver tid att leta busshållplatser. Så vi körde in på bilfirman i god tid måndag eftermiddag. Lastade ur vår packning lämnade bilen och traskade bort till busshållplatsen. Den kunde vi sen tidigare. Vidare in på hotellet och installera oss där.
En liten stund på rummet för att låta själen hinna ikapp, sedan iväg för att få något till livs. Samtidigt kollade vi var den buss gick från som vi skulle med tisdagsmorgon. Vi är båda riktiga nördar då det gäller att planera och kolla upp saker och ting. Det roar oss också. Att inte chansa och missa eventuellt flyg. Har hört från två håll hur bekanta till oss missat sina flyg nu senaste våren. Detta på grund av dålig planering i ena fallet, inte ha en Plan B om en del av resan till flygplatsen blir försenad, och det andra vill jag nog också skylla på planering då man sitter på flygplatsen och inte har koll på klockan, utan både missar tiden och anrop från Gaten. Vi är troligtvis helt tokiga på andra hållet, jag förnekar det inte. Men jag tror att vi skulle ha svårt att förlåta oss om det händer sådana malörer som vi orsakat.
En varm dusch var skönt efter att bara skött sin hygien i sjön i tre veckor. Visserligen jublar jag inombords att få ha levt detta liv, med så enkla förhållanden. Då vi hade runt trettio grader blev det flera dopp varje dag i sjön. Vi hjälptes åt lite med hårtvätt och tvätta ryggarna på varandra. Med det vatten som funnits till hands. Inget fusk i år med någon skopa ljummet vatten i en spann för att skölja håret. Sista kvällen i stugan stod vi vid 23.00-tiden och tvättade varandra på ryggen i sjön. Skrattande sa jag att det var väl romantiskt att bada nakenbad mitt i natten. Maken menade att det borde vara månsken för att räknas som romantiskt. Så jag fick dämpa ner mig. Inte låta fantasin skena iväg. Nej vi måste vara sansade. Nu på hotellet kändes det som om vi halkat in i en slentrian med vanlig varmdusch, inte alls så spännande.
Frukosten på hotell är alltid aptitlig, men man kan bara äta sig mätt. Då vi packat ner lite smartare denna gång så att de saker man inte får ha med i handbagaget hamnade i de väskor vi skickar incheckade. Då behöver man inte stå och vända ut och in på sitt bagage i säkerhetskollen. Lite småstolta över oss själv. Även om det är glömt till nästa gång, men nu var det ju bara tre veckor sedan sist.
Iväg bort mot busshållplatsen. Vi valde att ta en promenad istället för att åka en hållplats bort till busstation. Att krångla sig upp på en buss med tre resväskor var sin ryggsäck och mina fördömda vandringsstavar för att kliva av nästa hållplats, nej vi gick. Vädret var blåsigt och hot om regn hängde över oss. Men vi blev inte blöta. Då bussen närmade sig flygplatsen fungerade inte bommen som hindrar andra trafikanter att köra bussgatan. Just då kom det ett skyfall. Bussföraren menade att vi fick gå den sista biten. Nej tack inte i detta ösregn sa jag. Vi är i så god tid att vi kan vänta. Efter ca tio minuter lyckades han få ordning på automatiken och bommen gick upp. Vi kom fram torrskodda till flygplatsen. Väl där checkade maken in bagaget och fick fram våra boardingkort ganska snabbt. Det fungerade trots att sonen inte vakade över oss denna gång. Träning ger färdighet. Jag mindes plötsligt priset för en kopp kaffe på denna cafeteria sedan i fjol. Jag erkänner att jag gick in i bloggen från föregående år för att koll priset, men 59:- då med en tydlig information att påtår ingick icke! Så i år skickade jag maken att fixa lite java till oss. Han kom med två muggar balanserandes mot bordet, tydligt påverkad och andfådd. Drick det med värdighet, sa han och jag log. Visste varför han var så svettig.
Jag var lite nervös för flygningen, man hade varnat för ett oväder som kom in från Skottland, Floris, med skyfall och blåst. Och de kändes tydligt med en massa turbulens under resan. Men vi kom hem, efter mellanlandning på Arlanda.
Idag har onsdag nästan kommit tillbaka till vardagen. En ny resa är avslutad, och vi känner att vi klarade av detta i år också. En form av bekräftelse att än så länge fixar vi det. Men digitaliseringen av vår värld gör det svårare för var dag som går. Väl hemkomna såg vi att den där apparaten som inte ville medge köpet i Storuman var en förarglig jäkel. Vi har nästan sjuhundra på Coop-kontot så kära läsare, akta er för Storuman. De har inget kaffe och har låst era pengar…
Margareta
Skönt att ni är hemma igen. Efter en härlig utflykt!