Äntligen ett klimat som vi kan hantera. Den oerhörda hettan som i över tio dagar pendlade runt 30° dagtid, är inget vi i norden är vana vid. Det innebär visserligen att vi sliter mindre på klädesplagg, men man rör sig så lite som möjligt. Med påföljd att det känns stumt och klumpigt i kroppen. Nu har det dämpats betydligt, till och med så att jag frös måndagkväll.
Vistelsen i stugan är problematisk då vi väljer kortare perioder. I fjol två veckor och i år tre veckor. Det blir ett evigt planerande, man får vara välutbildad i matematiken. Annars får man acceptera att det blir konstiga matsedlar sista dagarna häruppe. Först köper man in mat. Det är flera mil till affären, så en viss framförhållning behövs. Sedan blir man bjuden på mat som inte fanns med i planeringen, och som innebär att man får mat över. Man kan inte lämna något kvar och man kan inte ta med en massa rester hem, då man flyger. Så här sitter vi nu med papper och penna. Vilka i-landsproblem!
Det är sista veckan vi är här och ytterligare ett av makens syskon som vi inte mött. Därför satte vi oss i bilen, och for över gränsen till Norge. Hade köpt en blomma och lite kaffebröd med, i förhoppning att få en fika. Såhär dagen efter marknadshelgen räknade vi med att hon skulle vara hemma. Men tji fick vi. Vi lämnade blomman på farstutrappan med en hälsning, for tillbaka till EU och Sverige. Syster nummer två i systerskaran hade vi träffat veckan förut, men slank inom henne med de goa bullarna. Så fika blev det där. Nu har vi haft kontakt med hela syskonskaran, även om norsksystern endast blev på telefon. Vi vet ju att hon är rask och kan kuta runt…
Måndagen som var regnig och bara 13°, blev perfekt att äta ärtsoppa. Vi brukar ha en sådan ”korv” på lut då vi är här. Snabblagat. Med 5 stycken pannkakor, grädde och sylt som efterrätt blev det en rejäl måltid. Men sedan blev det vispad grädde över. Det kan man inte slänga, eller hur? Så ner med en klick lingonsylt i grädden och en av våra goda skorpor som bröts itu, så blev det en efterefterrätt i form av änglamat. Jaha, det var den smalmaten.
Men nu gäller det att på de fyra kvarvarande dagar få in fem middagsrätter. Jag vet inte vilken av rätterna vi ska slå ihop. Vi har matfett så det räcker till 40 mackor men bara 22 brödskivor. Ligger räddningen i att vi har både några mariekex plus lite skorpor kvar? Min bror skulle jublat om han levt och fått vara med och dela, men han är inte i livet längre men han kanske får toppsmörade skorpor där han är nu. Hustrun hans nämner ibland om hans centimetertjocka lager smör på skorpor. Och där är jag fullständigt överens med honom. Inget fjäsk med kroppen och snålsmörade skorpor!
Men lingonsylten, som man alltid kan klicka ner i ett glas mjölk och minnas barndomens lyxgodis, låter inte sig göras med den mjölkskvätt vi har kvar. Jag är övertygad om att det blir en runda till för att komplettera med vissa förnödenheter.
Trots att vi försöker att veckohandla i största möjliga mån, är det alldeles för enkelt att kompetteringshandla då man bor i en stad. Och det där Kajsa Varg-kunskaperna kommer mindre och mindre till användning. Där man tager vad man haver. Vi är alldeles för bortskämda för att klara av att ha sporadiskt hopsatta rätter av rester.
Ha ha, som ni hör är vi heltidssysselsatta med denna matfråga. Sedan blir vi utan samtalsämne. Det är som om det inte lämnar skallen riktigt förrän vi vet hur det slutar.
Sommarvärdarna i P1 har jag lyssnat på så gott som dagligen, och förvånansvärt få har jag släppt efter den där halva timmen. Jag brukar ge dem en halvtimme, innan jag spolar dem för att de är ointressanta eller har för tråkig musik. Denna sommar har varit ett mycket intressant urval av folk som jag inte visste mycket om före jag hörde deras program. Många av dem har berättat om konsekvenser av världens oro. Aldrig att det är helt lugnt någonstans. När man väl tycker att det börjar lugna ner sig i en hörna av världen, hör man om andra delar som man knappt visste existerade.
Så vapenindustrin är den mest blomstrande industri någonsin. Alla dessa bilder från attacker som vi ser i nyhets-sändningarna, måste ju förbruka massor av krigsmaterial. Är det lite slösaktigt med jordens resurser, eller är det ett ”måste”? Det genererar visserligen arbetstillfällen för de som tillverkar dem, och för de som använder dem. Sedan ger det mycket arbetstillfällen för sjukvård och begravningsentreprenörer. De som ska återuppföra byggnaderna är heller inte arbetslösa. Så varför klanka på denna produktiva evighetsmaskin? Vi blir inte nöjda hur det än skulle sluta.
Jag måste dock få uttrycka min ängslan för att den där amerikanske presidenten som tycks styra och ställa långt över sina befogenheter, plötsligt bestämmer att presidentperioden i USA blir på livstid, inte som nu på fyra år i taget. Han har redan gjort stora förändringar som inte ingår i hans ämbete, så varför inte detta också? Då kan han härja fritt. Och har på detta vis slagit bort det sista av demokratiska värderingar och lagar i hans land. Inget nytt under solen att folk följer sådana dårar, i förhoppning att själv få lite förmåner i kölvattnet av sin ledare.
Nej världskrig eller inte, så ska jag äta lite lunch och minska på innehållet i kylen. Som sagt, jag har nog med mina i-landsproblem.
Margareta
Alla har vi något litet problem att försöka lösa.
När folk klagar på alla uppbrutna gator, säger jag att det är arbetstillfällen.