Visst kan man ha glädje av teknikens utveckling även om man är gammal. Och förresten var går gränsen för att bli gammal? Är det när man är för många år för att glädjas åt smaken på en glass? Då man istället bör uppskatta smaken på öl? Så här i denna sommarvärme som vi har just nu dyker frågan upp i huvudet på mig.
Efter en vecka i stugan känner vi att de mest elementära måsten med underhåll och städning är gjorda. Vi kan ägna oss åt att slappa lite. Maken brukar vilja göra sina rundor i landskapet runtomkring, medan jag njuter av att få lyssna på sommarpratare eller en bok. Tyvärr har min stickning inte lyckats, får vänta tills jag är hemma i stan igen.
Mitt blomintresse har fått stryka på foten. Min ögonåkomma gör att jag inte ser färgerna längre. Vissa färger är hyfsat klara medan vissa ser jag inte då jag fokuserar dem. Alla mina blåklockor ute på backen är samma gröna färg som gräset, då jag tittar på dem. Men jag vet ju att de är blåa. Och de fortsätter vara bland mina favoriter.
Maken som alltid hört min vurm för alla dessa ganska vanliga blommor, hört mig jubla att de slagit ut på vår tomt, för då räknar jag de som mina. Då han förstod min beundran av den lilla lokal med väldigt rara orkidéer som växer uppe på fjällsluttningen rakt ovanför oss, gick han en gång upp och plockade en bukett sådana åt mig! Jag trodde jag skulle svimma, då han kom ner med dem. De är fridlysta, sa jag. Han tittade förvånat på mig och menade att de var bara vanliga blommor han sett ofta under sin tid som ”getarpojke”, då de gick och vallade kor under hans uppväxt.
Men nuförtiden plockar han blommorna genom att ta ett foto av dem, kommer hem och presentera dem för mig på det viset. Jag har senaste veckan blivit ”ägare” av tre olika slags orkidéer, som alltså växer runt om oss. Att plocka blommor på detta viset beror på att han har en app som artar blommorna, en teknikalitet som ger en feedback genom att den uppger blomnamnet, det där namnet som annars sitter fast i hjärnvindlingarna. Nästan euforiskt upprepar vi namnet på blomman, och förhoppningsvis sitter det kvar i huvudet denna sommar. Nästa år är det appen som gäller igen, annars går man bet. Dock är det inte bara beroende på min hjärnas tröghet, ibland har faktiskt blommorna bytt namn. Jag vet inte av vilken anledning, men om jag jämför dagens googlande med en 30 år gammal florabok, kan det vara många skillnader.
Denna helg har vi den traditionella gränsmarknaden här i Tärnaby. Jag har berättat om den förut om åren. Det är inget nytt under solen vad gäller marknadsknallarna. Samma marknadskarameller, samma utbud med konstiga korvar. Likadana slöjdar- och hantverkarstånd. Samma stånd med tunnbrödsbagare. Men det är lika roligt att gå på marknaden. Jag brukar titta på det lokala utbudet av böcker. Det finns alltid någon som skriver om bygden och historiken om både samerna och nybyggarna. Genom åren har jag köpt böcker och läst med förtjusning. Föredrag av vissa författare har också varit trevliga att lyssna på. Men i år blev det aldrig något besök på litteraturavdelningen. Jag hade råkat få se lite av en nylansering av en bok från bygden. I den var maken min, som jag aldrig tillåtits namnge här i mina skrönor, vilket jag har hållit mitt löfte om. Det är annars lätt gjort att man namnger den som man levt ihop med i 60 år. Men han har inte velat detta och jag har bara haft att acceptera. 15 års skrönor! Man får inte publicera namn utan tillåtelse så att folk kan bli igenkända!
Men i en nylanserad bok som marknadsförs på årets marknad står maken både namngiven och foto plus en del bilder av MINA slöjdalster, utan att han blivit tillfrågad. Kanske beroende på att den/de som skrivit detta vet att han ALDRIG skulle tillåtit detta!? Men häruppe är det laglöst land verkar det som. Jag blev så arg att jag inte köpte boken, trots att det finns mycket med anknytning till maken och mina barn i den.
Dock är det som på vissa sociala medier. Folk tycks inte ha kunskap om vad man får och inte får. Trots allt, publicera alster med namn på personer utan lov är INTE tillåtet i Sverige idag. Det lyder inte under någon jäkla yttrandefrihet!!
Det handlar om att i ett demokratiskt land som Sverige har individer rätt att hålla sitt privatliv privat, och detta innebär ett skydd mot obehörig användning av våra namn eller avbild i ett offentligt forum som t.ex. en bok. Detta mina vänner är en av dessa rättigheter som gör att vi svenskar är stolta över vårt land och dess lagar. Men det innebär också en skyldighet oss emellan, en respekt för varandra att inte saluföra våra medmänniskor. Varken i bedrägligt syfte eller för egen vinnings skull.
Folk som inte vet skillnaden borde inte få ha körkort för sådana publikationer. Då jag påpekade det för författaren mumlade hon ett: ”Jag ber om ursäkt”, vände på klacken och stack därifrån! Om man har ambitioner att bli en berömd författare bör man granska källorna och här i detta fallet hade faktiskt en sådan där dubbelkoll varit på plats. Jag brukar annars säga, då folk svarar att de ska dubbelkolla, att det räcker för mej att du kollar en gång. Yngre människor kan väl hålla svaret i huvudet såpass att de hinner framföra det, utan att springa tillbaka för en extrakoll.
Jag har aldrig dragit in ett rött öre för mina skrönor, trots detta har jag försökt att hålla reda på vad som är tillåtet. Att folk lanserar böcker för att tjäna en slant och uppnå berömmelse med otillåtna uppgifter och bilder är faktiskt olagligt. Men som sagt, häruppe i laglöst land gäller andra regler tydligen.
Tillägg: en kommentar till kommentaren som du kan läsa då du öppnat upp artikeln genom att klicka på rubriken.
Det är kanske ett försök att vara lustig, annars sorteras det under det som folk inte förstår…
Margareta
Oj, det var ju tråkigt att du inte kunde blunda för denna fadäs av författaren. Boken kunde ju, som du säger, ha betydelse för dina barn.