Hur går det med bussresandet frågar min svägerska då jag slår en signal för att höra hur hon mår. Hon är helt övertygad om att jag, den tokiga bussresenären, tillbringar all min lediga tid på någon buss nånstans. Jag måste ge henne delvis rätt. Det är inte många dagar jag inte åker nånstans. Antingen med ett bestämt mål för att uträtta det som står på agendan, eller som vissa dagar bara ta iväg en runda för att dagens promenader ska ha lite variation. 

I dagens tidning fanns det ett reportage om den årliga matmässan som just nu äger rum i vår stad. Det var många reportrar som deltagit i gårdagens testrunda och smakat av läckerheter från världens alla hörn. Leende läste jag artikeln och konstaterade att besöket som vi gjorde redan öppningsdagen utföll till vår belåtenhet. Denna marknad som känns som om de ersatt de ambulerande cirkusar och marknader med tingel-tangel som varit ett inslag varje sommar i många år.

Vi åkte buss ner till stan, strosade längs innerhamnens fyra-fem matstånd. Det allra första vi kom förbi hade pizza, alltså ett italienskt stånd. De såg faktiskt läckra ut, men att slänga oss över det allra första vi såg lockade inte. Vi ville kika på fler ställen. Vidare över gatan bort mot Stortorget där de stod rad-i-rad. Det var som vanligt ganska blåsigt i min stad, så några förföriska dofter runt de olika matstånden fanns inte. Det blev ögat som fick låta sig frestas av de olika rätterna. Det puttrade och grillades överallt. Nyfiket läste vi beskrivningar på vad innehållet var i de rätter med namn som var exotiska. Då vi åkte hem från vår shoppingrunda tidigare på dagen hade marknaden blivit samtalsämnet på bussen, då vi passerade. Folk rynkade på näsan och menade att det var en massa misch-masch som ingen människa kunde äta. Ja men, sa jag, de har kanske köttbullar kokt potatis, brun sås och rårörda lingon i något stånd. Det skulle ju vara från jordens alla hörn hade jag läst. Det väckte glada skratt, men ingen tordes lita på mig. 

Nej vi hittade inte den svenska varianten av köttbullar, dock hade turkarna en sorts köttbullar som stoppades i ett bröd. Det var faktiskt en ren stöld av bulle-med-bulle-varianten som vi helsingborgare skapat. Men ok, rätten hade ett namn som antydde att det var skapat av fårkött. De får väl använda idén då. Några insprängda marknadsknallar med lite tingel-tangel bröt av matstånden men de var få. Ett stånd med fisk-n-chips drog till sig vår uppmärksamhet. Det vet vi sedan våra London-resor är hyfsat bra gatumat. Men de få bord och bänkar som fanns var upptagna och att stå och balansera maten är inte något vi hanterar med lätthet. 

Överallt stod folk och slafsade i sig från pappkartonger med såsigt slabbigt innehåll. Vi var rörande överens om att man borde vara klädd i skyddsoverall, haklapp och skoskydd för att klara av att få i sig maten på ett acceptabelt sätt. Efter att ha kollat alla stånd var vår utvärdering att det enda hanterbara målet var i ståndet som vi såg först, med pizzan. Men även här inget bord utan stå upp och tugga i sig pizzan. 

Vi slängde oss på en buss och åkte upp till vår vanliga pizzeria, fick sitta ned vid ett bord. Fick bestick och glas med dryck i. Vilken lyx, jämfört med vad dessa slabbiga alternativ nere i stan var. I dagen tidning kunde vi följa reportrarna och deras betyg på maten i de olika stånden. Inte ett enda stånd som jublades över. Istället kommenterades det att man på flertal ställen behövde en dusch efter intagen måltid. Det blev som ett konstaterande att vi gjorde rätt som ändrade planerna och fegade ur, flydde till ett känt alternativ. Vi kom hem utan en massa mat på kläder och i skor. Mätta och nöjda med våra beslut.