Glad midsommar kära läsare

Midsommarveckan inleddes med vårfest på bridgeklubben på måndagen. Det innebär att vi har sommarlov. Det ordet SOMMARLOV smakar smaskens. Att leva lite slött och inte ha några fasta rutiner. Det enda som är viktigt är att vi inte glömmer ladda våra hörapparater eller glömmer dra klockan. Maken har lyckats få igång vår stora väggklocka som slår med klongande slag. Den har hängt med oss sedan 1973 då vi köpte den begagnad. Redan då gjorde maken en totalrenovering av urverket. Bussningar bytes ut och sedan har klockan tjänat oss i drygt 50 år. Men för en månad sedan ville den inte mer. Det blev ett nytt försök med rengöring av urverket och smörjning. Och nu hänger den här igen och plingar och plongar. 

Tisdagen är vår shoppingdag och vi fick prova på vår nya busslinje. Den går hela vägen ut till den ICA-affär vi brukar handla i. Vi har varit tvungna att byta buss förut, men nu har det blivit ändring så att vi åker hela vägen utan byte. Kan bli uppskattat till vintern då det är ruggigt och kallt. 

Då vi steg av bussen framme vid affären mötte vi en vän som varnade oss för att det var kaos inne i affären. Vårt ICA-kort skulle inte fungera. Inte heller blipparna som vi brukar använda oss av. Ingen seniorrabatt eller bonus på inköpen blev vi upplysta om av en personal som stod i entrén och informerade. Men vi hade inte någon lång shoppinglista, ej heller någon brådska så vi blev inte så oroliga. Vi plockade ganska snart åt oss de varor vi skulle ha och gick bort mot kassaköerna. De var verkligen långa. Man trodde att det var julafton, för då brukade det vara länga köer förr i tiden. Vi blev erbjudna kaffe eller annan dricka av personal som såg till att hålla humöret uppe på oss. Men att det ställde till bekymmer för många människor som bara har sitt ICA-kort med sig. Och vad sårbara vi är när datorerna strejkar. Nu blev det omsatt lite av de kriskontanter jag går och bär i plånboken sedan flera år tillbaka.

Det är redan 5 dagar sedan våra sommarbiljetter började gälla, och vi hade inte fått tummarna loss ännu. Alltså inte varit utanför stadens tullar, trots att vi kan fara hela länet runt. Men nu var vi tvungna att ta tag i den saken. Vi har planerat för en titt upp till stugan senare delen av juli, så vi har saker som måste inhandlas inför resan. Bauhaus i Hyllinge har tidigare år haft den rätta sortens latrinsäckar. Och Hyllinge ligger så att man måste fara med regionbussar. Så sagt och gjort, idag torsdag letade vi oss ner på centralstationen för att hitta en lämplig buss. Samtidigt som sommarkortet började gälla passade min stad på att starta det nya stadsplaneringen för bussar. 

Folk verkar förvirrade och hittar inte sina linjer. Det står människor på alla hållplatser runt om i staden och frågar om man vet om den buss som är på väg in på hållplatsen går hit eller dit. Själv är jag koncentrerad på att hitta dit jag ska och har faktiskt snäst av folk flera gånger denna veckan med att det vet jag inte. Vi får planera för lite dagsresor och följa de olika linjerna, för att kunna hitta själv i framtiden. Hur åker jag till tandläkare, frisör och de olika aktiviteter vi brukar delta i? Men nu är det Skåne som gäller för tillfället. Det andra med ”inom staden” kan vi ta till hösten. Som ni hör jobbar vi långsiktigt!

Idag var vi iväg till Hyllinge Storcenter med regionalbuss. Då vi inhandlat vad vi skulle ha, gick vi bort mot busshållplatsen. Det skulle ta drygt en halvtimme innan vår buss kom. Men i samma ögonblick dök bussen upp som gick motsvarande väg. Vinden var oerhört stark så det var inget nöje att vistas på hållplatsen. I ett huj beslöt vi oss att hoppa på bussen som gled in framför näsan på oss, även om det gick åt fel håll. Vi åker och möter bussen som vi ska med, sa vi. Såhär snabba beslut kan man ta om man är innehavare av en sommarbiljett. Vi hoppade av några kilometer bort i en liten kyrkby, Västra Broby. Strax utanför kyrkan i en lummig idyll fanns hållplatsen. Vi såg i trädtopparna hur det blåste hårt, men där vi stod vid kyrkogårdsmuren var det tyst och lugnt, om man inte ska räkna fågelkvittret. Denna väg tror jag inte att jag någonsin kommit. Biltrafiken på vägen var inget man behöver vara ängslig för slitaget på asfalten. En liten paus för öronen ifrån allt buller vi har runt om oss överallt. Då bussen dök upp och körde upp framför oss insåg jag att jag stod precis i gräskanten. De gula bussarna verkar inte ha någon nigningsfunktion. Där jag stod upplevde jag det som om insteget var i midjehöjd. Vad göra? Jag fick försöka hugga tag i handtaget på insidan bussdörren, ett jättekliv med vänsterfoten och ett ansträngt försök att häva mig upp. Maken stod precis bakom, och jag hoppades få lite hjälp. Men den artige herrn som jag är gift med tänkte inte en sekund på att mitt ute på landet stå och ta ett sådant skamgrepp på sin hustru. Till slut lyckades jag äntra bussen. Dessa gula bussar borde ha en liten kran för att lyfta in tanter med. När de nu inte har nigningseffekten som de gröna bussarna har. 

Nu har vi detaljen med de säckar avklarade. Midsommaren kan firas i lugn och ro. Vi är bortbjudna. Vi slipper att planera, bara vara. 

GLAD MIDSOMMAR på er alla som läser det här.