Deklarationstider. Det som förr i tiden var ett knåpande med diverse inkomstuppgifter som damp ner i brevlådan under januari månad. Idag måste jag erkänna att jag har ingen speciell kontroll på mina uppgifter. De står snyggt och prydligt uppradade på den digitala gul-vita blanketten som dyker upp så här på vårkanten. I mars. Någon gång runt mitten av februari kom fortfarande en viss ängslan över mig, att jag inte skickat in min deklaration, men som i samma sekund dämpades. Vi har ju tappat bort ansvaret att sköta om detta numera. Kanske man borde glädjas åt att inte behöva ta hand om och räkna ihop summorna och skicka in till skattemyndigheterna, deklarera dem. Framförallt slipper man sitta där med fingrarna kryssade och skriva under ”på heder och samvete”. Det är förmodligen ingen som vet vad heder och samvete är nuförtiden.
Idag kommer det en färdigifylld blankett med de inkomster och skatteinbetalningar som hänt föregående år. Till och med de femton sketna kronor jag fått i ränta på mitt lönekonto där min pension går in, där jag hanterar mina utgifter, hyra försäkringar och köp av mat och tjänster. Att jag lyckats få den räntan beror på att jag varje månad har en summa som krymper så sakteliga, men ändå verkar det räcka till med några slantar plus fram till nästa pensionsutbetalning. Tjusigt. Och för detta belönades jag av banken med de 15 kronorna vid årets slut. Jag är övertygad om att om jag det varit tvärtom, att jag hanterade samma summa bankmedel, men att det var ett lån från banken till mig, hade summan på räntan varit helt annorlunda, mycket högre. Nu älskar jag matematik-uppgifter men erkänner att detta blir för mig en oöverstiglig uppgift att försöka räkna ut, hur mycket det skulle bli. Dock vet jag att utlåningsräntan är betydligt högre än inlåningsräntan. Så enklast är att ta beloppet som jag erhållit som ränteintäkt multiplicera det med kvoten som uppstår då jag dividerar utlåningsräntan med den inlåningsränta jag erhåller på mitt bankkonto. Jag tycker att vi kunde dela lite mer rättvist, banken och jag. Jag är övertygad att jag skulle få runt en femtilapp istället för de femton spänn jag fick. Är det mer än jag som gillar att räkna, siffror hit och dit.
Pengar som jag inte har är absolut det enklaste att räkna med. Det gör ju inte ont om man räknar fel. En av bridgespelarna sa igår med anledningar av deklarationer och att allt blivit så dyrt, att han har förklarat för sina barn att: ”Om det skulle bli någon krona över då jag dör, då kan ni vara övertygade om att det är jag som räknat fel.”
Nästa vecka går vi in i ett nytt kvartal. Våren nalkas och jag ser fram emot att dagarna blir längre och ger mer utrymme för att göra små utflykter. Promenaderna med eftermiddagskaffet packat i ryggsäcken är ett glädjeämne för oss båda, och vi hoppas att hälsan tillåter oss att få hänga med ett tag till. Dag för dag noterar vi vårtecken, ibland med hjälp av appen som artar växter som vi inte kan namnet på. Runt busshållplatsen Kopparmölleplatsen har vi under flera år glatt oss åt de första gryende vårtecknen. Detta år har vi kunnat namnge dem, körsbärskornell och kejsarolvon. Trevliga blyga buskar som står där med blommor på bar kvist. Så roligt att veta vad de är för några. Hoppas att de inte är invasiva så att vi ska behöva ändra oss om dem.
Längs kalkstensmuren på nedre delen av Bergaliden är det alldeles blått, ett hav av små blå blommor. Jag sa att det var Scilla, men maken tog fram sin app för att kolla mina kunskaper. Han meddelade att det var ”Rysk blåstjärna” och mot appen har jag ingen chans. Jaha, jag tyckte det såg ut som Scilla, sa jag, men min syn är det ju lite si och så med numera. Då jag kom hem ville jag googla på det där med den ryska blåstjärnan. Hade vi en smyginvasion från öst? Var det bara jag som såg sambandet med den där ryssen? Att vi inte skulle lyssna efter vapenskrammel utan att vår flora byttes ut med dessa arter? Då jag googlade rysk blåstjärna fick jag det latinska namnet Scilla!! Så jag kan bara lugn, det är som vanligt. Inga ryssar på väg på det viset.
Vi har ingen bil längre, det är så skönt att slippa runtomkringet med ett bilägande. Det är ytterst sällan vi saknar att kunna köra vart man vill. Vi har istället fallit in i en planeringsrutin som gör att vi kollar resvägar och restider vart helst vi ska bege oss. Och vi slipper bekymra oss för bilbesiktning och eventuella problem som uppstår med ett ägande av en bil. Det är inte vårt ansvar om bussen får en punka, vi sitter snällt och väntar tills det dyker upp någon och vidaretransporterar oss dit vi är på väg. Fram kommer vi alltid även om vi är lätt försenade ibland.
Då jag sitter och tecknar dessa rader, känner jag som om vi står på startlinjen för årets aktiviteter. Den där bilbesiktningen har bytts ut mot en ”kolla kroppen-läget” inför starten. Tandläkaren har vi besökt och blivit godkända för ett nytt år, optikern har dokumenterat vårt åldrande tillstånd och att vi har tillfredsställande synhjälpmedel. Så nu kör vi!
Men som min svägerska brukar säga, man ska inte räkna ut något i förväg, så därför blir vår planering av de närmsta månaderna inte nedskrivna. Kan vi inte hålla dem i huvudet är de inte värda att slösa energi på. Senast igår letade jag på Skånetrafiken efter information om det blir någon sommarbiljett i år. Maken har mumlat om att han bör åka och titta till sina småsyskon. Så det ligger på planeringsstadiet. Har en hyfsad mall på hur vi hanterar den resan med utgångspunkt på hur vi gjorde förra året. Sixtinska kapellet i Rom får vi flytta över till nästa liv. Annars har det varit uppe som eventuellt resmål. Men jag tror att vi får inse (obs inget felstavat flicknamn) att åldern tar ut sin rätt.
Margareta
Deklarationen var en mardröm! Så tacksam att det är enklare idag!