Man ska inte räkna ut något i förskott säger min svägerska i Lycksele ofta. Söndagens städning av julsakerna som vi fuskade med en dag för vi hade lite mycket på schemat denna vecka. Istället blev det mycket lite! Måndag morgon vaknade jag med en förkylning så jag klev aldrig ur sängen. Hosta feber och en heltäppt näsa. Inhibera alla planer på aktiviteter och bara ligga där och gnälla. Lite tyck synd om måste man ju få. Om inget annat tycker man synd om sej själv.  

Idag sa jag att jag skulle försöka gå ut och lufta mej lite. Allting är lättare när man har ett mål. Bara gå runt kvarteret är bland det svåraste jag vet. Jag frågade om gubben ville ha en fastlagsbulle till kaffet. Förvånat tittade han på mej, men svarade ja tack. Vill du ha sällskap, menade han? Nej jag tar bussen ner till Rådmansgatan, går till Börjes konditore på O.D.Krooksgatan. Det klarar jag nog. Men det var precis så mycket jag klarade, inte ett steg mer. Benen var som gelé då jag kom fram till konditoriet. Det är inte klokt vad en liten förkylning påverkar en. 

 Jag tog bussen tillbaka från busshållplats Donationsgatan, åkte en hållplats och bytte där till min 3:a. På dessa två korta resor hann jag stifta två bekantskaper. Den unga indiska mamman med dotter som bara talar engelska som bytte buss på samma hållplats som jag. Det bor en massa indier här uppe runtomkring som är på 2-3 års jobb här i Sverige. De har sina barn på en engelsktalande skola och åker ofta bussen vid halvtretiden. Jag tappade mitt busskort och snabbt plockade kvinnan upp det och gav till mej. Jag tackade och fick till svar att hon inte talade svenska. Jamen, sa jag tack förstår du nog, men övergick strax till engelska.  Hon log och frågade vilken buss jag skulle åka med, och då hon förstod att vi skulle med samma buss fortsatte hon fråga vilken hållplats. Onekligen lät det som om hon tyckte det var trevligt med lite kontakt. Och vem gillar inte det? Men hon beklagade sig med det underliga namnet på min busshållplats: Tofsmesgatan. Många gator häruppe i Mariastaden har fågelnamn. Och jag gläder mej ofta att vi har stans sötaste namn på vår hållplats. Men det är lite svåruttalat om man har lite svårt med s-ljudet. Jag fick förklara för henne att tofsmes är en liten tita, en av de sötaste småfåglar jag vet. 

Kvinnan bor annars i Chennai (Madras) och jag berättade för henne om då jag var in till en skräddare i Chennai och fick sytt upp en sari till mej. Han mätte och fixade denna blus och kjol som sarin består av, med glädje över natten. På morgonen då jag vaknade låg den i sin kartong utanför min hotelldörr. Han hade aldrig sytt till en så fet och frodig kvinna förr, så det gick åt mycket tyg också. En god affär för honom. Hon skrattade gott åt min beskrivning av mitt besök i Madras som det hette då. 

Sen kom bussen och jag släpade mej på den. Jag var ingen piggelin! På handikappsätena satt en kvinna på ytterplatsen på ena dubbelsätet. På andra satt en man på innersätet med sällskap av sin keps på yttersätet! Jag sa att jag nog inte skulle uppfatta kepsen som så knölig om jag satte mej på den, men han kanske var rädd om den…. Snabbt ryckte han åt sig den. Och jag sjönk ner på det sätet. Kvinnan mittemot såg lite förvirrad ut, men hon skulle av nästa hållplats, så jag hann aldrig kolla vad som var fel…. Då hon klev av reste jag mej tog hennes plats och sa till mannen; såja nu kan din keps få tillbaka sin sittplats. Han skrattade och la tillbaka både keps och en påse bullar som han köpt i stan. Jag förklarade att jag hade en dyrbar last i ryggsäcken så jag fick sitta fint, inte luta mej tillbaks i sätet. Jaså vadå undrade han och jag berättade om mina fastlagsbullar. Det höll han med om var en ömtålig last. Vidare småprat om att han skulle få möta våren i Skåne efter tjugo års exil högre upp i landet, gjorde att han gladde sej . Jag berättade att jag spelat in tjattret från gråsparvar i en häck då jag var på väg till konditoriet. Men tyvärr inte någon talgoxe idag, det var inte soligt nog. Mannen sa att han hört talgoxen häromdagen, så den är på gång. Däremot tipsade jag honom om de många hasselbuskarna längs kyrkogårdsmuren som vi just passerade. De glänser vilken dag som helst i solgasset som diamantörhängena på de fina damerna på Nobelfesten. 

Vi var hemma vid min hållplats och jag reste mig. Tack för pratstunden hörde jag mannen säga och njut av semlorna……vadå semlor? sa jag, jag har inga semlor. Jag har varit och köpt fastlagsbullar. Jag ger mej inte! Vissa saker kan man inte ändra på. Jag har slutat att göra sådana där chokladbollar för de får man inte kalla vid sitt gamla namn! Jag slutar inte med

F A S T L A G S B U L L A R.

Väl hemma igen efter den lilla utflykten, och jag var slut som artist. Sjöblöt av svett men jag hade klarat en liten runda. Nu är jag på gång igen.