The Norwegian’s forgetness-book / Norrmannens ”glemmebok”

Middle of May, this days I like probably most of all days during year. The nature has woken and everywhere I look at the trees are light green, those which not is covered with a white sky of flowers. I wander around and surprised look at all flowers showing up, and there I stand and search in my memory for their name. Long-leaved starwort, Stellaria longifolia, every spring I stare at them and have to think a long long time to remember their name. The other day we walked by a grass slope white as if someone had spread out a sheet or a veil covered with this flower. Many times during this weeks in April- May I think of our great scientist Carl von Linné who sorted out our flowers and gave them name. It has been a pleasure to me all years to read about it and even learn about our flowers. I remember my daughter told me once, the birds were much more interesting than “my boring flowers”. I explained to her flowers didn’t fly away while I took out my flora book and was able to look for data about the flower in the book. They just stood there blooming and waiting and I could enjoy them. Nowadays I don’t carry any book when I go for a walk, I have to trust my memory. And I have to admit some days I arrive home with a picture in my mobil ready for a try to pick up its name in the book. It appears to me more and more there is something named “forgetness-book. A Norwegian man taught me how to put things into that book when we had played a bad tournament in bridge. This imaginary book should be a heavy book by now, but I will tell you I can carry it. So far. 

Sometimes our memory is short. Today I made a video call to my sister in law. She has become so nice to speak to since she get her hearing aids last summer. Our talk has become easier and we don’t have to repeat it all the times. When we started the call she just put a saucepan on the stove to boil some eggs for breakfast. The conversation flows on she also held her phone in her hand so I didn’t had to lay at her table and stare into her ceiling, or even worse, it gets black and she has put the phone upside down somewhere and continue to speak. Today I followed her around the flat, we spoke and she poured water in the sink aiming to make the dishwashing later on. After a while I saw her sitting in her rocking chair, and I knew by then she sat down in front of her TV. I use to get motion sickness, when she sits in that chair and we use video calls. I asked her how long her eggs need to get boiled and OMG how fast the old girl became. I doubt the eggs were bad, just very well done. The story about those eggs will hopefully become put into the forgetness-book

Här är svenskan

 Mitten av maj, dessa dagar gillar jag nog mest av alla dagar under året. Naturen har vaknat och överallt var jag ser är träden ljusgröna, de som inte är täckta av en vit sky av blommor. Jag vandrar omkring och tittar förvånat på alla blommor som dyker upp, och där står jag och letar i mitt minne efter deras namn. Skogsstjärnblomma, Stellaria longifolia, varje vår stirrar jag på dem och måste tänka länge länge för att komma ihåg dess namn. Häromdagen gick vi förbi en grässluttning vit som om någon hade brett ut ett lakan eller en slöja täckt med denna blomma. Många gånger under de här veckorna i april-maj tänker jag på vår store vetenskapsman Carl von Linné som sorterade våra blommor och gav dem namn. Det har roat mig i alla år att läsa om det och till och med lära mig om våra blommor. Jag minns att min dotter sa till mig en gång att fåglarna var mycket mer intressanta än ”mina tråkiga blommor”. Jag förklarade för henne att blommorna inte flög iväg medan jag tog fram min florabok och kunde leta efter information om blomman i boken. De bara stod där och blommade och väntade och jag kunde njuta av dem. Nuförtiden har jag ingen bok när jag går på promenad, jag måste lita på mitt minne. Och jag måste erkänna att vissa dagar kommer jag hem med en bild i mobilen redo för ett försök att leta upp dess namn i boken. Det förefaller mig mer och mer att det finns något som heter ”glömme-bok. En norsk man lärde mig att lägga in saker i den boken när vi hade spelat en dålig turnering i bridge. Den här imaginära boken borde vara en tung bok vid det här laget, men jag må säga att jag kan bära den. Än så länge.

Ibland är vårt minne kort. Idag ringde jag ett videosamtal till min svägerska. Hon har blivit så trevlig att prata med sedan hon fick sina hörapparater i somras. Vårt samtal har blivit lättare och vi behöver inte upprepa allting hela tiden. När vi började samtalet satte hon just en kastrull på spisen för att koka några ägg till frukost. Samtalet flöt på hon höll också sin telefon i handen så jag behövde inte bli lagd på hennes bord och stirra upp i hennes tak, eller ännu värre, det blir svart och hon har lagt telefonen upp och ner någonstans och fortsätter prata. Idag följde jag med henne runt i lägenheten, vi pratade och hon hällde vatten i diskhon med intensionen att diska senare. Efter ett tag såg jag henne sitta i sin gungstol och jag visste då att hon satt sig framför sin tv. Jag brukar få åksjuka när hon sitter i den där stolen och vi pratar via videosamtal. Jag frågade henne hur länge hennes ägg måste koka och jisses så snabb den gamla tjejen blev. Jag tvivlar på att äggen var dåliga, bara väldigt well done. Berättelsen om dessa ägg kommer förhoppningsvis att läggas in i glömme-boken.