Almost a year has gone since we gave away our car to our daughter and son in law. They were happy because they had decided to look for a newer car, their own had started to have some age ailments. And I asked them if they were interested to take care of our rather good car. My husband was disappointed when he at first felt not approved as a driver anymore, but l asked him how much we had driven last years. Since we moved into town with buses near, we had some month not drove at all. And the expense with garage, insurance and taxes was high. Without driving at all… finally he accepted even if he sometimes missed the freedom having a car.
He started to sneak peek at the small Fiat 500, and with a dreaming look he used to speak about it. When l said: Well buy one but never blame me for the decision. It was out of question buying a car again.
Yesterday when we went to buy flowers for our balcony, we had to go by bus and train. He complained about how to handle the shopping. Ok, l said, we may call our son and ask for assistans to bring home the flowers. Oh no….he said we will manage it on our own! It has become a code of honour, not scream for help as soon as it became a little awkward. So we made it as we had planens.
Our bus had stopped at a traffic light, suddenly l saw the spouse stretch his neck and stared out of the bus window. He was very concentrated and l heard his breathing, something had happened, but what? He asked me to hurry and look what he had found.
There just beside our bus stood a little Fiat 500, his favourite. But this one hade a make up with eyelashes and the car had turned to a desirable boy toy. I laughed a lot and offered him to buy one, he looked a bit bothered as if I was making fun of him.
No we aren’t any new car owners but admit he has a good taste for beauties. And today we have flowers on our balcony,really nice flowers.
Här är svenskan
Nästan ett år har gått sedan vi gav bort vår bil till vår dotter och svärson. De var glada för att de hade bestämt sig för att leta efter en nyare bil, deras egen hade börjat få lite ålderskrämpor. Och jag frågade dem om de var intresserade av att ta hand om vår ganska hyfsade bil. Min man blev besviken när han först kände sig ”icke godkänd” som förare längre, men jag frågade honom hur mycket vi hade kört sista åren. Eftersom vi flyttade in till stan med bussar i närheten hade vi någon månad inte kört alls. Och utgiften med garage, försäkringar och skatter var höga. Utan att köra alls… äntligen accepterade han även om han ibland saknade friheten att ha en bil.
Han började smygtitta på den lilla Fiat 500, och med en drömmande blick brukade han prata om den lilla. När jag sa:Köp en men skyll aldrig på mig för det beslutet. Men det var uteslutet att köpa en bil igen.
Igår när vi åkte och köpte blommor till vår balkong fick vi åka buss och tåg. Han klagade lite på hur han skulle hantera shoppingen. Ok, sa jag, vi kan ringa vår son och be om assistans för att få hem blommorna. Åh nej…sa han, vi kommer att klara det på egen hand! Det har blivit en hederskodex, inte ropa på hjälp så fort det blev lite jobbigt. Så vi fixade det som vi hade planerat.
Vår buss hade stannat vid ett trafikljus, plötsligt såg jag maken sträcka på nacken och stirra ut genom bussfönstret. Han var väldigt koncentrerad och jag hörde hans andning, något hade hänt, men vad? Han bad mig snabba mig för att se vad han hittat.
Där precis bredvid vår buss stod en liten Fiat 500, hans favorit. Men den här hade en make up med ögonfransar och bilen hade blivit en åtråvärd pojkleksak. Jag skrattade och erbjöd honom att köpa en, han såg lite besvärad ut som om jag gjorde narr av honom.
Nej, vi är inga nya bilägare men erkänn att han har en god smak för skönheter. Och idag har vi blommor på vår balkong, riktigt fina blommor.
Margareta
En sån fin bil hade nog varit kul att ha!