The topic of conversation this morning at breakfast table sounded as most mornings. We complained about our shortcomings. We both feel weaker and more tempted to take a break whatever we’re doing. Suddenly we compare the work we’re doing week by week. And the cost of that kind of doing. I said I remember when our weekly purchase raised from about 29:- till over 30:- Swedish crowns. How we had to sit down and discuss our future life together. Were we able to continue to plan for a family life with a child included? Did our salaries be enough? 

For sure I can’t remember the result of our discussion. But I can recall the terrifying reality how prices raised. I have my doubts if I still can carry that heavy burden I paid 30:- that time, which today costs at least 700:- Swedish crowns. Almost twenty-five times as much as that time.

Now this topic didn’t was about some weeks, it was for almost six decades. We laughed and realised we may be seen as rather experienced oldies by now. 

But after all we can notice that the development has shifted to being the hope for knowledge to stay for the time being. Our powers and our memory capabilities have changed. We can’t bear to carry that shopping bag anymore, the one for 30:- so we can’t continue the comparisons

Last two days we have been doing separate things because of my husbands cough. He has made the weekly purchase and I have been at my bridge club. It is exciting sometimes to be separated for some hours. It ends up in more topic to discuss. We agreed this is another kind of shrink inflation as well as our less energy to carry our shopping bags. 

Did you hear the aircraft alarm last Monday I asked? This alarm which is tested once every third month, first Monday at 15.00 o’clock. No, he hadn’t heard it. But what’s the reason for not having heard? His lousy hearing or don’t we have any aircraft alarm device in our new residential area? We don’t know and we have to continue our explorations about what we hear and what we perceive. 

When you get a phone call sitting at the bus heading home, do you answer via you smartwatch or do you dig up the phone from you pocket, I asked? 

Surprised he looked at me and answered, of course I pick up my phone. Well we have both the possibility to speak via our smartphones and hearing aids, but do we accept the sound of someone’s sitting in a jar talking. As when we were kids and made our phones out of used empty cans, which were connected with a wire between, as long as possible. Our choice in my family was a can which had contained Findus canned peas and carrots. My husband asked if we kept the label on the can or did we pull it off? 

Happiness was when we were able to be in a room each and still have communication. We alternated between put the jar to our ear and listen, and then we spoke into the jar holding it pushed to our mouth and yelled. As far as I can recall, the sound was amplified.

When he asked, I felt questioned, not about the label but well about the method. After all I am sure they also explored many kind of methods in his childhood. And he suddenly remembered something about a string towards the windows to make some ghost dash. I replied when I was living at third floor it was impossible for us to do such dashes. We had to stick to our homemade phones. After all I can still remember the sound and its quality, comparing to the sound in my watch when I answer the call in it, it is better than the jar. But it still reminds me of the technic we had in my childhood. 

All this small chat about our abilities, have an underlying feeling that we should be prepared if war comes. And day by day we can hear the rattle of guns approaching. In the newspaper I read how MEN are discussing our need to rearm, not a defence, but a military power. We have turned from a free nation to a part of the forces who are very keen to be involved and ”decide”. Senior military officers refer to our warrior kings who some centuries ago liberated Sweden once, and that we should follow up on their intentions. But how? By participating in a coming war…

Like small children who wants to have the same as their playmates has or maybe even more. I can accept defending our borders, but not by participating all around the world in other states in their war. Wars waged for various strange reasons. A war is always a war and can never ever become excused.

Här är svenskan

Samtalsämnet denna morgon vid frukostbordet lät som de flesta morgnar. Vi klagade på våra tillkortakommanden. Vi känner oss båda svagare och mer frestade att ta en paus vad vi än gör. Plötsligt jämför vi det arbete vi gör vecka för vecka. Bland annat för kostnaden för våra veckoinköp. Jag sa att jag minns när vårt veckoinköp höjdes från ca 29:- till över 30:- svenska kronor. Hur vi var tvungna att sätta oss ner och diskutera vårt framtida liv tillsammans. Kunde vi fortsätta planera för ett familjeliv med ett barn inkluderat? Räckte våra löner till?

Jag minns säkert inte resultatet av vår diskussion. Men jag kan minnas den skrämmande verkligheten hur priserna steg. Jag har mina tvivel om jag fortfarande orkar bära den där tunga bördan jag betalade 30:- den gången, vilket idag kostar minst 700:- svenska kronor. Nästan tjugofem gånger så mycket som den gången.

Nu handlade inte dagens diskussion ämnet om några veckor, det var om nästan sex decennier. Vi skrattade och insåg att vi kan ses som ganska erfarna gamlingar vid det här laget.

Men trots allt kan vi märka att utvecklingen har övergått till att vara hoppet om att kunskapen ska stanna kvar tills vidare. Våra krafter och våra minnesförmåga har förändrats. Vi orkar inte bära den där shoppingväskan längre, den för 30:- så därför kan vi inte fortsätta jämförelserna

De senaste två dagarna har vi pysslat med separata saker på grund av min mans hosta. Han har gjort veckoinköpen och jag har varit på min bridgeklubb. Det är spännande ibland att vara separerade i några timmar. Det slutar med att vi får fler eller nya ämnen att diskutera. Vi var överens om att detta sorterar under en annan sorts krympande inflation,  inte bara vår lägre ork att bära våra shoppingkassar.

Hörde du flyglarmet i måndags frågade jag? Detta larm som testas en gång var tredje månad, första måndagen klockan 15.00. Nej, han hade inte hört det. Men vad är anledningen till att man inte hört något? Hans usla hörsel eller har vi ingen flyglarm i vårt nya bostadsområde? Vi vet inte så vi måste fortsätta våra undersökningar om vad vi hör och vad vi uppfattar.

När du får ett telefonsamtal när du sitter vid bussen på väg hem, svarar du via din smartklocka eller gräver du upp telefonen ur fickan, frågade jag?

Förvånad tittade han på mig och svarade, självklart tar jag upp min telefon. Men, vi har både möjlighet att prata via våra smartklockor och hörapparater, men accepterar vi ljudet av att någon sitter i en burk och pratar. Som när vi var barn och gjorde våra telefoner av använda tomma konservburkar, som var kopplade med ett snöre mellan, så långt som möjligt. Vårt val i min familj var en burk som hade innehållit Findus konserverade ärter och morötter. Min man frågade om vi hade kvar etiketten på burken eller tog vi bort den?

Lyckan var när vi kunde vara i ett rum var och en och fortfarande ha kommunikation. Vi växlade mellan att sätta burken mot örat och lyssna, och sedan pratade vi in i konservburken medan vi höll den tryckt mot munnen och ropade. Såvitt jag kan minnas var ljudet förstärkt.

När han frågade kände jag mig ifrågasatt, inte om etiketten utan väl om metoden. Jag är trots allt säker på att de också utforskade många typer av metoder i hans barndom. Och han kom plötsligt ihåg något om ett snöre mot fönstren för att spöka, s.k. hartsfiol. Jag svarade, då jag bodde på tredje våningen var det omöjligt för oss att göra sådana bus-streck. Vi var tvungna att hålla oss till våra hemgjorda telefoner. Trots allt kan jag fortfarande komma ihåg ljudet och dess kvalitet, jämfört med ljudet i min klocka när jag svarar på samtalet i den, det är bättre än burken. Men det påminner mig fortfarande om tekniken vi hade i min barndom.

Allt detta småprat om våra förmågor, har en underliggande känsla av att vi bör vara beredda om kriget kommer. Och dag för dag kan vi höra rasslet av vapen närma sig. I tidningen läser jag hur MÄN diskuterar vårt behov av att upprusta, inte ett försvar, utan en militärmakt. Vi har förvandlats från en fri nation till en del av krafterna som är väldigt angelägna om att vara med och ”bestämma”. Höga militärofficerare syftar på våra krigarkungar som för några århundraden sedan befriade Sverige en gång, och att vi borde följa upp deras avsikter. Men hur? Genom att delta i ett kommande krig…

Som små barn som vill ha samma som deras lekkamrater har eller kanske till och med mer. Jag kan acceptera att försvara våra gränser, men inte genom att delta runt om i världen i andra staters krig. Krig utkämpades av olika konstiga skäl. Ett krig är ett krig och kan aldrig någonsin bli ursäktat.