Practice and practice, my husband use to say when I complain about my stiff hips and knees. You are right, I am a whiner who pule when I feel some small pain. Not because I want to get some sympathy but a try to avoid some boring work. And there I sit with my self pity, no one but me feel sorry for me. But after a while I realise I am one of all this people who can’t keep silent when I feel slightest ailment, and just when it’s uttered I have forgotten the cause why I complained. Either I do the boring work or I pretend I never thought about it. So far about the physical matters. As long as I am able to calculate how to escape the dull work, I still have some part of my brain which works for me and my convenience. Contrariwise it scares me, when I desperately in a middle of a sentence search for a word, a single common word, which seems disappeared for ever. 

How do I practice to pick up this lost words? To keep quiet? To stop talking? Maybe my husband would appreciate that, but how do I remember I must keep silent? Obviously I have to find another way for a solution. Try to find a synonym, a word which means the same as the one I just dropped. But the problem is, when I can’t find the word, it is impossible to find a replacement for that lost word. Often I realise sitting with my iPad and want to google ….but what? It is horrible when I perceive this gap in my thoughts. Can’t speak as a normal human. 

However I am fond of to calculate everything. Price rise isn’t any funny thing but to calculate the difference between the last price and the price today amuse me. It is also practise to keep the brain working. But I am convinced the language and calculation isn’t same braincells working. Yes I said cells in plural, when I say mathematics and language have different places, there must be at least two cells. 

But to keep numbers in memory isn’t the same as counting. So many times I have to look up my secret codes to access my programs in computer. And the super secret bank ID is created with numbers! Many times I have read older people getting scammed to reveal their bankID, I admire them to remember the digits in a desperate moment! My answer will be delayed if someone tries to scam me, I don’t use to rabble these digits, have to think a while.  

One thing is good for me with all this oblivion, I get exercise walking around to search for my lost things. I walk into our bedroom to get my stockings and return to kitchen with that half-empty glass of water, I found beside my bed. Still barefoot. The stockings in my wardrobe …. Well I may take another round. Threshold forgetfulness I’ve heard this disability is called. 

To make “to-do-lists” have been important for me and is still a help for me. A whiteboard on a wall makes me remember appointments to dentist hairdresser and my treatment for my bad eyes. But when we changed bed sheets and towels, it is too embarrassing writing at that board. Instead we try to have some secret notes, and hope to remember look at that notes before it will be sanitary problems. When my eyes are no longer reliable and time runs so fast, I search for ideas to keep me updated. The bad memory overturns all intension to keeping order in everyday life. 

When things feels too messy, I take my knitting and an audiobook, till I remember what was the work of the day. It’s why I have so many pairs of mitten. My shoulders will never get frozen because I have many knitted shawls. Stockings made by wool and some caps for our head. Nothing bad without it having something good in it.

After all I have a list I type every week, a shopping list. In my iPad I have a page I edit after we have been away at our weekly shopping of grocery. People use to make weekly menu what they intend to cook for dinner, and I must confess I always have been envious of those who have both made a dinner suggestion and followed it. When I have tried to make such a list I feel for something else after two days, or I have forgotten to buy the ingredients to cook that dinner the schedule shows. When I started to make a shopping list in the computer it became fun, to combine necessarily with technic development, made it amusing. And the iPad I do remember where to find. It is never more than an arm’s length away. 

Här är svenskan

Öva och öva, brukar min man säga när jag klagar på mina stela höfter och knän. Du har rätt, jag är en gnällig en, klagar när jag känner lite smärta. Inte för att jag vill ha lite sympati utan ett försök att undvika tråkigt arbete. Och där sitter jag med mitt självömkan, och ingen annan än jag tycker synd om mig. Men efter ett tag inser jag att jag är en av alla dessa människor som inte kan hålla tyst när jag känner minsta besvär, och precis när det uttalas har jag glömt orsaken till varför jag klagade. Antingen gör jag det tråkiga jobbet eller så låtsas jag att jag aldrig tänkt på det. Så långt om de fysiska frågorna. Så länge jag kan räkna ut hur jag ska slippa det tråkiga arbetet har jag fortfarande en del av min hjärna som fungerar för mig och min bekvämlighet. Däremot skrämmer det mig när jag desperat mitt i en mening söker efter ett ord, ett enda vanligt ord, som verkar försvunnit för alltid.

Hur övar jag på att plocka upp dessa förlorade ord? Att hålla tyst? Att sluta prata? Kanske skulle min man uppskatta det, men hur kommer jag ihåg att jag måste hålla tyst? Självklart måste jag hitta en annan lösning. Försöka att hitta en synonym, ett ord som betyder detsamma som det jag precis tappade bort. Men problemet är att när jag inte kan hitta ordet är det omöjligt att hitta en ersättning för det förlorade ordet. Ofta inser jag att jag sitter med min iPad och vill googla…men vad? Det är hemskt när jag uppfattar denna lucka i mina tankar. Kan inte prata som en normal människa.

Men jag är förtjust i att räkna ut allt. Prishöjning är ingen rolig sak men att räkna ut skillnaden mellan det senaste priset och dagens pris roar mig. Det är också en övning att hålla hjärnan igång. Men jag är övertygad om att språket och matematik inte är samma hjärnceller som fungerar. Ja jag sa celler i plural, när jag säger att matte och språk har olika platser måste det finnas minst två celler.

Men att behålla siffror i minnet är inte detsamma som att räkna. Så många gånger måste jag leta upp mina hemliga koder för att komma åt mina program i datorn. Och det superhemliga bank-ID:t skapas med siffror! Många gånger har jag läst att äldre personer blivit lurade att avslöja sitt bankID, jag beundrar att de kommer ihåg siffrorna och detta i ett desperat ögonblick! Mitt svar kommer att försenas om någon försöker lura mig, jag brukar inte rabbla dessa siffror, måste tänka ett tag.

En sak är bra för mig med all denna glömska, jag tränar på att gå runt för att leta efter mina förlorade saker. Jag går in i vårt sovrum för att hämta mina strumpor och kommer tillbaka till köket med det där halvtomma glaset vatten som jag hittade bredvid min säng. Fortfarande barfota. Strumporna i min garderob… Jag får väl ta en runda till. Tröskelglömska kallas detta handikapp.

Att göra ”att-göra-listor” har varit viktigt för mig och är fortfarande en hjälp. En whiteboard-tavla på en vägg hjälper mig att minnas tider till tandläkare, frisören och min behandling för mina dåliga ögon. Men när vi bytte lakan och handdukar är det för pinsamt att skriva på den tavlan. Istället försöker vi ha några hemliga noteringar, och hoppas komma ihåg att titta på de lapparna innan det blir sanitära problem. När mina ögon inte längre är pålitliga och tiden går så fort söker jag efter idéer för att hålla mig uppdaterad. Det dåliga minnet omkullkastar alla intentioner att hålla ordning i vardagen.

När det känns för rörigt tar jag min stickning och en ljudbok tills jag kommer ihåg vad som var dagens arbete. Det är därför jag har så många par vantar. Mina axlar kommer aldrig att bli frusna eftersom jag har många stickade sjalar. Strumpor gjorda av ull och några mössor för våra huvuden. Inget dåligt utan att det har något bra med sig.

Jag har trots allt en lista jag skriver varje vecka, en inköpslista. I min iPad har jag en sida som jag redigerar efter att vi varit iväg på vår mat varje vecka. Folk brukar att göra veckomenyer vad de tänker laga till middag, och jag måste erkänna att jag alltid har varit avundsjuk på dem som både har gjort ett middagsförslag för en hel vecka och följt det. När jag har försökt göra en sådan lista känner jag för något annat efter två dagar, eller så har jag glömt att köpa ingredienserna för att laga den middagen som schemat visar. När jag började göra en inköpslista i datorn blev det roligt, att nödvändigtvis kombinera med teknisk utveckling, gjorde det roligt. Och iPaden kommer jag ihåg var jag kan hitta. Det är aldrig mer än en armslängd bort.