Mission completed

Mission completed. Many times i have heard that expression, but never found it so nice as I did the other day. 

It all started just after Easter this spring. My froggyfriend in France asked me if he might give my address and phone number to a young relative of his. That relative was planning for travel around with train summer, and even my country was involved in that plan. 

When froggy heard about it he thought of me, and asked if they wanted to pay me a visit on their trip. I can imagine it became a bit embarrassing for the youngsters, but after all it also meant a stop for some hours to meet some local people. Some hours to listen to that funny language with the special tune as we was able to hear in Sesame Street, a children’s TV-program where the Swedish cook spoke a fun Swedish melodic dialect.

Of course I wanted to meet froggy’s relative and his friends. After some weeks I got a letter from the young man. He hadn’t spoken to his friends yet about it, but they were going to pass by my town, and it was just to step off the train and spend some hours at our place. He said it probably were just put into the plan for their trip. His friends shouldn’t refuse the thoughts. 

Early spring and I didn’t hear anything more from Paris. But in the end of a semester, young students always has a lot of engagements. 

It turned to summer and my husband and I bought our summer tickets and started our tour as i have told about earlier. We were occupied almost every day with shorter and longer trips. Only once we stayed for three days in one town. Otherwise we slept in our own beds every night. It was such a pleasure to explore our landscape as we did. Suddenly one day a letter arrived and the young boy asked if we were at home a Sunday in middle of July. Of course we are, he got as answer. We’re looking forward to see you.

And now I started to think what we would like to serve them. Young boys usually eat most kind of food, but I wanted to present some Swedish dish. And after a while I thought a “smörgåstårta”is one very typically Swedish. I waited some guests Friday night and had decided to make a “smörgåstårta” this evening and to make another one two days later was easy.A ”cake” made  of  bread  with  cheese  and  shrimps.  I  will  tell  there  wasn’t  any  leftovers  for us  next  day.

It was a bit exciting to see if we managed to meet and communicate with this young French boys. After all we had to use a foreign language all of us. They don’t speak Swedish and I don’t speak French. I will tell we made it, if not very well but satisfying enough.

My husband and I met four shy young men at the station. At first we thought they had missed the train but last of all they stepped down at the platform, with their luggage. They stand there as if they were lost, and I approached them with a paper in my hand, like this I have seen taxi drivers use to have when they are waiting for unknown customers. The boys looked at me, at my paper and once again at me. Told me the paper was without any text. Doesn’t matter I told them, it has fulfilled its purpose. Your faces signalled me you were the boys I was looking for. Now I can reuse that piece of paper again. 

Four nice shy boys who, in a situation all new for them. In a country they didn’t know anything about. But very nice and polite boys and we really enjoyed the few hours we got together. It became a highlight of our summer, their visit. 

I hadn’t during the time since Easter spoken with froggyfriend about our upcoming meeting. And he hadn’t asked. But I am sure we thought of it both of us. After all I had to tell the boys how come froggy and I were acquaint. I also prepared a small gift to send to froggy by this boys who had to act couriers for me. Even this gift should be anything important, but as Swedish I was able to figure out.

Some small bottles with aquavit and a pair of shot glass with a painted decoration, a Swedish flag were wrapped in carefully. I wrote a greeting to froggy from me. Froggy often tease me about Swedish people who eats herring every day and drinks aquavit.

I told the boys it wasn’t any expensive stuff, so if they should lose it one way or another it didn’t matter. I thought if the custom officials wanted to look into their luggage, and young men carrying a small parcel telling they hadn’t any idea what the contents was…. Probably they would lose it by then. 

The time went by, summer was finished and autumn came. The daylight got shorter and autumnal equinox passed. Sometimes I were so curious I almost asked Froggy if he had heard anything about the boys. But I decided to let go and pretend I had forgotten. I also thought to text the boys and asked if the had lost the parcel. But no, I managed to control my curiosity and keep quiet. 

Last week froggy told me he were going to spend the weekend together with his son. And, he said there were a gift waiting for him with some Nordic handwriting on. Yes! It was my little parcel which had been carried around Europe, passing several customs and borders and now had arrived to the addressee! A little  insignificant gift, but it had become important as a greeting between two friends who probably never will meet personally, but at internet we meet at least once a week. And hanging out as if we were sitting in the same room. I was happy when pictures arrived my phone with froggy and son beckoning with the tiny flags and cheered with the shot glass with aquavit in their hands. Laughing. I send a grateful thought to the young boys. And thought: mission completed dear boys!!

Här är svenskan

Mission completed. Många gånger har jag hört det uttrycket, men aldrig tyckt att det var så fint som jag tyckte häromdagen. Allt började strax efter påsk i våras. Min froggyfriend i Frankrike frågade mig om han fick ge min adress och telefonnummer till en ung släktingtill honom. Den släktingen planerade för en tågluffarsommar, och även med mitt la inblandat i den planen.

När froggy hörde talas om det tänkte han på mig och frågade om de ville besöka mig på deras resa. Jag kan tänka mig att det blev lite pinsamt för ungdomarna, men trots allt innebar det också ett stopp några timmar för att träffa lite lokalbefolkning. Några timmar att lyssna på det där roliga språket med den speciella låten som vi kunde höra i Sesame Street, ett barn-tv-program där den svenska kocken talade en rolig svensk melodisk dialekt.

Naturligtvis ville jag träffa froggys släkting och hans vänner. Efter några veckor fick jag ett brev från den unge mannen. Han hade ännu inte pratat med sina vänner om att besöka min stad, men de skulle åka genom min stad, och det var bara att kliva av tåget och tillbringa några timmar hos oss. Han sa att det förmodligen bara lades in i planen för deras resa. Hans vänner borde inte vägra de tankarna.

Tidig vår och jag hörde inget mer från Paris. Men i slutet av terminen har unga studenter alltid mycket engagemang.

Det blev sommar och maken och jag köpte våra sommarbiljetter och startade vår turné som jag har berättat om tidigare. Vi var upptagna nästan varje dag med kortare och längre resor. Bara en gång stannade vi i tre dagar i en stad. Annars sov vi i våra egna sängar varje natt. Det var ett sånt nöje att utforska vårt landskap som vi gjorde. Plötsligt en dag kom ett brev och den unga pojken frågade om vi var hemma en söndag i mitten av juli. Visst är vi det, fick han som svar. Vi ser fram emot att se er allihop.

Och nu började jag fundera på vad vi skulle vilja servera dem. Unga pojkar äter oftast det mesta maträtter, men jag ville presentera någon svensk rätt. Och efter ett tag trodde jag att en smörgåstårta är en väldigt typisk svensk. Jag väntade några gäster fredag ??kväll och hade bestämt mig för att göra en ”smörgåstårta” den kvällen och att göra en till två dagar senare var lätt.

Det var en lite spännande att se om vi lyckades träffa och kommunicera med dessa unga franska pojkar. När allt kommer omkring var vi alla tvungna att använda ett främmande språk. De pratar inte svenska och jag pratar inte franska. Jag kan berätta att vi klarade det, om inte mycket bra men tillräckligt.

Min man och jag mötte fyra blyga unga män på stationen. Först trodde vi att de hade missat tåget men sist av alla klev de ner vid perrongen, med sitt bagage. De står där som om de var vilse och jag gick fram till dem med ett papper i handen, som jag har sett taxichaufförer bruka ha när de väntar på okända kunder. Pojkarna tittade på mig, på mitt papper och ännu en gång på mig. Sa till mig att pappret var utan text. Det spelar ingen roll sa jag till dem, det har gjort sitt syfte. Era ansikten signalerade mig att ni var pojkarna jag letade efter. Nu kan jag återanvända det där papperet igen.

Fyra trevliga blyga pojkar i en situation helt ny för dem. I ett land de inte visste något om. Men väldigt trevliga och artiga pojkar och vi njöt verkligen av de få timmarna vi träffades. Det blev en höjdpunkt på vår sommar, deras besök.

Jag hade inte under tiden sedan påsk pratat med froggyfriend om vårt kommande möte. Och han hade inte frågat. Men jag är säker på att vi tänkte på det båda två. Jag var trots allt tvungen att berätta för pojkarna hur det kom sig att froggy och jag var bekanta. Jag förberedde också en liten present att skicka med de här killarna till froggy,  de blev tvungna att agera kurir åt mig. Även denna gåva borde vara vad som helst, bara det var svenskt.

Några små flaskor med akvavit och ett par snapsglas med målad dekoration, en svensk flagga slogs försiktigt in. Jag skrev en liten hälsning till froggy på paketet. Froggy retar mig ofta om svenskar som äter sill varje dag och dricker akvavit.

Jag sa till pojkarna att det inte var några dyra grejer, så om de skulle tappa bort det på ett eller annat sätt spelade det ingen roll. Jag tänkte på att om tulltjänstemännen ville titta i deras bagage, och unga män bär på ett litet paket och berättar att de inte hade någon aning om vad innehållet var… Förmodligen skulle de förlora det då.

Tiden gick, sommaren var slut och hösten kom. Dagsljuset blev kortare och höstdagjämningen passerade. Ibland var jag så nyfiken att jag nästan frågade Froggy om han hade hört något om pojkarna. Men jag bestämde mig för att släppa taget och låtsas som jag hade glömt. Jag tänkte också sms:a pojkarna och frågade om de hade tappat bort paketet. Men nej, jag lyckades kontrollera min nyfikenhet och hålla tyst.

Förra veckan berättade froggy för mig att han skulle tillbringa helgen hemma hos sin son. Och, han sa att det väntade en gåva på honom med någon nordisk handstil på. Ja!Det var mitt lilla paket som hade fraktats runt i Europa, passerat flera tullar och nu hade kommit till adressaten! En liten obetydlig present, men den hade blivit viktig som en hälsning mellan två vänner som förmodligen aldrig kommer att träffas personligen, men på internet träffas vi minst en gång i veckan. Och umgås som om vi satt i samma rum. Jag blev glad när bilder kom på min telefon med froggy och son vinkade med de små flaggorna och hurrade med snapsglas med akvavit i händerna. Skrattande. Jag sänder en tacksam tanke till de unga pojkarna. Och tänkte: mission completed, mina kära pojkar!!