Sat at the bus stop last Saturday after taking a walk through the late summer in Helsingborg. The trees are still green although there are hints of slightly yellowing leaves in some places. The day is Birgitta day according to our almanac. Autumn is approaching and we are enjoying our walks around the city, as a complement to all the bus and train journeys we have done in the past year. Virtually no wind, even though it is the time when the autumn storms usually sweep over us. The husband comments on the slight breeze that is felt and I say that it is the speed wind that he feels. He replies that the snail’s pace we are strolling in cannot provide any wind of speed. Once again our conversation turns to MY town by the sea which is never completely windless. The wind is whistling in his hearing aids and he doesn’t like it.
The bus stop at Gustav Adolfs-torg will be the end of today’s walk. Now we intend to go home. We wait for the bus on the bench, watching the traffic that never seems to end down in the centre. Suddenly, a car with a large banner comes sticking out of the car window and straight up into the air. The car has good speed and a lot of harangues are shouted in a language I don’t understand. The husband and I looked at each other, wondering if either of us knows what the flag is. Both shake our heads and ignore them. But at the same time, my curiosity reminds me. Picks up the mobile phone and searches among emojis, finds the flag and learns that it is the flag of Palestine. In this part of the city we are no longer surprised that it looks less and less like the city we lived our lives in. And as we passed the square just behind, we mentioned that maybe we should watch out. Only a couple of days ago here was a shooting drama.
”Nothing is the same anymore, all the old truths are over”, sang a troubadour, Anders Fogelstad, many years ago. The reason for the flag demonstration was because new terrorist acts have broken out down in Gaza. My brother participated in 1963 in peacekeeping forces for the United Nations at this location. Now it’s happening again. Who is attacking whom? Terrorist groups? States declaring war in retaliation? I don’t understand what it is that makes it so difficult to live in peace. It requires the least energy…..
And if I’m honest, nowadays I don’t care about trying to understand who did what, who started….this time. If I decide any opinion for either party, it might be wrong. I may not be getting all the necessary information to make a decision. And why do you have to take a decision for these worrying places of unrest that smolder and explode around us in our world. If Sweden becomes a full NATO member, this means that I will end up in a group that takes a collective decision for world politics. Do we want it? And isn’t that enough in that case? After all, it does mean that we become involved in, and also parties in opinions and doings in all these wars that flare up. Must they be paraded around our streets in MY city and demonstrated for or against what they are fighting for in another part of the world. Isn’t it enough with all the acts of violence that are already occurring in our country?
I think I keep taking care of myself and don’t give a damn about others. Creates our own niche where we don’t have to think about what they do in other states.
här är svenskan
Satt på busshållplatsen i lördags efter att ha tagit en promenad genom sensommarn i Helsingborg. Träden är fortfarande gröna även om det finns inslag av lätt gulnande löv på några håll. Dagen är Birgitta-dagen enligt vår almanacka. Hösten nalkas och vi njuter våra promenader runt i staden, som ett komplement till alla buss- och tågresor som vi gjort senaste året. Så gott som vindstilla trots att det är den tid då höststormarna brukar svepa in över oss. Maken kommenterar den lilla bris som känns och jag talar om att det är fartvinden han känner. Han svarar att den snigelfart vi strosar i kan inte ge någon fartvind. Ännu en gång rör sig vårt samtal om MIN stad vid havet som aldrig är helt vindstilla i. Vinden susar i hans hörapparater och det gillar han inte.
Busshållplatsen på G.A-torg blir slutet på dagens promenad. Nu tänker vi åka hem. Vi inväntar bussen på bänken, tittar på trafiken som aldrig sinar såhär nere i centrum. Plötsligt kommer en bil med en stor fana stickandes ut genom bilfönstret och rakt upp i luften. Bilen har bra fart och det skrålas en massa haranger på ett språk som jag inte förstår. Maken och jag tittar på varandra, undrar om någon av oss vet vad det är för flagga. Båda skakar på huvudet och struntar i dem. Men samtidigt gör min nyfikenhet sig påmind. Tar upp mobilen och letar bland emojis, hittar flaggan och får veta att det är Palestinas flagga. I denna del av staden blir vi inte förvånade längre att det mindre och mindre liknar den stad vi levt våra liv i. Och då vi passerade torget strax bakom, nämnde vi att vi kanske skulle se upp. Endast ett par dagar sedan här var ett skottdrama.
”Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut”, sjöng en trubadur, Anders Fogelstad för många år sedan. Anledningen till flaggdemonstrationen var för att det har utbrutit nya terrorhandlingar nere på Gaza-remsan. Min bror deltog 1963 i fredsbevarande styrkor för FN på denna plats. Nu händer det åter igen. Vem attackerar vem? Terrorgrupper? Stater som förklarar krig som vedergällning? Jag förstår inte vad det är som gör det så svårt att leva i fred. Det kräver minst energi…..
Och ska jag vara ärlig så struntar jag numera i att försöka sätta mig in i vem som gjorde vad, vem som började…..denna gång. Om jag tar ställning för endera parten kanske det är fel. Jag kanske inte får all den behövliga information för att ta ställning. Och varför måste man ta ställning för dessa oroshärdar som glöder och exploderar runt om oss i vår värld. Om Sverige blir fullvärdig NATO-medlem innebär JU detta att jag hamnar i en grupp som tar ställning kollektivt för världspolitiken. Vill vi det? Och räcker inte det i så fall? Trots allt innebär det JU att vi blir inbegripna i, och även parter i tyckanden och låtanden i alla dessa krig som blossar upp. Måste de faras runt på våra gator i MIN stad och demonstreras för eller emot vad de krigar om i en annan del av världen. Räcker det inte med alla våldshandlingar som redan nu förekommer i vårt land?
Jag tror att jag fortsätter sköta mig själv och skiter i andra. Skapar en egen nisch där man inte behöver tycka hit eller dit om vad de gör i andra stater.
Margareta
Det känns skönt att leva i sin egen nisch. Det som sker det sker. Lite av fatalist är jag.