The digital world/ digitala världen

Today I have the Swedish version before the English, welcome all, be my guests.

Söndag morgon. Frukostbord. Inte något annat än det vanliga, en kopp kaffe och några mackor. Vi läser våra nyheter och en del muttrande bryter tystnaden. Vi är inte på något pratsamt humör så här tidigt på morgonen. Även om jag har sovit så länge så var jag tvungen att säga ”nu går skam på torra land”, ett uttryck jag ofta hörde min far säga när vi barn gjorde något som vi kanske inte borde vara särskilt stolta över. Och det brukar jag säga, när jag har somnat en gång till och klockan visar att det var ganska sent att stiga upp … Jag har ett brev från min kära kusin att läsa efter tidningen. Jag sparar den tills efter nyheterna. Ett brev är mycket mer värdefullt än nyheterna. Ett brev är från någon till MIG! Som en gåva. Någon har skrivit det och tänkt på mig när det skrevs! Det gör mig till huvudpersonen.

Idag var det ett svar på ett brev jag skrev igår. Vi diskuterar det nya sättet för samvaro som numera är på ett digitalt sätt. Sociala medier har förändrat världen. Numera besöker man knappt varandra  om inte ett inbjudningskort med gyllene kant har skickats från avsändaren och kommit till dem, adressaten. Elvis Presley sjöng en gång ”Return to sender”. När du skickar ett digitalt brev till vissa personer får du inget svar alls, eftersom de inte använder sin e-post. Och när de får lite hjälp av barn eller barnbarn att städa sin dator är det för sent och kanske till och med skamligt att berätta för avsändaren att de har läst mailet. Jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med dessa människor. Jag vägrar inse att de vill ignorera mig och exkludera mig ur sin bekantskapskrets. Så som ett barn fortsätter jag att tro på mänskligheten.

Ett fysiskt kort med en guldkant får ju mottagaren att gå till frisören, köpa en ny kostym och förvänta sig ett fantastiskt mottagande med ostron och champagne. Du skickar inte ett inbjudningskort för en ”fika”, ett möte med en enkel kopp kaffe och en pratstund.

Och telefonsamtal är inget framgångsrikt sätt för samvaro heller. Det händer att jag tänker på att jag ska ringa någon person och jag tittar på klockan. Nej, det är mitt i deras middagstid, eller så är det några sportevenemang på TV eller för sent på kvällen. Jag har märkt att mina vänner brukar inleda konversationen och fråga: spelar du bridge, då de ringer mig? Förmodligen är detta ett mycket vanligt problem för många av oss. Vi är rädda för att störa varandra. Arkimedes ska en gång ha sagt, rubba inte mina cirklar. Men så vitt jag vet sa han det när folk trampade på cirklarna han ritat i sanden på stranden, när han gjorde sina matematiska beräkningar. Men jag förstår hans irritation när han tappade fokus för att någon avbröt honom. Vi har uppnått den tid då ett sms är det bekvämaste sättet att umgås. Avsändaren kan sms:a/skriva när han har ledig tid och mottagaren kan även läsa och svara när det är lämpligt för honom. Bekvämt! Frisören kan utöka sin kundkrets, vi sparar pengar när vi använder våra kläder tills att de är utslitna istället för att köpa nya kostymer eftersom eventuella inbjudningskort med en gyllene kant inte anländer. Vår värld har utvecklats på ett sätt som vi aldrig kunnat drömma om för tjugo år sedan. Men samvaron! Vad hände med den?

Till dem av er som undrar vad som händer med Jeera, jag har uppmuntrat honom att fortsätta kräva sin fiskrätt varje dag, trots Giris eviga försök att lära honom namnet på veckodagarna och vad man ska ta hänsyn till beroende på vilken dag det är. Katter behöver inga namn på varken dagar eller datum. De har inte lönedagar som vi människor har. Det räcker för att få honom att komma ihåg att det måste vara en mörk period, en natt, mellan hans mjauande efter mer mat, annars så blir hans husse och matte irriterade.

Here the english version

Sundaymorning. Breakfast table. Not anything else but the usual, a cup of coffee and some sandwiches. We read our news and some muttering cuts the silence. We are not in any talkative mood this early mornings. Even if I have slept so long I had to say “now shame walks on dry land”, an expression I often heard my father say when we children did something we maybe shouldn’t be very proud about. And I use to say so, when I have fell asleep once more and the clock shows it was rather late to be name morning… I have a letter from my dear cousin to read after the newspaper. I save it till after the news. A letter is much more valuable than the news. A letter is from someone to ME! As a gift. Someone has written it and thought of me when it was typed! It made me the main character. 

Today it was an answer to a letter I typed yesterday. We discuss the new way of togetherness which nowadays is in a digital way. Social media has changed the world. Nowadays people hardly visit one another but if an invitation card with golden border has been sent from sender and arrived to them, the addressee. Elvis Presley once sung “Return to sender”. When you send a digital letter to some people you not get any answer at all, because they don’t use their e-mail. And when they get some help from children or grandchildren to tidy their computer it is all to late and maybe even shameful to tell the sender they have read the mail. I don’t know how to get in touch with those people. I refuse to realise they want to ignore me and cut me out of their circle of acquaintances. So as a child I continue to believe in humanity. 

After all a physical card with a golden border, makes the receiver to go to hairdresser, buy a new suit and expect a great reception with oysters and champagne. You don’t send an invitation card for a “Fika”, the Swedish word for a coffee meeting, a meeting with a common cup of coffee and a chat. 

And calls on the phone isn’t any successful way of togetherness I think either. It happens I think of making a call to some person and I look at the watch. No, it is in the middle of their dinner time, or it is some sport events on TV or too late in the evening. I have noticed my friends usually initiate the conversation asking: are you playing bridge when they phone me? Probably this is a very commonly problem to many of us. We are afraid to disturb our friends. Archimedes supposedly once said, don’t disturb my circles. But as far as I know he did say so when people stepped on the circles he had drawn in the sand on the beach, when he made his mathematical calculations. But I understand his vexation, when he lost his focus because someone interrupted him. We have achieved the time when a texted message is the most convenient way to associate. The sender can text/type when he has spare time and the receiver also read and answer when it is an appropriate time for him.  Comfortable! The hairdresser can extend her clientele, we save money when we use our clothes to they are worn out instead of buying new suits because any invitation cards with a golden border. Our world has developed in a way we never had any idea about twenty years ago. But the togetherness! What happened to it? 

To these of you who wonder what happens to Jeera, I have encouraged him to keep on claiming his fish dish every day, despite Giri’s eternal try to teach him the name of the weekdays and what to take into account depending on what day it is. Cats don’t need any names of either days or any dates. They don’t have paydays as we humans do. It is enough to get him to remember it has to be a dark period, a night, between his meowing for more food, or his master and mistress get annoyed.