Sommaren då jag lärde mig äta fisk

Jag var igår och gästade mannen som lärde mig göra en abrovink. En abrovink är en tekniskt smart lösning på ett lite knivigt problem. Abrovinken ligger längre tillbaka i tiden, men igår var jag inbjuden på lunch lite kortspel och massor rå om varandra.
Då vi kom stod bordet dukat och det spreds en doft av mat i huset. Efter välkomstkramar och erbjudande om möjligheter till fotvärmande möjligheter (jag går barfota utan strumpor från 1 april till sista oktober ungefär), satte vi oss ner. Värdinnan sa att det dröjde ytterligare någon minut med maten. Bra, tänkte jag. Vi hade inte hunnit prata många ord ännu, och denne här är alltid sprängfylld av snack. (Ifall det finns någon som inte visste.)
Dryckjom slogs upp i glasen så någon risk att tungan skulle förtvina av torka fanns inte.
Sen bars maten fram, en ljuvlig fiskgratäng. Samkvämet fortsatte med många goda skratt och berättelser om sommaren som gick.
Plötsligt kände jag något stack till i halsen, ett fiskben. Kunde för all del bara tigit och låtit benet smyga iväg ner på tallrikskanten, men hann inte hejda mig. Kände den lilla ungen i mig, den småbarnsungen som var paniskt rädd för att få fiskben i halsen. Alltså satt jag där och småharklade mig samtidigt som jag annonserade för hela världen att jag fått ett ben i halsen! Hjälp!
Generat bad värdinnan om ursäkt, men jag är övertygad om att hon inte medvetet placerat benet i gratängen så jag skrattade bort det och sa nånting om att det var OK. Efter en stund lyckades jag få upp benet och kunde äta vidare. Genom min lilla abrovink var problemet löst för denna gång!
Men i detta nu kom jag att tänka på H 55. Utställningen som lärde mig äta fisk med glädje. Före denna utställning var tisdagarna en fasa för mig för mor hade ofta fisk till middag just tisdagen. Denna beniga sill, ööörrk. Vet inte om det var smaken eller benen som jag hatade? Någon gång fick vi torsk. Den var inte lika förrädisk, benen var lite större, lättare att upptäcka och smaken inte lika skarp.
1955 den där långa heta sommaren var det världsutställning i Hälsingborg. Det var oerhört spännande, vad hade de att visa? 9-åringen Inga-Lill har inte minne av så mycket, men en sak lämnade avtryck i mitt minne. Ute på hamnpiren hade Findus en utställningslokal där man presenterade sina produkter. Detta var i djupfrysens barndom. Man hade även en servering med låga bord och bänkar, tydligt att det var för barn. Här kunde man få lunch bestående av ”fiskpinnar och spenatstuvning”. Om man var barn alltså! I min bekantskapskrets fanns inget barn som jublande sprang till bords då det erbjöds fisk. Ha ha, vem åt fisk frivilligt.
MEN! Man hade lagt till en sak i reklamen för sin fisk! Om man hittade ett enda fiskben i fiskpinnarna fick man en hel enkrona för detta ben! En hel spänn!! En förmögenhet! Visste väl varenda unge att fiskben var bara något man fick i mängd när man åt firre. Så visst fick mor mig till att gästa denna ämabla restaurang med möbler avpassade för barn. Detta är nog mitt första minne av reklamens makt över mig! Jag åt med glädje fiskpinnar med spenatstuvning, denna stuvning som hade en frisk grön färg, inte den militärgröna som vi annars serverades om vintrarna när konserverad spenat var vad som fanns att tillgå.
Hur många gånger jag åt fisk denna sommar, och med förtjusning, minns jag inte men det är ett av två minnen från denna sommarutställning.
Minne nummer två var när jag skulle få följa far och mor en kväll ner på H55. Varje kväll hade man artistuppträdande på scenen, och det var gräddan av världsartister. Denna kväll skulle Jussi Björling sjunga och eftersom jag var den som alltid gapade och sjöng, ansåg föräldrarna att jag skulle få åtnjuta detta framträdande av en av världens bästa sångare. Jaha, en nio-årig snorunge? Förstod hon vad som erbjöds?
Framför scenen vad det tjockt med folk, en oerhörd trängsel. Vad ser en nio-åring i en sådan trängsel? Jo ryggar, magar och åter ryggar! Far blev medveten om min belägenhet och tog ett stadigt tag och hivade upp mig på sina axlar. Han ville inte jag skulle missa någonting av detta fantastiska framträdande. Tufft gjort av min far, för en unge i den åldern väger ju en del. Men han kämpade och svettades. Jag försökte att vara så stilla som möjligt för att underlätta bördan för far. Då, däruppe högt över alla andra får jag se!!
Livs levande cirka fem meter från den plats där vi stod, stod det en människa som jag aldrig sett förr mer än i böcker! En neger! Riktig! Jag kollade, kikade, spanade. Jodå det var en riktig!
På bussen hem frågade far vad jag tyckt om föreställningen? Alltså vad jag gillade den där skrikande farbrodern som stod på scenen. Lite generat tillstod jag att jag inte tittat på honom. Jag hade ju tittat på negern.