Nu gnäller hon igen…… med tillägg

Now I will write my document in Swedish because hopefully what i will tell about is a Swedish case, and because of differences between countries it isn’t fair comparing to other countries. So please if you want to read my story in english, copy and paste in Google translator.

Här kommer svenskan

Tillägg i slutet av berättelser gjorda den 21 juni för att få rättat ut några frågor

Nu har vi mött den svenska sjukvården 2 ggr på cirka en månad. Akutfall som för oss gamlingar blir  besvärande om man inte får hjälp i tid. I mitten av maj sökte vi akuten för maken hade fått en rejäl både svullnad och värmeökning på ett ben, efter ett fall han råkade ut för fyra dagar tidigare. Erysipelas meddelade jag honom, som inte gjorde honom klokare. Rosfeber då, frågade jag? Hans ålder och hans motståndskraft mot infektioner vet han om, så han blev lite mindre ”tuff norrlänning” då han fick veta vad han hade att vänta sig om man avvaktade behandling i onödan.  

Maximal otur att upptäcka detta en fredagkväll. Men min erfarenhet inom vården sa att detta skulle sökas för genast. Jag ansåg att man inte väntar inte med sådana åkommor till nästa måndag. Allt enligt vad jag hade att förhålla mig till då jag kallades hem till en patient med liknande symptom. 

Akuten i Helsingborg verkar vara det nya innestället där man söker för allt möjligt. Visserligen har de valt att ha den uppdelning som de har numera. Men det skulle behandlas och min förhoppning var att få ett läkemedel och komma hem om inte i rimlig tid, så i alla fall på efternatten.

Vi satt snällt och väntade, vår akuta åkomma kunde jag inte bedöma som värre än andras. Visserligen skrek inte gubben min och levde rövare, vilket vi såg flera yngre människor göra. Men dörrarna in till sjukvårdspersonalen var låsta och de lät sig inte påverkas av förmodade teatraliska utspel som uppvisades för dem. Jag är övertygad att de kände sina kanaljer och gav dem inget företräde. I tur och ordning!

Efter ett möte med en ung sköterska där jag (dumt nog) sa att min man har en erysipelas, var hon lite oförstående och hon kallade in en kollega som också inspekterade hans ben. Nej de trodde inte det var något farligt. Beror på vad ni menar med farligt, sådana obehandlade åkommor brukar sluta i en sepsis. Och då …då är läget väldigt prekärt. Då börjar vi tala om farligt. Ok vi får låta en läkare titta på det imorgon, på kvälls-och helgmottagningen.

Vi blev hemskickade på efternatten med uppmaning att ta kontakt med kvälls-och helgjouren nästa dag, alltså överlämna allt ansvar till en jättetrött och infekterad patient! Vi var så trötta att fann alternativet okay, eftersom något nattöppet apotek ändå inte finns. Taxi hem, bussarna hade slutat att gå och vi orkade inte vänta en timme till första morgonbussen. Hem och sova tillbaka till helgakuten  som även de hade väntetider. Men vi blev inte ifrågasatta. Dock ville den unge läkaren kolla en röntgen av fot och ben, då vi nämnt att orsaken var ett fall i måndags. Symptomen var inte hiskeliga men han höll med om att en erysipelas var möjlig. Inga blodprover togs, men till röntgen traskade vi snällt.vi hade blivit informerade att han ville träffa oss efter röntgen. Väntetider är något man får leva med.

Efter röntgenavdelningen blev vi skickade tillbaka till akuten som vi besökte dan innan. Ny avdelning, ny registrering, ny ID-bricka runt armleden. Och var god sitt ner! Efter mindre än två timmar blev vi inkallade igen, mötte en sköterska som hade ett papper i sin hand. Det är inget fel på ditt ben sa hon. Var så god och åk hem! Men –  protesterade vi, läkaren ville se oss efter röntgen, för att vidare kolla orsaken till makens infekterade ben. Men ingen pardon. Med en blick som talade om att hon inte var van att bli motsagd. Och ut åkte vi. 

På gatan utanför akuten stannade vi upp och diskuterade vad vi skulle göra. Vi skiter i det, sa jag,  så får du ligga med benet högt hela helgen och vi lindar det så gott det går. Så får vi ta tag i det med vår vårdcentral på måndag. Men antibiotika måste du få.

Tog oss iväg till busshållplatsen. Vi ansåg att taxiresan inatt var lyx nog. Nästan vid vår ”hemma-hållplats” ringde telefonen i maken byxficka. Det är brorsan sa han, jag ringer honom när vi kommer hem. Det är normalt den ende som ringer maken direkt, de flesta vet om hans taskiga hörsel. Vi var både hungriga och i behov av en toa. Men kolla i alla fall, sa jag till maken. Och han fiskade upp mobilen där det lyste Region Skåne. Han svarade och det var den läkare vi som skrivit röntgenremissen. Han väntade på att få se oss igen! Problemet är, blir du utslängd så kan man inte traska in igen. Man bara möts av låsta dörrar. I vissa fall är det envägskommunikation….

Vi blev ombedda att komma tillbaka och vi sa, okay. Bara en snabb kopp kaffe och ett toabesök. 

I detta läge ringde vi sonen och bad om skjuts till akuten. Och snart satt vi med ett kuvert med en remiss till medicin-akuten i det gamla vanliga väntrummet. Med ny registrering och ny ID-bricka runt handleden. 

Vi hade ju vid detta laget bott in oss ordentligt. Och den biffiga vakten hade slutat att fråga om vi behövde vara två? Jag sa att min gubbe hör så dåligt att jag skulle aldrig drömma om att skicka in honom på lasarettet ensam. Han skulle lätt gå vilse och irra runt i gångarna. Klockan halv sju på lördagkvällen blev vi inkallade till nästa fraktion. Nu blev vi noterade som patienter på medicin-akuten. Blev hänvisade till en soffa strax bredvid deras reception där vi lämnat vår remiss. Sonen hade försett oss med en påse Ahlgrens bilar att ha på vår irrfärd genom vårdens alla gångar. Jag sa att om vi inte fått vård inom två timmar skulle vi unna oss att öppna påsen. Ganska snart efter att vi anlänt kom en sköterska och tog blodprov på maken. Hon aviserade att det kunde bli lite väntetid, så hon erbjöd oss en kopp kaffe och en macka. Optimismen som senaste avancemanget hade gett oss, gjorde att vi kände nytt mod spira, vi sa jatack till en kopp kaffe, men mackor, nej det behövdes nog inte. Klockan halv nio kördes Ahlgrens fram. En och en, med sträng regim. Optimismen hade svalnat. Men man får hoppas att allt blir prioriterat rätt, vi är bara tacksamma att vi kan sitta på en stol sex sju timmar utan att gnälla. 

Klockan tolv, midnatt bad vi en av alla transportörer som kör runt sängar och bårar hit och dit (de jobbar hårt hela tiden, all personal), om vi kunde få en fika med macka. Nu hade vi suttit som åskådare till många ambulanstransporter. Med olika mycket blodviten. De som var mest berusade var minst sargade. Så det gamla uttrycket om att fyllegubbar och barn slår sig mindre då de faller för de spänner inte sig då de faller… det kände jag var tydligt denna lördagkväll. Alla dessa ambulans-färder med påstrukna lätt blodiga men mycket bråkiga vårdtagare. Men vad göra? Ambulanstransport går tydligen före i akutköerna. Vi hade bevittnat hur personalen har alla sorters patienter. Någon kvinna vägrade att sitta upp på en brits förrän hon fått mat! Och det blev uppenbart för oss ovana besökare att man kunde be att få in mat, sallader olika sorter fisk kött eller kyckling! Och fika med kaka. Inte för att det på något sätt lockade oss, men mackan vid midnatt var riktigt smarrig. Kvinnan som fått in mat efter mycket bråk med personalen, reste sig, tackade och gick hem. Fast nej, jag minns inte att hon sa tack… Men att inte ha mat hemma är även det ett akutfall. Eller?

Klockan två kom en läkare till oss och frågade om det var okay för makens del att bli undersökt ute i korridoren då de inte hade något ledigt undersökningsrum. Ingen blygsel hejdade oss nu. Ner med brallorna och visa benen. Nja denna läkare ville kontrollera att det inte var en ventrombos. Därför ville hon ta ett extra blodprov innan hon skrev en remiss för ultraljud. Ok fram med armen, nytt blodprov, och därefter uppmaningen: sitt ner och vänta. Vad trodde de, att vi nu såhär på upploppet av ett maratonväntande skulle rymma? Så vi satt oss ner. Efter en halvtimme återkom de med svar från lab, blodet hade koagulerat, så de behövde ett nytt prov. Tänkte jag Murphy’s law? Vid pass halvfyra kom doktorn och sa att provet var negativt, men hon ville ändå kolla med ett ultraljud. Tyvärr har de ingen personal där nattetid så det får bli imorgon. Men efter en stund kom hon på att det var kanske näst intill omänskligt att en drygt åttioårig patient skulle vidare till nästa undersökning om fyra fem timmar. Jag bjuder på en sjuktransport hem så tar vi ultraljudet måndag morgon. Ni behöver nog sova. 

Inga protester från vår sida. Söndagen försvann men maken hade förhöjning snällt under benet så läget var inte så mycket värre måndag morgon. 

Måndag klockan tio ultraljud kollades och de kunde inte hitta någon ventrombos. Men sköterskan som skötte ultraljudet sa, det ser ut som en erysipelas. Ner ännu en gång till det där väntrummet med de biffiga väktarna. Ny registrering nytt band runt handleden. Senare den dagen kunde maken lösa ut ett paket antibiotika för som doktorn sa, det skulle behandlas omedelbart med tanke på hans ålder och hans dåliga immunförsvar. Efter en vecka hade benet blivit ett normalt ben igen. Men trots den kaos som jag upplevde akuten möttes vi av lugna trygga läkare som vid undersökningarna helt var med sin patient, även om ens tankar vandrade till ett fältsjukhus då och då. Man ska inte säga något om någon sjukdoms-misstanke när man går till doktorn. Då ska först alla differentialdiagnoser checkas av. Besöket på akuten tog 64 timmar. Hade vi väntat till måndagen och vår egen VC hade vi varit klara två timmar tidigare än akutens vedermödor. Och på vår VC behöver man inga remisser när man ska flytta från ena till andra avdelningen. Den enda avdelning som inte har remisstvång på lasarettet är bårhuset. 

Vis av vår odyssé tog jag kontakt med min VC i torsdags. Inte akuten, inte akuten!

Men jag hade faktiskt ingen diagnos färdig. Jag fick lita till doktorn. Med en stigande feberkurva med kräkningar blev jag tvungen att uppsöka läkare. När tempen passerade 40-graders strecket blev det telefonkontakt med mina vanliga sköterskor och läkare. Visserligen är det ofta de unga läkarna som får ta hand om akutfallen. Där kom jag, nyduschad (genomsvettig av ansträngningen att ta mig dit) och preparerad med allt jag kommit på för att få ner tempen. 

Jaha, sa doktorn, feber…berätta. När man är sjuk är hjärnan ännu segare. Där är inget att berätta sa jag. Sista veckan har jag inte kunnat äta. Och senaste dagarna har jag spytt upp allt jag försökt få i mej.  Och en svår frossa. 

Ok maginfluensa sa doktorn, har du provat Omeprazol? Ja, det har jag och ingen maginfluensa ger 40 ° sa jag. Doktorn tog blodtryck, lyssnade på lungor kollade körtlar, öron och svalg. Hon gjorde en helkontroll men då hon tog tempen började hon tvivla på mej. 37,2. Jag påpekade att jag var full av febernedsättande medel, men åh nej jag var en bluff! Hon insisterade att det var ett virus.

Inte mycket mer av hennes tid skulle jag få ta i anspråk, jag skulle bara gå hem och återkomma om jag inte blev bättre. Jag reste mej för att gå men kände att jag verkligen behövde hjälp. Så jag satte mig ner igen och hon frågade om det var något mer? Jag accepterar att gå hem och ”behandla” min virus om ni tar ett CRP på mig så jag vet att du har rätt. Men aldrig jag hört att virus ger 40 graders feber och ihållande kräkningar. Hon tittade både länge och väl på mig, sedan fick jag ett ok. Iväg ut i korridoren där jag blev omhändertagen av sköterskan som skulle sticka mej. Tack för det, snabbt gjort ett pyttelitet stick. Sedan var jag beredd att gå hem, men ssk bad mej sitta ner och vänta. Efter en stund blev jag ombedd att lämna ett urinprov också, det hade inte JAG! ordinerat, men lite pink kan man väl bjuda på. Blev inkallad till doktorn igen som sa att CRP var mycket högt och förmodligen med de symptom jag förklarat, och efter en diskussion med hennes kollega,  led jag nog av en njurbäckeninflammation. En pyolonefrit. Inget att leka med. Nu fick jag även direktiv på att ta mej direkt till akuten om jag fick frossa med stigande temp…oxå. Vid denna tidpunkt var jag så omtöcknad att jag inte hörde riktigt vad han sa. Men lite självbevarelsedrift kan vara bra att ha ibland.

Tillägg: Jag gick in och läste min journal någon dagar senare, och det visade det sig att doktorn hade tagit på sig att det var hon som hade ordinerat blodprovet, det var ju skönt att inte jag blev framställd som en ”satmaran som ordinerade prover”. Odlingen som sändes visade ingen bakterieväxt så för läkaren är anledningen till den höga febern fortfarande ett mysterium. Mitt heta område på vänster smalben, med ett blåmärke som jag mest nämnt i förbigående, efter en cykelolycka ngn vecka tidigare, hade dock slutat vara så hett och ont. Så samtalet doktorn ringde för att meddela odlingsresultat avslutades med att jag skulle återkomma genast om jag skulle återfå mystisk feber. Och hon vidhöll att jag förmodligen hade en begynnande sepsis, kanske beroende på en erysipelas då jag sökte vårdcentralen.

Så om min gång ser lite konstig ut i framtiden är därför att jag går med en ”temp” i ändan…. Slut tillägg.

Jag bara blir så ledsen då jag tänker på alla dessa människor som inte kan snacka för sin sjuka moster. Hur får de hjälp? Och alla med dessa lite diffusa åkommor, är de dem man läser om i tidningarna som dött p.g.a. feldiagnoser.