Plaster on my wounds / Plåster på såren

Now it has finished to hurt. What has hurt, you wonder? Any of you readers who remember the wonderful summertimes when we as happy children having a summer holiday from school, went out barefoot and with only some small thin clothes on, and enjoyed the summer days? When it often ended up in scrubbed knees and hurt elbows? We run too fast and stumbled over our own feet, or fell off our bikes. We didn’t have either any helmets nor any knee and elbow protections. As far as I remember we didn’t get any band-aid, any plaster on minor injuries. Our parents looked on the damage and decided it was healed before they have been able to fetch and cut a proper plaster and put it over the injury. Their prudence using I still remember, and it didn’t help to cry any longer. Just to wipe your tears and continue to ride your bike or jump on the swing again. 

When my children needed to cover their scrapes we used a kind of plaster spray. It was good to cover for bacteria to affect the wounds, but it stung excruciatingly when you sprayed it on. And the children learnt to evaluate if it was any meaning to complain to parents about minor injuries. During years the aids has developed. From being a kind of pads which made the bacteria to grow under the pad, till nowadays the plaster is a thin well ventilated pad. Sometimes with pictures on, which makes the children to like going to be plaster over. My old spouse says it makes the burning less when he use one of this “children aid”. I doubt his statement, but when you get a nice pad with a picture with a teddy bear on, confess it comforts better than just blow on a wound.

Back to the initial line, it has finished hurt… last Sunday we decided to try and take a trip to our son who lives about 5-6 kilometres from our home. There isn’t any either buses or train between our places on holidays. Can we make the travel on our own, we wondered? We gave away our car some weeks ago. Old people like us shall not drive cars. We own only one bike and one walker. But we agreed it was a challenge. I hadn’t ride any bike for nearly two years, my eyes has made me hesitate. But now I wanted to try again. And when we arrived at son’s place, I knew it wasn’t impossible. 

We had a basket with coffee and some sandwiches which we started to ate in their garden. They wasn’t told before about our visit. If we had to cancel the trip, we wanted not to disturb them.  But what a feelíng to ride a bike again. Not much traffic around us, but sun and a nice light wind. When it was my turn to use the bike my poor spouse had to walk that shameful walker. And of course I was the first of us to enter their garden. I set out our coffee basket for a lunch, and we offered our “host” a cup of coffee as well. We spoke about what a nice weather it was. It is this time a year I use to long for bike riding. And outside town with less traffic it was fabulous. But we missed to have a bike each and I asked my son to drive me to a shop where we could buy another bike. 

At our age we buy an electric bike of course. And so we did. On our way home I preferred my old bike to start with. Am still a bit untrained, need to feel more secure about the balance. But after some kilometres my spouse was keen also I should test the new bike. 

Oh no, I said. Do I have to start uphill? I wait for a downhill path. My spouse laughed at me and said there isn’t any “uphill”, just try dear. 

As the stubborn woman I am, I tried for a while to let go, but I was persuaded. And I took the bike put one foot on the pedal and pushed away the vehicle. It started to run …. And away from me. I lost the balance and suddenly I laid in the corn field. With a bleeding wrist and a sour knee. When I whined, my husband said to me. Just you whine. You laughed so much at your french friend when he had had the same accident. When I crept up and blowed on my wounds I claimed my old bike rest of the way. 

We wanted to put the bikes on our yard and when my spouse took care of my old bike he get stuck with his pant leg on the pedal and he ended up on the bitumen. A worse scrape on his knee than I had got. And we have limped around for a week by now, both of us. But as a brave rider we are soon in the saddle again. It has almost finished to hurt by now….

Här är svenskan

Nu har det slutat göra ont. Vad har gjort ont, undrar du? Någon av er läsare som minns de underbara sommartiderna när vi som glada barn hade sommarlov från skolan, gick ut barfota och med bara några små tunna kläder på oss och njöt av sommardagarna? När det ofta slutade med skrubbade knän och ont i armbågar? Vi sprang för fort och snubblade över våra egna fötter, eller ramlade av våra cyklar. Vi hade varken några hjälmar eller några knä- och armbågsskydd. Såvitt jag minns fick vi inget plåster, inget plåster på mindre skador. Våra föräldrar tittade på skadan och beslutade att den var läkt innan de har kunnat hämta och klippa ett ordentligt plåster och klistra det över skadan. Jag minns fortfarande deras försiktighet med att använda bandage, och det hjälpte inte att gråta längre. Bara för att torka tårarna och fortsätta cykla eller hoppa upp på gungan igen.

När mina barn behövde få sina skrapsår bandagerade använde vi en sorts plåsterspray. Det var bra att täcka för att inte bakterier skulle påverka såren, men det sved ohyggligt när man sprayade på det. Och barnen lärde sig att utvärdera om det var någon mening att klaga till föräldrar om mindre skador. Under åren har bandagen utvecklats. Från att ha varit en sorts kuddar som fick bakterierna att växa under dynan, tills nuförtiden är plåstret en tunn, välventilerad dyna. Ibland med bilder på, vilket gör att barnen gillar att bli omplåstrade. Min gamla make säger att det gör svedan mindre när han använder en av dessa ”barnplåster”. Jag tvivlar på hans uttalande, men när du får ett fint plåster med en bild med en nalle på, erkänn att det tröstar bättre än att bara blåsa på ett sår.

Tillbaka till början, det har slutat göra ont… i söndags bestämde vi oss för att försöka ta en tur till vår son som bor cirka 5-6 kilometer från vårt hem. Det går inga bussar eller tåg mellan våra platser på helgdagar. Kan vi göra resan på egen hand, undrade vi? Vi gav bort vår bil för några veckor sedan. Gamla människor som vi ska inte köra bil. Vi äger bara en cykel och en rullator. Men vi var överens om att det var en utmaning. Jag hade inte cyklat på nästan två år, mina ögon har fått mig att tveka. Men nu ville jag försöka igen. Och när vi kom fram till sonens hem visste jag att det inte var omöjligt.

Vi hade en korg med kaffe och några smörgåsar som vi dukade upp i deras trädgård. De fick inte veta tidigare om vårt besök. Om vi ??var tvungna att ställa in resan ville vi inte störa dem. Men vilken känsla att cykla igen. Inte mycket trafik runt oss, men sol och en skön svag vind. När det var min tur att använda cykeln var min stackars make tvungen att gå den där skamliga rullatorn. Och självklart var jag den första av oss som körde in i deras trädgård. Jag ställde fram vår kaffekorg för en lunch och vi bjöd vår ”värd” på en kopp kaffe också. Vi pratade om vilket fint väder det var. Det är den här tiden på året jag brukar längta efter att cykla. Och utanför staden med mindre trafik var det fantastiskt. Men vi saknade att ha en cykel var och jag bad min son att köra min till en butik där vi kunde köpa en cykel till.

I vår ålder köper vi en elcykel såklart. Och så gjorde vi. På vägen hem föredrog jag min gamla cykel till att börja med. Är fortfarande lite otränad, måste känna sig tryggare med balansen. Men efter några kilometer ville min make också att jag skulle testa den nya cykeln.

Åh nej, sa jag. Måste jag börja i uppförbacke? Jag väntar på en nedförsbacke. Min make skrattade åt mig och sa att det inte finns någon ”uppförsbacke”, försök bara kära du.

Som den envisa kvinna jag är försökte jag ett tag att slippa, men jag blev övertalad. Och jag tog cykeln och satte ena foten på pedalen och sköt iväg fordonet. Det började springa…. Och iväg från mig. Jag tappade balansen och plötsligt låg jag i kornåkern. Med blödande handled och svidande knä. När jag gnällde sa min man till mig. Det är bara du gnäller. Du skrattade så mycket åt din franska vän när han hade råkat ut för samma olycka. När jag krupit upp och blåst på mina sår tog jag min gamla cykel resten av vägen.

Vi ville ställa cyklarna på vår gård och när min make tog hand om min gamla cykel fastnade han med byxbenet på pedalen och han hamnade på asfalten. En värre skrapsår på hans knä än vad jag hade fått. Och vi har haltat runt i en vecka nu, båda två. Men som modig ryttare är vi snart i sadeln igen. Det har nästan slutat göra ont nu…